Lyckligtvis har förtroendet för polisen varit grundmurat hos finländarna och skadas knappast i grunden till följd av polisens agerande i Helsingfors.
En fredlig demonstration i centrala Helsingfors i lördags fick en uppseendeväckande upplösning och ett livligt efterspel som antagligen avgörs i rätten.
Tommy Westerlund i dagens ledare
Rörelsen Elokapina hade meddelat att man arrangerar en klimatmarsch från Järnvägstorget till Hagnäs. Samtidigt som demonstrationståget på lördagen startade från centralstationen samlades en annan grupp från Elokapina på Unionsgatan och blockerade där trafiken. Efter två timmar lyckades polisen skingra dem, men en del fortsatte till Kajsaniemigatan och satte sig i stället där och hindrade trafiken i ett par timmar till. Polisen kommenderade bort dem, men fick inget gehör och tog då till pepparsprej.
Helsingforspolisens motivering till att gripa till pepparflaskan var att demonstranterna störde trafiken och inte flyttade på sig trots upprepade uppmaningar. Också polisens begränsade resurser för alla andra uppdrag angavs som orsak.
Men det är högst osäkert om det här håller för en rättslig granskning. Polisen måste om möjligt alltid undvika våld, de kunde ha burit bort demonstranterna eller dirigerat om trafiken.
Inrikesministeriet fick på torsdagen en utredning från Polisstyrelsen om händelseförloppet i lördags. Den noterar inga fel som polisen skulle ha begått och polisens agerande bör enligt Polisstyrelsen synas ur ett helhetsperspektiv. Det borde inte jämföras med hur tidigare demonstrationer har hanterats eftersom situationerna är olika. I utredningen konstateras i alla fall att det för polisen är livsviktigt att verksamheten accepteras och tål kritisk granskning av utomstående. Så är det.
Att polisen den här gången agerade på ett annat sätt än man normalt har gjort, det vill säga genom att ta till våld mot en fredlig demonstration, utlöste häftiga reaktioner.
I tusentals kommentarer till lördagens händelser som spritts över sociala medier tar en del demonstranternas och andra polisens parti. Det sker ofta utgående från vad den kommenterande personen i fråga känner att är rätt eller borde vara rätt, eller vad de demonstrerande agerar för. Men känslorna ska inte få fälla utslag.
I det här fallet finns det såväl lagstiftning som tidigare liknande fall att luta sig emot och som juridisk expertis efter händelserna har pekat på.
Det kan för många förefalla konstigt att polisen inte skulle få ta till hårdhandskarna för att få bort de störande demonstranterna. Men rätten att demonstrera och uttrycka sin åsikt är en grundlagsenlig rättighet. Även om demonstranterna, som i det här fallet, avviker från den anmälda rutten och hindrar trafiken måste polisen vara återhållsam och inte ta till våld för att avbryta.
Det finns ett par fall som Europeiska människorättsdomstolen har behandlat där betydligt längre och mer omfattande trafikstörningar inte har gett polisen rätt att stoppa demonstranterna med våld.
Riksdagens justitieombudsman har fått ta emot 14 klagomål om polisens beteende och riksåklagaren har inlett en preliminär utredning, men inte ännu en regelrätt förundersökning.
Den fortsatta behandlingen kan leda till samma slutresultat som ovannämnda motsvarande fall i Europeiska människorättsdomstolen, det vill säga att polisen prickas. Det skulle då upplevas som rakryggat om polisen insåg och erkände att det gick fel i Kajsaniemi. Förhoppningsvis leder det i så fall ändå inte till att trafikstörningar blir vanligare i samband med demonstrationer.
För polisens del är det viktigt att ha folkets förtroende. Lyckligtvis har det varit grundmurat hos finländarna och skadas knappast i grunden till följd av polisens agerande i Helsingfors. Många som tycker att polisen inte borde ha tagit till kraftåtgärder, ens i lindrigaste form, kan ha överseende med detta förutsatt att det inte upprepas.
Andra anser att poliserna agerade helt rätt och att de borde ha lagen på sin sida. Om polisens befogenheter upplevs som otillräckliga krävs en lagändring, men eftersom Finland har undertecknat internationella avtal om mänskliga rättigheter skulle det även kräva att vi drar oss ur dessa. Det är varken önskvärt eller tänkbart.