”Kvinnor förväntas ofta vara nästintill geniala”
1984 blev Marin Alsop uppbackad av en japansk affärsman i sin strävan att bli dirigent. Arton år senare, när målet var uppnått, var det hennes tur att hjälpa andra.
– Situationen var galen! Jag förväntade mig att fler kvinnor skulle komma in i branschen. Men fem, tio, femton och tjugo år gick utan att någonting hände. Namnen varierade kanske, men andelen kvinnor på toppen hölls ungefär intakt.
– Jag tänkte att någon måste göra något, men vem skulle det ha varit, om inte jag?
Så minns dirigenten Marin Alsop upprinnelsen till mentorsprogrammet Taki Alsop Conducting Fellowship, som sedan 2002 har hjälpt kvinnliga dirigenter i början av karriären.
Dirigentens yrke menar Alsop skiljer sig från musikerns genom att dirigenten behöver en stor samling människor framför sig för att kunna öva sig.
– Om man får bara en chans, och inte har råd att misslyckas, har man ingen möjlighet att växa. Men om man ges tillfälle att också göra misstag, kan man utvecklas. Det gäller alla, oavsett hur skicklig eller begåvad man är.
Enligt Alsop är vi vana att acceptera män på olika nivåer, fenomenala och mediokra, medan kvinnor alltid förväntas vara nästintill geniala.
– Om vi accepterar att alla är olika, ser vi att alla förtjänar en chans.
Alsop minns att trycket på henne ofta var enormt, när hon i olika sammanhang trädde fram som den första kvinnan.
– Trycket var så stort, att jag knappt tog några risker. Det var helt enkelt aldrig läge för det.
Ingen är en annan lik
Marin Alsop säger att hon har försökt bygga sitt mentorsprogram utifrån individens behov. Ingen dirigent är en annan lik och behoven varierar. Ibland har hon tagit med sin protegé till en orkester och låtit henne dirigera uvertyren på konserten.
– Då har trycket aldrig samlats på henne, utan på mig. Dirigenten har också bedömts mera på en skyddslingsnivå än den nivå som musiker oftast dömer dirigenter på. Orkestern har sedan kunnat säga wow eller nja eller vad som helst, men i alla fall har det funnits en inkörsport.
Alsops mentorsprogram fick ursprungligen namnet Taki Concordia Conducting Fellowship, efter den japanska affärsmannen Tomio Taki, vars familj hade sysslat med textilier i ett par sekel. Första kontakten mellan de två etablerades när Marin Alsop med sitt swingband spelade på Tomio Takis bröllop 1984.
– Jag ringde upp honom och förklarade att jag behövde hans hjälp. Jag sade att jag ville grunda en egen orkester för att jag ville bli dirigent.
– Han sade att klassisk musik inte var hans grej, men att han ville hjälpa.
Ungefär vid samma tidpunkt investerade Taki i modedesignern Donna Karans uppstartsföretag, innan DKNY-imperiet växte till en affär värd flera hundra miljoner dollar.
Gengäld
I arton års tid kom Tomio Taki att finansiera Alsops Concordia-orkester tills hennes kalender i början av 2000-talet började bli så full att hon inte längre hade tid. Styrelsen valde då att lägga ner orkestern i stället för att leta efter en ny dirigent.
– Tomio Taki sade till mig, att vi hade uppnått vårt mål, när jag stod på podierna världen över. Men han frågade också vad som skulle hända med alla kvinnor som kom efter mig.
Frågan fick Alsop att reflektera över på vilket sätt hon ville verka i världen.
– Mentorsprogrammet var ett sätt för mig att visa min eviga tacksamhet till honom och svara på hans utmaning. Vad han egentligen sade var att han hade hjälpt mig, och att det nu var min tur att hjälpa andra.
Gemenskap
– Något av det finaste med Taki-programmet är känslan av gemenskap och att vi stöttar varandra, säger Alsop och nämner hur kvinnorna kan rådfråga varandra, dela erfarenheter och få tips på repertoar.
Under coronavåren och -sommaren möttes dirigenterna två gånger i veckan online, med minst femton personer närvarande varje gång.
Att Taki-gemenskapen är öppen enbart för kvinnor ser Marin Alsop som naturligt efter hundratals år av nätverkande i bästa broder-anda.
– Ingen ifrågasätter "old boys"nätverken, för att de är så djupt rotade i vår kultur. Vad är alltså felet med kvinnliga nätverk? När människor frågar mig om dessa verkligen behövs, brukar jag fråga mig om bästa broder-nätverken behövs? Nej, men håller de på att fasas ut? Nej, för att de är så starka.
Stödpersoner behövs
Trots den skyddade miljön säger Alsop att kvinnorna i gemenskapen inte har talat särskilt mycket om sexuella trakasserier, vilket hon tror hänger ihop med att få kvinnor vill medge att saken skulle beröra dem.
– Det hänger också ihop med i vilket skede man är av sin karriär och vilka dörrar som har öppnats för en. Därför är ämnet så komplext och mångbottnat. Men jag tror att många kvinnor känner sig obekväma att tala om ämnet, ens med andra kvinnor.
Alsop säger att det behöver finnas resurser för dem som känner sig utsatta för sexuell diskriminering, rasism, åldersrasism eller religiöst förtryck.
– Om en kvinnlig dirigent upplever sig förtryckt, vem skall hon vända sig till? Jag skulle inte ha en aning. Till och med musiker i orkestrarna kan ha svårt att hitta de rätta personerna.
Förändring på gång
Marin Alsop tror i dag att en förändring är på gång i orkestrarnas förhållande till kvinnliga dirigenter och hon tror att processen nådde en kritisk punkt redan före coronakrisen.
– Nyckeln är bestående förändring, och i mitt fall avsiktlig sådan. För närvarande ser vi en hel del reaktiv förändring, men det är
troligtvis första steget på väg mot bestående och avsiktlig dito.
Marin Alsop vet att metoovågen 2017 satte extra fart på processen.
– Det är ju inte så att det inte skulle ha funnits begåvade kvinnor förr under de senaste hundra åren, de har inte trillat ner från himlen utan har snarare funnits här hela tiden. Men när människor tillräckligt länge bultar på dörren utan att komma in, tenderar de smarta att söka sig bort.
– Men det som smärtar mig är att det krävdes att våld mot kvinnor exponerades, innan kvinnorna gavs fler chanser. I detta finns något som känns djupt fel. Samma sak gällde Black Lives Matter-rörelsen. Våldet mot svarta i USA har pågått i århundraden, ändå krävdes det att något så negativt skulle komma i dagen innan vi ville förändra något. Varför kan vi inte förändra saker för att det är det enda rätta?
– Är det alltså viktigare att en icke-vit dirigent i dag får ett uppdrag i stället för mig? Kanske. Jag har fått många chanser, och har haft en fantastisk och givande karriär hittills, så därför är jag fast besluten att bereda tillfällen för sådana som inte har fått chansen tidigare. Ju fler plattformar jag kan skapa, desto lyckligare kommer jag själv att bli. Därför startade vi också OrchKids-programmet där vi redan involverat tvåtusen barn. Enda orsaken till att de inte tidigare har spelat är att de aldrig fått chansen!
Enligt Alsop är ämnen som jämställdhet och rasism alltjämt så heta att folk tenderar tappa koncepterna när ämnena debatteras.
– Vad vi egentligen borde göra är att institutionalisera diskussionerna så att de skulle bli en del av våra rutiner.
Investera i grogrunden
För några år sedan gick Alsops orkester Baltimore Symphony Orchestra i bräschen för att granska det amerikanska orkesterfältet i siffror genom de grafiska rapporter som sammanställdes av Ricky O’Bannon. Med tanke på vilka starka reaktioner granskningarna av orkesterfältet i Finland tidigare har väckt, frågar jag Alsop hur hon förhåller sig till att omsätta en orkestersäsong i siffror och grafer.
– Siffrorna är fascinerande och väldigt användbara, för att de är kalla och sanna. Men de blottar inte roten till problemet.
För att framtiden ska vara ljus hoppas Alsop på att det finns en tillräckligt stor grogrund med tillräckligt många människor.
– Jag tror vi måste investera i utbildning och i ungdomen.
Hon undviker att slå fast exakta procenttal för hur många företrädare det i framtiden borde finnas av ett eller annat kön. Men hon tror hon kommer att vara nöjd när ett lika stort antal kvinnor på alla nivåer bjuds in att dirigera orkestrar.
– Ibland föreställer sig folk att en homogen grupp kan uppnå de bästa resultaten, men den uppnår bara likadana resultat. Jag tror en mångfald av erfarenheter och åsikter gör livet mycket rikare.
Tror du orkestrar borde åläggas att spela åtminstone en kvinnlig kompositör eller anlita åtminstone en kvinnlig dirigent per säsong? – En? Absolut. Minst! Det finns så många fina kvinnliga kompositörer och dirigenter. Jag är ledsen för institutionerna som missar chanserna.
När jag för Alsop i korthet refererar resultaten av HBL:s granskning av dirigentfältet i Finland, som bland annat visade på att orkestrarna under fyra år av tio inte anlitade några kvinnliga dirigenter alls, gapar hon först full av häpnad, innan hon med ett beskedligt lugn konstaterar:
– Tänk så många förlorade möjligheter! Och tänk så mycket jobb som återstår.
WILHELM KVIST