Trotsigt pojkboksmod inför nattsvart öde
Gunzi Holmström arbetar lekfullt i en färgskala rik på kontraster, med en vänlig, nästan naivt inbjudande hållning. Hur snällt får måleri vara, är en fråga som väcks.
Den sanna historien om Petr Ginz som i hemlighet gav ut en tidning i ett koncentrationsläger är engagerande teater som blandar pojkboksäventyr med nattsvart tragedi. Johanna Freundlichs Några av oss slår an tonen rätt och har lämplig tyngd utan att glömma bort mänskligheten och värmen.
DRAMA
Några av oss
Regi: Johanna Freundlich. Manus: Eva-Maria Benavente Dahlin. På scen: Patrick Henriksen, Niklas Åkerfelt, Max Forsman, Dennis Nylund. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Emilia Eriksson. Ljus: Tom Laurmaa. Ljud: Antti Puumalainen. Mask: Tanja Terimo. Premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 8.10.
Teaterhösten har redan bjudit på ett tillfälle att ta del av ett av mänsklighetens mörkaste kapitel ur förövarens perspektiv – Nationalteaterns Hitler ja Blondi med den eminenta Seela Sella i centrum. Nu, på Svenska Teaterns Amos-scen, handlar det i stället om att ge ett ansikte till några av Adolf Hitlers och Tredje rikets otaliga offer.
Petr Ginz är bara ett barn, fjorton år gammal, då han en dag får veta att hans namn finns med på listan över judar som ska föras från det ockuperade Tjeckoslovakiens huvudstad till transitlägret Terezín eller Theresienstadt. Där väntar brutala plågor, sjukdom, svält och tvångsarbete, och till slut ett tåg som går vidare österut mot en ovisshet som vi i dag känner under det mardrömslikt ekande namnet Auschwitz.
Tidning om lägerlivet
Men trots alla fasor på en resa som kommer att sluta med hans undergång har Petr för mycket vilja, ambition och trots i sig för att låta sig nedslås. Tillsammans med vännerna från lägerbaracken grundar han tidningen Vedem, som skrivs på en undansmusslad skrivmaskin och distribueras i hemlighet. Den rapporterar om lägrets vardag, om den brutale och pompöse kocken som kokar blaskig soppa åt tusentals fångar, och om brandchefen vars röst brister då han berättar om hur många lik han burit ut.
Dramaturgin är skicklig. Rädslan är närvarande från början, men känns först bara svagt. Patrick Henriksen som Petr Ginz må bli orolig då han beordras inställa sig på stationen, men samtidigt uttrycker hans öppna ansikte ett visst hopp ända in i hopplösheten. Med sin framåtanda inspirerar han sina barackkamrater Jirka (Max Forsman), Hanus (Dennis Nylund) och Kurt (Niklas Åkerfelt) till stordåd. (Åkerfelt gör också en imponerande rollprestation som barnhemsbarn och ”lägerveteran”. Hans släpiga men ibland gällt bristande röst utstrålar cynism och trauma.) Då den fulla vidden av mardrömmen omkring dem avslöjas sker det först bitvis, sedan allt snabbare. Det fungerar effektivt utan överdrifter.
Tajt paket
Visuellt och audiovisuellt är pjäsen ett tajt paket. Sceninredningen av Erik Salvesen är simpel och trogen den historiska förlagan. Tom Laurmaas ljusplanering får scenen att verka mångsidig och fungera trovärdigt som gråkall lägergård eller som huvudpersonernas inre själslandskap. Antti Puumalainens ljudplanering är effektiv, vilket är särskilt viktigt då den genom stöveltramp och pisksnärtande tyska kommandon får ta på sig hela rollen att representera lägrets tyska kommando- och våldsstruktur.
Under den inledande tredjedelen skaver vissa repliker. De känns onödigt beskrivande för att föra handlingen framåt, i stället för att sitta naturligt i karaktärernas munnar. Lyckligtvis avtar denna effekt snabbt och åskådaren sugs in i historien med en intensitet som blir hjärtskärande mot slutet när stöveltrampet i Theresienstadt förbyts mot turistgruppers andaktsfulla mummel och en åldrande Kurt har återvänt som överlevare. Han lyfter på golvplankorna i sin gamla barack och återfinner en bunt gamla, dammiga tidningar som i dag ingår i Theresienstadt-museets samlingar.
❞ Dramaturgin är skicklig. Rädslan är närvarande från början, men känns först bara svagt.
AKVARELLER/KOLTECKNINGAR
Gunzi Holmström:
Allt har en hemlig själ. Kosminen till 25.10.
Du kan ställa dig vid ett fönster en regnig dag och drömma dig bort. Eller se över soliga ängar, ett stormpiskat hav, över skogar och sjöar ända till himlens rand och låta tankarna flyga mot en punkt, en plats långt borta. Kanske är den platsen en utopi, en ickeplats, ett ingenstans, och därför just så oöverträffat fantastisk.
Thomas More (1478–1535) som myntade ordet ”utopia” tänkte sig en ö i världshavet med lycka och jämlikhet. Jag tänker mig utopin som en av Gunzi Holmströms målningar. I hennes halvt abstrakta, halvt föreställande bilder finns nästan alltid en horisont, må den vara hav eller land eller bara inbillning. Eftersom det nästan alltid finns en förgrund och bakgrund finns det också avstånd och djup i målningarna. Där borta, någonstans, långt borta och nära …
Hon arbetar lekfullt i en färgskala rik på kontraster, på mjuka och böljande former, och med en vänlig, nästan naivt inbjudande hållning. Den kritiske kunde tycka att så snällt får väl ändå inte måleri vara, och det finns ögonblick då en liten djävul viskar just detta i mitt öra. Men varför lyssna på en ensam djävul i änglars kör?
Tillbaka till måleriet
Efter många år med video som sitt främsta uttrycksmedel har Holmström börjat måla igen. Hennes måleri söker ett språk där redan tusen språk talas. I detta till synes omöjliga företag lyckas hon överraska med bildfonem och syntaxer som känns alldeles nya. När hon i våras visade temperamålningar på det lilla galleriet A2 var det som en drogfri psykedelisk tripp där formerna krumbuktade ystert mot bakgrunder som kunde vara landskap och platser eller ingenting alls. Jag lämnade galleriet med en jublande lust att gråta. Så fint var det.
Lika euforisk är jag inte över utställningen Allt har en hemlig själ på Kosminen. Kanske är det tekniken, för dessa akvareller bakom blänkande glas tillåter inte samma rumsliga och fysiska möte som temperamålningarna gjorde. Någonting har kommit emellan, glaset såklart, men också att akvarell inte har temperafärgens djup och materialitet. Det är naturligtvis orättvist att jämföra en teknik på bekostnad av en annan, och om du inte såg hennes förra utställning kan du mycket väl komma ut från galleriet lika lycklig som jag gjorde förra gången.
Bäst är kolteckningarna
Betydligt mer givande är emellertid hennes nya kolteckningar, små nästan kvadratiska bilder, där hon prövande undersöker kolets möjlighet till både skuggor och djup svärta och lättheten att teckna konturer och former. En trädtematik är tydlig, den är hämtad från en animerad video som visas intill. Den talar om trädens intelligens, deras intrikata växelspel med varandra och med ett habitat där också vi människor ingår – den tematiken har det skrivits mycket om på senare år.
Det är välmenande i överkant, naturen må vara hotad, men för att det ska fungera som konst krävs mer än goda avsikter. Jag flyr snabbt tillbaka till kolteckningarna, där jag försöker greppa Holmströms fonem och byggblock till ett nytt bildspråk. I sin undersökande visualitet har Gunzi Holmström djup och systematik. Hon är en vandrare mitt i steget, på väg mot – en utopi.