Det djärva mönstret fick tygfantast på fall
Allt började med en loppisrunda. På en hylla låg ett tyg från 1960-talet som Maria Jernkvist i Stockholm köpte på vinst och förlust. – När jag kom hem och bredde ut det på golvet stannade tiden. Sedan dess är textilier min passion.
Mönstret svenska Maria Jernkvist blev så gripen av för ungefär 15 år sedan var Melooni av Maija Isola, ritat för Marimekko 1963.
– Det var två meter och hade egentligen en rätt tråkig färgställning i lila och brunt. Men det stod 20 kronor på prislappen, så jag slog till.
Tack vare inköpet blev nordisk textilformgivning från 1950-, 60och -70-talen det som Maria Jernkvist brinner för och också har ägnat sitt yrkesliv åt. Hon driver ett företag som trycker nya tyger enligt gamla förlagor.
– Maija Isola fick mig att häpna över att man kunde skapa ett sådant kraftfullt och samtidigt enkelt mönster.
Men redan före loppisrundan fanns intresset där. Under 1990-talet bloggade Maria om inredning och andrahandsfynd, vilket ledde till att hon sedan startade både en butik och en webbshop där hon sålde retroprylar och möbler.
– Nu är prylarna bara ett intresse, tygerna har tagit över helt, och Marimekko och det finska är den röda tråden i min passion.
I år drog hon igång ett renodlat textilföretag och planerar att sälja nytryck av retrotyger. Först ut är formgivaren Marjatta Metsovaaras mönster Kukka.
Tacksamma tyger
Intresset syns överallt i Maria Jernkvists hem på Kungsholmen i Stock
holm. Den ljusa tvårummaren är full av vackra tyger. Förutom gardiner och kuddar, hänger det stora vepor på väggarna och i ett hörn av sovrummet står en provdocka iförd en turkos mammaklänning. Inredningen och tygerna i rummet är från 1960-talet och över sängen hänger Maija Isolas tyg Mustasukkainen.
Tyger är tacksamma att inreda med, tycker Maria. När ett stort tygstycke i en knallig färg hängs upp kan hela känslan i ett rum förändras. Särskilt stora mönster kommer till sin rätt på väggen, medan mindre passar bättre som kuddar, tabletter eller dukar.
– ”Svartsjuketyget” är ett bra exempel. Det gör sig inte sönderklippt till ett kuddfodral eller liknande. Då tappar det helt sin poäng. Det är tänkt som interiörtyg.
Uttrycksfullt
1960- och 1970-talen var en dynamisk tid. Många kreatörer var politiskt engagerade och ville förändra världen med sin konst.
– På sätt och vis gjorde de det också. Med de här tygerna släppte de in färg och form i de finska hemmen.
Marimekko är den största och mest kända producenten av textilier. Företaget grundades 1951 av Armi Ratia, en stark affärskvinna med banbrytande idéer.
– Hon var trött på de småblommiga, romantiska tygerna från Europa. Hon ville satsa på kvalité och en annan typ av mönster.
Armi Ratia vågade trycka mönster som ansågs djärva, och hon lyfte också fram andra kvinnor som formgivare.
Suget efter färg och form efter kriget var enormt.
– Det har krävts starka kvinnor med visioner för att driva igenom stilförändringen. Det finns en kvinnokraft under den här perioden som jag tycker är intressant.
Hemma i vardagsrummet har Maria Jernkvist valt en lugnare färgskala. Här samsas de stilrena 1950-talsmöblerna med gröna växter och vackra föremål. En sober mönstervepa, signerad Viola Gråsten, pryder väggen.
– Det är skönt att ha ett rum som är lite lugnare.
Annat är det i köket. Där fullkomligt exploderar det av färger och matplatsen domineras av ännu ett Marimekko-tyg. Kerstin Ratias (numera Enbom) storblommiga tyg från 1969 i orange, gult och grönt täcker ena väggen. Färgskalan återkommer i stolarna Europa av Helmut Starke och skogen av vaser från Gunnar Ander Lindshammar på fönsterbrädan.
– Det är mitt karamellkök. Visst är det underbart? Alla som kommer hit blir glada av det.
Trots att man ser att det bor en samlare här är intrycket harmoniskt och luftigt.
– Det är tanken. Det gäller att hejda sig så att sakerna inte tar över. Det är samma med min textilsamling. Jag rensar och säljer hela tiden.
Vem vet – kanske blir någon lika drabbad av tygernas kraft som hon själv blev en gång.
LISA WALLSTRÖM/TT