Bland stjärnor och lösnäsor på ön Ven
En supernova kom att besegla Tycho Brahes öde. Han var ett renässansgeni som lät bygga de mest märkvärdiga ting och hans världsbild var den första som byggde på empirisk observation. Men han var också en man av sin tid med ett hetsigt humör. Häng med till
I Öresund ligger ön Ven som en tidskapsel mellan gammalt och nytt. Här stod vetenskapsmannen Tycho Brahe och tittade på samma stjärnhimmel för många hundra år sedan, och det kan man göra också i dag vid hans märkliga underjordiska observatorium Stjärneborg. Han var den första att utgå från en världsbild som byggde på faktiska observationer. Läs också varför Tycho Brahe kallas ”mannen med mässingsnäsan”.
Mörkret faller medan vi cyklar mot den högsta platån på Ven. Det var här vetenskapsmannen Tycho Brahe lät bygga sin märkvärdiga kombination av slott och observatorium.
Visserligen finns Uraniborg inte längre – annat än som ritning – men området där det märkliga renässansslottet stod är tydligt markerat med geometriska oxelhäckar.
Vi lyser oss fram med ficklampor. När vi står där, på den högsta punkten, är det ändå inte konturerna av slottet vi fäster oss vid utan ljusen från fyra städer i olika riktningar: Köpenhamn, Malmö, Helsingborg och Helsingör.
– Är det inte fascinerande? Man känner pulsen från de miljoner människor som bor i området samtidigt som vi befinner oss i en annan värld. På en ö, en glesbygd, mitt emellan Själland och Skåne. Så nära, och ändå så långt borta.
Tommy Lilja rättar till mössan. Det blåser snålt denna kväll. Den pensionerade patologen är vår stjärnguide och har tagit med oss hit för att vi, likt Tycho Brahe många hundra år före oss, ska spana efter stjärnbilden Cassiopeja. Frågan är om molnen låter oss.
Ö heter isola på latin. Den som reser till en ö isolerar sig. Alla människor
trivs inte på öar. Några stannar bara en kort tid, eftersom ön begränsar dem. För andra blir begränsningen en hjälp att stanna upp och stilla sig.
Tycho Brahe flyttade till Ven 1576. Då hade kungen av Danmark, Fredrik II, erbjudit förläning efter förläning i ett försök att hålla kvar vetenskapsmannen i hemlandet. Kungen anade Tycho Brahes kommande storhet och ville ha sin beskärda del av strålglansen.
Men Tycho Brahe var kräsen och tackade nej gång på gång. Tills kungen föreslog Ven och en kista full med daler.
– Troligen ville han bort från det hektiska livet på fastlandet. Öns lugn gjorde det möjligt för honom att koncentrera sig på sin forskning, säger Tommy Lilja och spanar ut mot horisonten.
Tycho Brahe föddes in i en av Danmarks äldsta och mäktigaste släkter, ätten Brahe – som inte ska förväxlas med den finsk-svenska grenen Brahe. Militära karriärer var det som gällde för männen Brahe och en dylik hade troligen väntat även Tycho Brahe om det inte vore för det museiguiden Christoffer Sandström tidigare på dagen livfullt och med glimten i ögat skildrat för oss:
– Lille Tycho blev kidnappad!
Kidnappad? – Ja, det låter konstigt men i själva verket var det inte så ovanligt på den tiden att barnlösa adelsfamiljer fick ett barn till skänks för att bevara egendomen inom släkten.
Tycho Brahes farbror Jørgen med fru Ingrid Oxe utlovades en son men när barnet föddes hade barnafadern Otte Brahe hunnit ångra sig.
– Ett löfte är ett löfte tyckte i alla fall Jørgen Brahe och lät 1549 kidnappa den näst yngsta brorsonen, Tycho. Så vitt vi vet blev det inte någon större strid mellan bröderna.
Sandström får Tycho Brahes liv att låta som en spänningsroman.
– Nu vill jag inte försvara kidnappningar men kanske var det ändå det bästa för den historia som skulle skrivas. Hos Jørgen och Ingrid fick Tycho de möjligheter som behövdes för att han skulle bli sin tids främsta vetenskapsman.
Sandström inviger oss i Tycho Brahes idévärld samtidigt som vi vandrar runt i den gamla kyrka som nu är museum. Den unge adelsmannen studerade klassiska ämnen vid en lång rad universitet och en statsmannakarriär stakades ut för honom. Vurmen för stjärnhimlen såg föräldrarna inte på med blida ögon.
Men det struntade den unge Tycho i. I hemlighet satt han i sitt kammarfönster om nätterna och studerade stjärnhimlen. Och till sin förvåning märkte han att den tidens beräkningar inte alltid stämde. Det skulle bli hans livsuppgift: att med hjälp av noggranna observationer rätta till de mätfel han upptäckte.
Enkelt men genialt
Stjärna efter stjärna tänds nu på himlen över Ven. Men molnen dröjer sig kvar och fladdrar likt gardiner över himlavalvet.
– Där är Venus, aftonstjärnan, säger Tommy Lilja och pekar. Den lyser ovanligt klart ikväll.
Vi är utrustade med kikare och en jakobsstav. På Tycho Brahes tid fanns inga kikare men jakobsstaven – en enklare variant av sextant – var ett välkänt instrument för vetenskapsmannen på Ven.
– Jakobsstaven är en mycket enkel historia men samtidigt ett fantastiskt instrument som man matematiskt kan mäta avstånd med, säger Lilja och demonstrerar hur man använder den.
– Håll den som ett gevär. Rikta den mot horisonten och läs av vinkeln som bildas mot den himlakropp du iakttar. Om man är Tycho Brahe gör man samma sak vid samma tid nästa dag och märker att någonting har rört på sig.
Det var med hjälp av en jakobsstav som Tycho Brahe lyckades förutse en månförmörkelse med 20 minuters marginal.
– Det visar hur högtstående han var som vetenskapsman.
En dundertabbe
Tycho Brahe gjorde många saker rätt men räknas ändå inte till de riktigt stora, som Copernicus, Galilei, Kepler och Newton. Det beror på hans största tabbe: Han understödde inte Copernicus vågade teori om att det är solen och inte jorden som är medelpunkten i universum.
I stället landade Tycho Brahe i en kompromiss: Hans mätningar visade att den gamla världsbilden, den geocentriska med jorden i centrum, inte stämde. Men hans observationer understödde inte heller Copernicus teori. Han landade i teorin att alla planeter, utom jorden, roterade runt solen.
– Vi måste förstå att hans mätningar byggde på det man såg med blotta ögat, säger Tommy Lilja och tittar på jakobsstaven.
Museiguiden Sandström understryker att Tycho Brahes världsbild var den första som byggde på observation:
– Det stämmer att han inte hade tillräckligt bra instrument för att få det helt rätt – men har vi ens i dag tillräckligt bra instrument för att ha svar på universums gåtor?
Sammansatt person
På senare tid har eftervärlden trots allt fått upp ögonen för Tycho Brahes bedrifter, och att vandra i hans fotspår på Ven ger oss bilden av en begåvad och viljestark människa.
– Han var ett renässansgeni som lät bygga dammar och en pappersmölla som gjorde honom oberoende när det gällde papper för sina forskningsrön. Man kan säga att han kom med den första industrialiseringen till Ven, säger museiguiden Sandström.
Tycho Brahe, som hade läst naturfilosofi, var dessutom övertygad om att naturen var ett enda stort läkemedelsskafferi. Han lät uppföra trädgårdar för krydd- och medicinalväxter och de finns nu återskapade på Ven. En planterad hypotes, som de smått poetiskt kallas.
Vi skymtar växterna där vi rör oss i mörkret. En bit bort kan vi också skönja statyn över Tycho Brahe som står med böjd nacke och spanar mot stjärnhimlen.
Vi påminns om att livet även har en lodrät dimension som lättare nås om man stannar upp en stund.
Vilar, som en ö i havet.
– Tycho Brahe var också en bondeplågare, en otrevlig människa, säger Lilja och rycker oss tillbaka till verkligheten.
När vetenskapsmannen flyttade till Ven med sin sambo Kirstin Jörgensdotter bodde omkring 200 bönder på Ven. Danmark ägde Skåne och uppbar den så kallade Öresundstullen vid inloppet till Östersjön (Helsingborg-Helsingör).
Även Ven ligger strategiskt med tanke på fartygstrafiken men hade ändå ingen större betydelse för den tidens tullindrivning. Så bönderna fick leva relativt fritt under den kronofogde som bodde på ön. Tills Tycho Brahe dök upp och såg dem som gratis arbetskraft för allehanda byggprojekt.
– Om du går på kafferep på Ven och Tycho Brahe kommer på tal är den allmänna uppfattningen att “han är inte värd att minnas”, säger Lilja och gör en svepande gest mot en plats utanför museiområdet.
– Det sägs att han där lät hänga två bönder för att statuera exempel.
Museiguiden Sandström protesterar mot det folkliga ryktet: Troligen var Tycho Brahe inte värre än andra adelsmän på den tiden.
Den som i varje fall är värd att uppmärksammas är sambon Kirstin och systern, Sophie Brahe, fortsätter Lilja.
– Kirstin måste ha varit en storartad kvinna som klarade av Tychos humörväxlingar. Det sägs att det var hon som gick emellan när konflikter uppstod på ön.
Lilja kallar dem sambor eftersom de aldrig vigdes officiellt då hon var en enkel prästdotter utan blått blod. Sandström nyanserar bilden ytterligare:
– Tycho Brahe verkar ha varit en kärleksfull man och far. Han kunde ha ingått ett arrangerat äktenskap med en adelskvinna och behållit Kirsten som älskarinna men det gjorden han inte. Han förblev henne trogen och försvarade henne alltid mot kritik om hennes enkla börd.
– Också systern Sophie Brahe hade ett gott hjärta, fortsätter Lilja. Det var för övrigt hon som tog in den första tulpanen till Norden.
Sanningens minut
Klockan närmar sig elva och det blir inte mörkare än så här. Vi har kommit fram till sanningens minut: ska vi lyckas se stjärnbilden Cassiopeja?
Vi böjer våra nackar. Spanar. Låter kikaren vandra mellan oss.
– När det gäller Cassiopeja utgår man från Polstjärnan. Strax nedanför ligger Karlavagnen med fem stjärnor, en liten fyrkant och en femte som föreställer hästen. Därifrån drar man en linje som man följer tills man ser ett W. Det är Cassiopeja, säger Lilja.
Det var i november 1572 som Tycho Brahe plötsligt upptäckte en ny stjärna i stjärnbilden Cassiopeja. Den lyste så kraftigt att man kunde se den dagtid under en lång tid.
– Det var en så kallad supernova, säger Tommy Lilja. Det är en explosion i universum som det är svårt för oss människor att begripa vad det är.
Tommy Lilja låter kikaren vandra över himlen. Molnen fortsätter att gäcka oss, och dansar likt beslöjade älvor. Vi ser många stjärnor – men inte den stjärnbild som kom att betyda så mycket för vetenskapsmannen på Ven.
Klockan kryper mot midnatt och vi måste ge upp. Molnen skymmer sikten ikväll och vi kan inte se Tychos stjärnbild. I de fyra städerna Köpenhamn, Malmö, Helsingborg och Helsingör pulserar livet vidare. Stadsljusen färgar himlen och vi föreställer oss hur annorlunda – kolsvart – det var på Tycho Brahes tid.
Sina observationer om supernovan beskrev han i boken De nova stella som på allvar etablerade honom som en av sin tids stora. Hans slutsats var revolutionerande: Himlarymden är inte statisk utan föränderlig.
Vi trampar hemåt i natten. Ovanför oss pågår fortfarande mycket som är svårt för oss människor att begripa.