Kvinnliga aktivistöden som får något att brista
"Aldrig tidigare har det hänt att jag på en teater tillbringat pausen gråtande på toaletten", skriver Sonja Vuori, som berördes starkt av de kvinnliga aktivistöden som presenteras i Koko-teaterns Aktivistinäytelmä.
DRAMA
Aktivistinäytelmä 3
Manus och regi: Helena Kallio. Musik: Anni Elif Egecioglu. Ljus: Jane Horton-White. Dräkter: Virve Karoliina Balk. På scenen: Anni Elif Egecioglu, Tuuli Heinonen, Anna Veijalainen. Med på video: Kaisla Löyttöjärvi. Koko-teatern 7.10.
Upplägget i Koko-teaterns sal är blygsamt. Ingen scenografi, enkelt ljus, tre skådespelare i alla de många rollerna. Lite hejmlaga känsla över dräkter och rekvisita. Då Anni Elif Egecioglu, Tuuli Heinonen och Anna Veijalainen äntrar scenen blir det däremot snart klart vad det rör sig om: en föreställning med väldigt mycket att säga, ja, en föreställning med en agenda. Detta sagt som beröm: Aktivistinäytelmä 3 är en pjäs som vet vad den vill, och det är att göra världen till en bättre plats.
Jag vet att jag kan vara en lite överkänslig åskådare och att min upplevelse inte nödvändigtvis är representativ, men jag vill ändå säga det: aldrig tidigare har det hänt att jag på en teater tillbringat pausen gråtande på toaletten. I slutet av den första akten har pjäsens inhamrande av personliga och samhälleliga tragedier samt porträtten av de kvinnor som förändrat historien fått något att brista – och det är bra. Den största konsten förändrar en eller ens världsbild. I sig berättar inte Aktivistinäytelmä något vi inte redan vet, men det är välkommet att bli påmind, och Helena Kallios sätt att väva ihop livshistorierna och världsdelarna ger mervärde.
Slående aktuellt
Vad handlar det alltså om? I korta, episodiska scener presenteras kvinnor som under sextiotalet blev aktivister och revolutionärer av en eller annan tvingande orsak. Bildade kvinnor, mödrar, journalister, politiker och lärare vars inflytande på medborgarrätts- och miljörörelserna är uppenbar än i dag.
En kvinna som ligger oss närmare i tid och rum möter vi också: svenska Anna Lindh.
Innan det möter vi Mamie Till, mor till fjortonåriga Emmett Till som lynchades i Mississippi 1955. Ett par månader efter rättegången – som var en fars – vägrade Rosa Parks resa sig från sin plats på bussen. ”Jag tänkte på Emmett”, sade hon.
Angela Davis avskedades från sin universitetstjänst i Kalifornien på grund av politisk aktivitet och anklagades senare för medhjälp till mord. Då hon friades utropade hon segervisst: "Black lives matter!". Snuttar av gamla arkivfilmer av det här slaget visar på pjäsens slående aktualitet. Riktigt hur relevant temat skulle bli hösten 2020 visste Helena Kallio inte då hon började arbeta med pjäsen.
I Europa träffar vi Ulrike Meinhof som kärnkraftsmotståndare och journalist som kräver att före detta nazister ställs inför rätta, under en tid då hon ännu ansåg att motstånd skulle göras utan våld. I korta klipp ser vi också vad hon senare råkade ut för och hur hennes liv slutade.
Det är intressant att både i hennes och andras fall få en inblick i vad som ledde till senare handlingar och händelser.
Rachel Carson, författare till verket Tyst vår som blev startskottet för den globala miljörörelsen, ser vi i stumma videoinslag med Kallio själv som Carson.
Svagare om Anna Lindh
Den mest svajiga delen handlar om Anna Lindh; den är lite hafsig och ostrukturerad, även lite utdragen. Hon är kanske ändå den man lättast kan relatera till.
Rätt snyggt och lagom lågmält får Kallio på slutet också in kopplingen till samtiden; en flicka i flätor och gul regnjacka sitter vid ljusen på Anna Lindhs mordplats.
Skådespelarna är starka personligheter. Anni Elif Egecioglu, ursprungligen från Göteborg, lyser som sångare och skapare av föreställningens musik. Anna Veijalainen gör ett par minnesvärda karikatyrer av machomän med häftigt fysiskt uttryck. Tuuli Heinonen är den som imponerar mest i alla sina roller. Hon utexaminerades från Teaterhögskolan för bara två år sedan, men är en uttrycksfull, mångsidig och mogen skådespelare. Henne ser jag fram emot att se mera av på scenerna. Detta är för övrigt första gången hon spelar på finska, men ingen osäkerhet kan skönjas.
Den tredje delen i Kallios aktivisttrilogi – den första var Lipusta revitty tähti (2009), den andra Tanssiva agitaattori (2018) – är en pjäs som med fördel kunde turnera i till exempel gymnasier, och som säkert uppskattas av alla som har ens en droppe aktivistblod i sina ådror.
En pjäs som med fördel kunde turnera i till exempel gymnasier, och som säkert uppskattas av alla som har ens en droppe aktivistblod i sina ådror.