Jordbruket gödslar för mycket
Ett tilltagande bruk av gödsel i jordbruket över hela världen ökar klimatutsläppen i den mån att det blir svårt att nå klimatmålen, visar en färsk studie. Samtidigt ger det Finland en chans att exportera sin expertis för att lösa problemet.
Den globala livsmedelsproduktionen använder så mycket gödsel att utsläppen av dikväveoxid äventyrar klimatmålen, visar en färsk studie. Dikväveoxid är en långlivad växthusgas 300 gånger starkare än koldioxid. Utsläppen har ökat med 20 procent sedan den industriella revolutionen och ökningen har accelererat på sistone, mest i fattigare länder. Europa och Finland kan visa övriga världen hur man vänder den trenden.
Mänskligheten har nått en punkt där livsmedelsproduktionen driver på klimatföreändringarna, som i gengäld försämrar bland annat förutsättningarna för just livsmedelsproduktion.
Jordbruket är den klart största källan till mänskliga utsläpp av dikväveoxid, bättre känt som lustgas i medicinska sammanhang, visar en studie som publicerats i tidskriften Nature. Det beror på att bruket av kvävebaserad gödsel ökar. Och det i sin tur ökar halten av dikväveoxid i atmosfären. Det är dåliga nyheter eftersom gasen har en klimatuppvärmande växthuseffekt som är 300 gånger starkare än koldioxid.
Studien utfördes av ett internationellt konsortium bestående av 57 forskare från 14 länder och totalt 48 vetenskapliga institutioner. Den uppges vara den mest omfattande utvärderingen av alla utsläppskällor till dikväveoxid, och alla sänkor som kan kompensera för utsläppen.
Resultaten visar att halten av dikväveoxid i atmosfären har ökat med 20 procent efter industrialiseringen och att ökningen har accelererat under de senaste årtiondena som en följd av flera mänskliga aktiviteter. Forskarna betecknar trenden som alarmerande.
Ohållbar produktion
"Den dominerande orsaken till ökningen är relaterad till jordbruket, och den ökande efterfrågan på livsmedel och foder för boskap kommer ytterligare att öka utsläppen. Det föreligger en konflikt mellan vårt sätt att förse människor med mat och stabilisera klimatet", säger studiens huvudförfattare Hanqin Tian vid Auburn University i Alabama, i ett uttalande.
Studien visar att de mesta utsläppen av dikväveoxid kommer från Östasien, Sydasien, Afrika och Sydamerika. Utsläpp från konstgödsel dominerar utsläppen från Kina, Indien och USA medan hanteringen av boskapsspillning är utmärkande för utsläppen i Afrika och Sydamerika.
Utsläppen ökar i dag snabbast i tillväxtekonomier, i synnerhet Brasilien, Kina och Indien där produktionen av grödor och boskap har ökat. Det är knappast överraskande, men däremot är den mest slående slutsatsen att den pågående utvecklingen inte är förenlig med målen för Parisavtalet. Det blir helt enkelt svårt, om inte omöjligt, att nå de globala klimatmålen om livsmedelsproduktionen inte sadlar om.
Dessbättre finns det möjligheter att minska på utsläppen av dikväveoxid, säger Wilfried Winiwarter, medförfattare till studien och forskare vid Internationella institutet för tillämpad systemanalys (IIASA). Han påpekar att Europa är den enda världsdel som redan har lyckats med det under de två senaste årtiondena.
"Industri- och jordbrukspolitiska beslut för att minska utsläppen av växthusgaser och optimera gödselbruket har visat sig vara effektiva, även om såväl Europa som övriga världen fortfarande måste bli bättre på det", säger han.
Känt mönster
Enligt studien ger en minskning av utsläppen av dikväveoxid också andra miljöfördelar som bättre luftoch vattenkvalitet. Forskarna säger att människan snabbt och grundligt måste ompröva sitt sätt att "bruka och missbruka" kvävebaserad gödsel så att livsmedelsproduktionen blir hållbar. Det inkluderar också en minskning av matsvinn.
Kristina Lindström, professor i hållbar utveckling vid Helsingfors universitet och insatt i jordbrukets näringscykler, säger att det i synnerhet i länder som nyligen tagit sig ur fattigdomen är vanligt att man gödslar för mycket.
– Man hoppas på en större skörd men får bara lite mer, utan att alls tänka på konsekvenserna, säger hon.
Det vore viktigare att se till att allt kväve kommer till nytta. Annars går det till mikroberna i marken och då bildas dikväveoxid.
– I inhemskt jordbruk talas det alltmer om att man ska odla så att man binder kol i marken. Precis samma sak gäller för kväve, som också behöver växter för att ta hand om det. Bar mark utan växtlighet ger ofta större kväveutsläpp då inga växter tar hand om kvävet, säger hon.
Lindström säger att det europeiska jordbruket har blivit bättre på att ta ut mesta effekt ur kvävet, så att det tas upp av skörden och inte försvinner ut i naturen eller atmosfären.
– Det här är man bra på, och det gäller både växtförädling och jordbruksmetoder.
Bra på att optimera
Mats Nylund på Svenska lantbruksproducenters centralförbund säger att Finland sedan 1990-talet har blivit allt bättre på att optimera gödslingen.
– Vi mäter hur mycket kväve vi tillför jorden och hur mycket vi tar ur den med skörden. Inte bara minskar det näringsläckaget till vattendragen och atmosfären. Det minskar dessutom kostnaderna, säger han.
Den finländska expertisen bygger på regelbunden markkartering. Man vet vad grödorna behöver, och framför allt vet man att mer gödsel inte ger mer skörd.
– Vi har ett väldigt bra system för rådgivning genom Pro Agria och kommersiella aktörer, säger han.
Kristina Lindström noterar att det är ett mönster att man i många länder tenderar att börja gödsla mer när man har råd med det.
– Då utnyttjas kvävet dåligt, men när man lär sig att nyttja det bättre och inte slösa med det brukar det börja gå bättre. Att utsläppen är stora i Sydasien hänger ihop med att många länder där är fattiga. En viktig del av det hållbara jordbruket är att optimera kväveanvändningen så att den går till skörden och människomat i första hand, säger hon.