Kulturen får ett nytt stödpaket
Milla Kangas gör en solid rolltolkning av den avdankade stjärnryttarinnan Benita Stjärnfall i Sanna Hietalas verk om skadade alfahonors ursinniga inbördes kamp. Men tyvärr känns pjäsen till onödigt stor del bara som en hamrande entonig attack på sinnena.
Kulturminister Annika Saarikko (C) utlovar ett nytt stödpaket för den av coronaepidemin hårt drabbade kultursektorn. Summan är ännu oklar.
Publiksiffrorna på våra museer, teatrar och konserter har sjunkit drastiskt till följd av coronaepidemin och förlusterna är betydande. Teatrarna spelar för halvfulla salonger och scenkonsten räknar med en förlust på 60 miljoner euro under perioden 1.9–31.12. Samtidigt ökar antalet arbetslösa kulturarbetare.
Antalet museibesökare har minskat med 30–50 procent och biografdöden hotar på små orter.
En liten ljusglimt är att internationella filmproduktioner har visat intresse för Finland tack vare att landet, trots att smittspridningen ökar, fortfarande anses vara någorlunda tryggt.
Tills vidare har regeringen stött kultursektorn med 80 miljoner euro men nu förbereds ett nytt stödpaket. Tanken är att stödpaketet ska ges i oktober.
– Förhandlingarna pågår och inga summor är överenskomna men klart är att kultursektorn behöver mer än bara ett par miljoner euro, sade kulturminister Annika Saarikko vid en pressträff på tisdagsmorgonen.
Överdirektör Riitta Kaivosoja påpekade att kultursektorn är stor och att kulturministeriet utgår från vilka förluster kultursektorn har haft och vilka besparingar som har gjorts.
Vad gäller ungdomsarbetet utlovar kulturministern att alla finländska barn och ungdomar ska få rätt till en avgiftsfri hobby som utövas i samband med skoldagen. Det kan handla om teater, idrott eller något annat.
– Jag vill understryka vikten av att hobbyn utövas i anslutning till skoldagen. Detta för att minimera skjutsandet av barn kvällstid, sade Saarikko.
Kommunerna kan ansöka om stöd för hobbyverksamheten från och med november. Tio miljoner euro har reserverats för i år, 14 miljoner euro reserveras från och med nästa år.
Manus och regi: Sanna Hietala. Scenografi: Heini Maaranen. Dräkt: Noora Salmi. Ljus: Ada Halonen. Musik ljud: Antti Ikonen. Mask: Kaija Heijari. På scenen: Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer, Niklas Häggblom, Milla Kangas och Nora Raikamo. Aurinkoteatteris föreställning på Universum 30.9.
Tätiratsastajat (Tantryttare) är Sanna Hietalas uppföljare till Saalistajat (Predatorer) från 2017. Den är lika kompromisslös och nattsvart brutal som den förra delen med flera bekanta ansikten i nya och gamla roller.
Många element i helheten är imponerande, men de irriterande skavankerna är också bekanta och har fortplantat sig på ett sätt som nästan får åskådaren att tänka uppföljarsyndrom.
Den grundläggande tematiken, skadade alfahonors ursinniga inbördes kamp omgivna av en grotesk, socialrealistiskt inspirerad men samtidigt uppskruvat vrickad misär, är densamma i en ny kuliss.
Denna gång befinner vi oss på ett förfallet ridstall, där den avdankade före detta stjärnryttarinnan Benita
De ryckiga växlingarna mellan slapstickaktigt våld och sångnummer med förställt komiska karaktärsröster får mig i de värsta stunderna att känna som om jag utsätts för en sockerhög amerikansk tecknad barnfilm.
Stjärnfall (Milla Kangas) härskar våldsamt och diktatoriskt över sina underdåniga hästflickor.
Scenografin signerad Heini Maaranen fungerar utmärkt för att frammana en unken stämning av olustighet, och dess levande element, hästen Pimu, har också karaktär.
I motsats till flera andra element känns Milla Kangas mer solid i uppföljaren. Scenerna där hon ingår hör klart till de bättre och hon behärskar dem på ett sätt som känns självsäkrare och mångsidigare än i föregångaren. Också Nora Raikamo i en drag-roll som den sliskige rockhannen Håkki gör en imponerande sofistikerad och komisk karaktär utan att behöva spänna stämbanden till bristningsgränsen varje sekund.
Svordomar och skränig gitarr
Men annars känns pjäsen tyvärr till onödigt stor del bara som en hamrande entonig attack på sinnena.
Vrålade svordomar avlöses av skräniga elgitarrer. Karaktärerna pratar och sjunger i munnen på varandra, kastar sig i marken och brölar och överspelar på ett sätt som till en början känns lite punk och uppfriskande respektlöst mot åskådarens bekvämlighet. Men till slut blir det bara avtrubbande och tröttsamt distraherande från själva innehållet.
De ryckiga växlingarna mellan slapstickaktigt våld och sångnummer med förställt komiska karaktärsröster får mig i de värsta stunderna att känna som om jag utsätts för en sockerhög amerikansk tecknad barnfilm.
Kontrasten mellan detta och det nattsvarta innehållet är i och för sig alldeles lustig och rätt unik. Förutom
huvudspåren kring kvinnohat och kvinnligt hat, är verket också fullspäckat med trauma; fysiskt, psykiskt och sexuellt våld mot människor och djur, toxiska posttraumatiska medberoendeförhållanden och missbruksproblematik.
Men känslan som störde mig redan i den klart bättre förra delen är olyckligtvis bara starkare då jag sett Tätiratsastajat och v-ordet skrällt mellan mina tinningar för den femhundrade gången på dryga tre timmar som för ofta känts för långa. De mer intrikata nyanserna går förlorade i slamret och ambitionen i innehållet skulle förtjäna mer av utförandet.