"I Anderssons värld finns en speciell plats i helvetet för dem som ignorerar andra människors lidande – och det komiska är människor med för gott självförtroende eller för dåligt."
I Roy Andersson senaste film märks ett djupt vemod, en ansträngning, en statiskhet som smyger sig in. Det är avskalat, existentiellt, skört och ömt. Ifall det också är hans sista film, som hävdats, är det ett vackert avslut.
Sara Ehnholm Hielm om Roy Anderssons Om det ändliga
DRAMA
Om det oändliga
HHHHI
Regi & manus: Roy Andersson. I rollerna: Ania Nova, Martin Serner, Anders Hellström, Tatiana Delaunay. 76 min. F12
Film är per definition rörliga bilder. I Om det oändliga, Roy Anderssons enligt uppgift sista film, blir bilderna allt mer stilla, tablåerna allt mer orörliga, stannar till slut nästan upp. Filmen är blott 76 minuter kort; slutscenen om en man som försöker få i gång sin bil och missar tranplogen som flyger över hans huvud kommer abrupt som ett knivhugg. Det är slut på den överflödande mängden av scener som gjorde alla delarna myllrande långa i Anderssons tragikomiska trilogi om att vara människa: Sånger från andra våningen (2000), Du levande (2007) och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014).
Om det oändliga inleds med ett kärlekspar som lite som Marc Chagalls älskande liggande leviterar i luften över en stad. Sedan hör vi en kvinnas röst: ”Jag såg en man som hade tankarna på annat håll.” ”Jag såg en kvinna som älskade champagne.” ”Jag såg en man som hade begått hedersmord och ångrade sig.” Synsättet påminner om Wim Wenders änglar i Berlin: så genomträngande och ändå ömt betraktar berättaren människorna.
Bekant estetik
Episoderna är omväxlande banala (en skoklack som gått av, en kypare som häller rödvin över bordet) och episka (den besegrade tyska armén som marscherar till Sibirien, Hitler i bunkern som beskrivs som ”en man som skulle erövra världen och visste att han skulle misslyckas”), privata (en man som irriteras över sin framgångsrika skolkamrat Sverker Olsson) och offentliga (en man som bär ett kors längs Stockholms gator, slagen av alla), smärtsamma (en präst som tappat sin tro, en man som mördat sin dotter) och sjudande av fröjd (tre tonåringar som spontant dansar utanför en krog till visan Tre trallande jäntor). I Anderssons värld finns en speciell plats i helvetet för dem som ignorerar andra människors lidande – och det komiska är människor med för gott självförtroende eller för dåligt.
Själva estetiken är bekant från förr – Roy Andersson brukar ofta beskrivas som den enda filmregissören i världen vars verk man känner igen från en enda bild, inte ens en tagning. Människorna är blekt sminkade och avbildade i helfigur på avstånd, oändligt skärpedjup, alla toner i beige och gulgrått, inga kamerarörelser, alla scener byggs upp i hans egen studio för hand och rivs sedan ner igen då de är filmade. Ett sådant arbetssätt fordrar att Andersson måste veta att scenen är perfekt, exakt som han vill ha den – och många av scenerna i den här sista filmen handlar om att tappa tron, att inte veta vad man vill, att något inte går att fixa. Sårbarheten känns personlig, den tar struptag.
Bästa regi i Venedig
Andersson är själv 76 år och i filmen märks ett djupt vemod, en ansträngning, en statiskhet som smyger sig in. Det är inte lika glittrande politiskt, vasst samtidskritiskt och svart komiskt som i trilogin. I stället är det mer avskalat, existentiellt, skört, ömt – jag vill kalla det sublimt. Det sublima har ju betecknats som det rationellas motsats, och det är
uppenbart att Andersson arbetar intuitivt på ett närapå unikt sätt. Filmen passar också in på Kants definition om att inse begränsningarna som vår mänskliga natur utgör, att vi inte kan nå bortom vår egen räckvidd. Kanske är det just att Andersson så helhjärtat verkar acceptera detta som gör filmen sublim?
I fjol vann Andersson Silverlejonet för bästa regi i Venedig – för Duvan fick han Guldlejonet och Venedig brukar hylla sina gamla auteurer. Om det är hans sista film är det ett vackert avslut. Det är klart att Andersson är den lilla killen i scenen på den fullpackade krogen i värsta höstrusket som envist höjer rösten och insisterar: ”Är det inte fantastiskt ändå?” ”Vad?” frågar en irriterad kroggranne honom. ”Allt. Det tycker i alla fall jag.”