Jukka Tiensuu
● Född: 30 augusti 1948 i Helsingfors.
● Yrke: Tonsättare, pianist och cembalist.
● Bakgrund: Studerade piano, cembalo och komposition i Helsingfors, Freiburg, Paris och New York. Grundade Helsingforsbiennalen 1979 och Musik i tiden-festivalen i Viitasaari 1981.
● Priser och utmärkelser i urval: Koussevitzky-priset 1973, Sonning-priset 1978, andra pris i Gaudeamustävlingen för utövare 1979, Erik Bergman-priset 1996, Teostopriset 2004, Statspriset i tonkonst 2012, Pro Musica 2015.
● Gift med: Tonsättaren Anneli Arho.
Minimalias första konsert lämnade några minimala frågetecken. De fyra stråkvirtuoserna producerade flera klangliga fullträffar och ett paket med kontrasterande minimalistiska världar. KLASSISKT
Minimalia I
Kreeta-Julia Heikkilä och Laura Vikman, violin, Atte Kilpeläinen, viola, Markus Hohti, cello. Forum Box 8.10.
Kreeta-Julia Heikkiläs konsertserie Minimalia, som nu spelas tredje året i rad, lyfter fram musik som representerar minimalismens centrum eller tangerar den på någon kant. Årets serie spelas i den luftiga och ljusa utställningslokalen Forum Box i Gräsviken, dit inte alltför många hade hittat för att närvara vid årets första konsert.
Dold musiker och improvisatorisk dialog
Konserten inleddes med den brittisk-tyske Max Richters (1966–) ett par minuter långa violinsolo Berlin by overnight. Richter har producerat mycket scen- och filmmusik, vilket också hördes i violinsolots karaktär: det hade kunnat fungera som bakgrund för en scenisk gestaltning. Som för att bekräfta detta spelade Heikkilä inte solot från det ”huvudpodium” som ställts med stråkkvartettsuppställning närmast publiken i lokalen, utan dold för publiken från ett annat rum. Poängen blev oklar: kombinationen osynlig musiker, mycket kort verk och full belysning i lokalen resulterade i att introt passerade lite för fort förbi för att fånga lyssnarens uppmärksamhet.
Richter ska ha tagit intryck från populärmusikstilar. Heikkilä utformade dock sin tolkning i klassisk anda, ett intryck som förstärktes av verkets avslutning, ett slags Bach-inspirerad kadens. Kadensen övergick attacca i nästa verk, den amerikanske Nico Muhlys (1981– ) Keep in touch för viola och ljudband. Även Atte Kilpeläinens solo inleddes från det bakre rummet, dock visade Kilpeläinen sig synlig för publiken.
Klangligt är kombinationen violasolo och ljudbandets effekter en fullträff, inte minst tack vare Kilpeläinens säkerhet och verkkännedom. Solopartierna utmejslade sig skarpt och väl övervägt mot bandets kakofoni. Vad Muhly egentligen tänkt sig som strategi för dialogen mellan ljudband och solo förblev för mig ett frågetecken. Det omedelbara intrycket var improvisatoriskt men på gränsen till slumpmässigt.
Tillbakablickar
Julia Wolfes (1958–) Four Marys för stråkkvartett (1991) hämtar inspiration från folkmusik, folkvisa vid samma namn och instrumentet dulcimer. Men själva utformningen är klassisk: stråkarna används i form av skarpa, dynamiskt pulserande linjer som formar en minimalistiskt inspirerad rytmstruktur. Samtidigt bryter verket mot den mest ortodoxa minimalismen genom en klassisk dramaturgi: maximal intensitet uppnås någonstans i trakten av gyllene snittet av verkets tidsdisposition, för att brytas av och utmynna i ett lugnt tillbakadragande i en kontrasterande karaktär. Cellostämman trängde sig ställvis igenom de övriga, vilket kan ha berott på att akustiken i lokalen gav cellons frekvenser särskilt mycket genklang.
Ärkeminimalisten Philip Glass (1937–) fjärde stråkkvartett är komponerad till minnet av konstnären Brian Buczak, målad med mustiga, Brahmsinspirerade färger som kontrasterar intressant mot Wolfes klangvärld. Den tresatsiga formen med en framåtdrivande och medryckande första sats och meditativ andra sats anspelar också på klassiska former. Den tredje satsen är fragmentarisk, allvarlig och melankolisk, som en dödsruna.