Hållbart för vem? Utveckling för vem?
Då jag hör orden ”hållbar utveckling” tänker jag alltid: Hållbart för vem? Utveckling för vem?
Så tänkte jag då jag satt på ett evenemang, där jag skulle tala efter två företagare som först presenterade sina visioner för hållbar utveckling i Finland. Jag satt och lyssnade på tal om investeringsmöjligheter, om tillväxt och om hur vi ska exportera finländsk kunskap till utvecklingsländer för att vara de första som får in foten. Jag fick se en analys över Finlands möjliga styrkor, svagheter, möjligheter och hot för landets konkurrenskraft. Då kände jag plötsligt hur två världar krockade. Det fanns så många saker i rutan för "styrkor” som jag som same i stället skulle ha placerat i rutan "hot”.
Då vi talar om hållbar utveckling är det vanligt att vi ser hela konceptet som verktyg för att rädda världen. Det kan vara kampen mot klimatkrisen, det kan vara humanitär hjälp i konfliktområden eller mathjälp i områden som svälter. Vi ser på hållbar utveckling som universella, humanitära värden som det är bara rätt att stå för. Jag undrar om inte vår privilegierade position gör oss en smula blinda för vad som kan hända när universella värden används mot någon.
Så länge som världen har kämpat för en mer hållbar värld har det uppstått kritiska röster mot urfolk. Urfolk och våra traditioner har genom tiderna stämplats som primitiva, något som ”ännu” inte utvecklats. Urfolk har alltid varit tvungna att ta skulden då systemet kring oss inte velat ta ansvar. Det är inte länge sen som staten vaknade till att laxen i Tana inte mår bra och samerna fick betala priset för det med våra fiskerättigheter, även om samma inte gällde turisterna. Det är inte länge sedan som Greenpeace bad om ursäkt av inuiterna, eftersom organisationen hade demoniserat urfolket i åratal för deras traditionella säljakt. Det är i nuet som en av Europas mest ambitiösa vindparker öppnas i Fosen, Norge (eller Sápmi) där rennäringen riskerar att bli utrotningshotad på grund av magnituden av projektet.
Det är alltid samma motargument. Att samerna inte förstår att laxen bör skyddas. Att samerna inte kan sköta sina renar hållbart. Att samerna borde utveckla sin kultur i takt med resten av världen. Varför kan inte samerna bara flytta på sig?
För urfolk har hållbar utveckling alltför ofta betytt att det inte bara är så att världen måste bli mera hållbar. Det finns alltid ett ”men”, som ofta betyder att hållbarheten ska skaffas på bekostnad av urfolkens marker, kultur och liv. För oss låter det som att våra kulturer tvingas in i marginalen, på allt mindre områden, med allt mindre resurser. Sedan skyller man på oss att vi inte lever hållbart, att vi inte uppfyller den västerländska standarden för vad som är hållbart. Slutligen offras det sista som vi har för att den västerländska kulturen ska få sin gröna energi, för att de som tvingat oss in i marginalen inte ska behöva göra kompromisser över hur de lever sina liv.
Cirka 6 procent av världens befolkning tillhör urfolk. Världens urfolk bor på cirka 20 procent av världens mark. Inom dessa 20 procent ligger cirka 80 procent av världens biodiversitet, eller snarare, det som finns kvar. Urfolk uppehåller biodiversitetens balans genom sina kulturer. Urfolk skyddar oss alla från den verklighet som skulle uppstå om resten av biodiversiteten skulle förloras. Så det är värt att ställa frågan: vilka kulturer är det egentligen som utvecklats hållbart?