Grumlig mytberättelse om vattennymf
I sin senaste film utgår Christian Petzold från myten om Undine, vattennymfen som blir mänsklig när hon blir kär men dömd till att döda sin älskade om han är otrogen mot henne. Här finns tankar om hur nutid och dåtid är intvinnade i varandra, men intentio
DRAMA
Undine
HHHII
Regi: Christian Petzold. Manus: Christian Petzold. Foto: Hans Fromm. I rollerna: Paula Beer, Franz Rogowski, Jacob Matschenz, Glora Endres de Oliveira. 90 min. F12
I centrum för Christian Petzolds nya drama finns titelkaraktären Undine (Paula Beer), en stadshistoriker som bor och jobbar i Berlin. Den som kan sin mytologi härleder hennes namn till ett väsen som personifierar elementet vatten, det vill säga en av de fyra elementarandarna. Enligt myten, återberättad till exempel i Friedrich de la Motte Fouqués roman Undine (1811) och Jean Giraudouxs pjäs Ondine (1938), är Undine en vattennymf som blir mänsklig när hon blir kär men dömd till att döda sin älskade om han är otrogen mot henne. Petzolds Undine är en sorts modern nytolkning av myten, varvad med en historielektion om hur Berlins stadsbild förändrats under tidens gång.
Överdrivet symboliskt
Dramatiskt nog öppnar Petzold filmen på ett kafé där Johannes (Jacob Matschenz) precis håller på att göra slut med Undine, på grund av en annan kvinna. “Om du lämnar mig måste jag döda dig”, säger Undine, men ödet vill annorlunda. Efter en guidning på Berliner StadtModelle återvänder Undine till kaféet för att fortsätta samtalet med Johannes, men i stället möter hon Christoph (Franz Rogowski, Tysklands Joaquin Phoenix), en romantisk dykare som hört hennes guidning och följt henne till kaféet. Petzold ger dem ett överdrivet symboliskt men ändå passande “meet cute” genom att låta ett enormt akvarium krossas och skölja över dem. Så förenas vattennymfen och dykaren av vatten.
Och vatten fortsätter vara ett bärande element i filmen, bland annat tar Christoph med Undine till den sjö där han jobbar som svetsare. Undervattensscenerna är kantade av inslag av magisk realism, och Hans Fromms kamera arbetar på högvarv både här och i de mer realistiskt betonade stadsscenerna.
Gnistrande kemi
Genom Christoph får Undine erfara en villkorslös kärlek, men när Johannes av en slump dyker upp igen sätts hjulen i rullning för den tragedi Petzold faktiskt förberett oss på sedan första scenen, eller egentligen sedan titelkortet. Men i takt med att Petzold försöker knyta ihop berättelsen tappar han greppet om den. Till skillnad från regissörens tidigare filmer saknas här känslan av enhetlighet. Vad vill Undine förmedla? Precis som i tidigare Petzoldfilmer finns här tankar om tid och minne, hur städer och människor bär på historia, hur nutid och dåtid är intvinnade i varandra, men intentionerna förblir grumliga. Delarna är helt enkelt bättre än helheten denna gång.
Särskilt efter Petzolds senaste film – den underbara, egenartade Transit – är det svårt att inte vara besviken på Undine, men trots det går det inte att avfärda den. Petzold visar att han är en såpass begåvad filmare att även ett mindre framstående verk som detta är värt uppmärksamheten. Det inte minst på grund av Beer och Rogowski, här återförenade efter att ha spelat huvudrollerna i Transit. Bägge är utmärkta i sina roller, de har en gnistrande kemi och en scennärvaro som är obestridlig.