Att blanda in en avgrund
”Avgrunden innehåller en pytteliten människoburrito. Den omfattar detta första år av hud, mjölk, spyor, vargtimmar.”
För ett år sedan skrev jag en kolumn om det barn jag då snart skulle möta också utanför min kropp (https://www.hbl.fi/artikel/ett-outforskat-litet-kosmos/). Det barn som snart fyller ett, snart lär sig gå (och snart vaknar, så jag måste skriva snabbt.) En text om sjunkande nativitet, rädsla inför vad som komma skulle, den negativa bild som målas upp av barnfamiljers vardag. Och hoppet: att inte bara förlora, utan också få. Det gick som jag förutspådde, upphöjt i tio. Ja, vi är otroligt trötta och otroligt bristfälliga. Och ja, vi fick något. Det är här det blir svårt med orden. Jag vill inte lobba för barnalstrande, och även om jag ville det vet jag inte vad jag skulle säga. Hur beskriver man detta utan att trilla ned i ett träsk av plattityder och förenklingar? Vi förlorade någonting. Vi fick ett slags allting.
I podcasten Ted & Kaj (avsnittet ”Livmödrar”) diskuterade Ted Forsström och Kaj Korkea-aho nyligen den avgrund av ångest och osäkerhet som hör samman med beslutet att försöka få, och att ha, barn. Där utspelade sig en fin dialog som i princip sammanfattar det hela: – Jag har ju blivit van vid ett ganska bra liv. – Så varför skulle man blanda in en avgrund, liksom?
Precis så är det. Och man kan alldeles väl låta bli blanda in just denna avgrund. Alla vill inte ha barn, alla får inte barn. Det finns andra stigar, andra meningar att finna, många andra bråddjup att leva sitt liv med.
Men för dig som överväger att blanda in denna avgrund vill jag säga detta: Den innehåller allting och ett helt liv. Avgrunden innehåller en pytteliten människoburrito. Den omfattar detta första år av hud, mjölk, spyor, vargtimmar. Tröttheten skörheten skönheten. Ett vanligt tankefel när dessa beslut fattas är dock att likställa avkomma med bebis. För avgrunden är en hel mänsklig relation. Den innehåller, förhoppningsvis, många år efter detta första. Olika sätt att ta avstånd och bli egen på. Möjliga fotbollsträningar eller schackläger, ben som växer snabbt en sommar. Förälskelser, smärtor i olika former, kanske sugmärken under nån polotröja. Ångest och osäkerhet i former jag ännu inte vet att vara rädd för. Stolthet, av orsaker jag inte anar. Att flytta från oss, ringa ibland, bjuda på kaffe i loppiskoppar? Sakta djupnande rynkor i det som nu är silke. Tidens ofrånkomlighet också för henne, hon som ännu bara känner den som en jämn rytm av gröt, gunga, sömn. Och, en dag, egna avgrunder att ta ställning till. Obekväma, oåterkalleliga, fantastiska.
Varje människa är en avgrund, bottenlös. Och det speciella med avgrunder är det som redan Nietzsche visste, att de rör sig i bägge riktningar. Varje bråddjup du möter, möter också dig. Där finns en blick, ett eko, en alldeles egen röst som svarar. Så jag slår läger här. Till denna lilla avgrund, ännu i ugglepyjamas, snart i många andra klädnader, ska jag alltid förhålla mig. Här, intill detta djup, får jag placera min egen avgrund så länge jag lever.