Förbryllande opera om kärlekens kraft
Handlingen i Kari Tikkas opera förbryllar, men griper också tag i lyssnaren vid valda stunder.
OPERA
Kari Tikka: Rakkaus on väkevä kuin kuolema
Regi Maisa Tikka, scenografi & kostym Anna Kontek, ljus Janne Teivainen, koreografi Aku Ahjolinna. I rollerna Esa Ruuttunen, Satu Vihavainen, Kristian Lindroos, Annika Leino, Marika Hölttä, Kaisa Näreranta, Aki Alamikkotervo, Jussi Vänttinen, Hannu Forsberg. Helsingfors kammarorkester. Produktion Teatro Productions i samarbete med yrkesläroanstalten Omnia. Alexandersteatern 8.10.
Kari Tikka har en lång karriär bakom sig främst som dirigent och som tonsättare. Den nu aktuella sjätte operan Kärleken är stark som döden skrevs 2015 samtidigt som tonsättaren insjuknade. Han vann kampen mot cancern och nu trotsar han också pandemin med fyra föreställningar på Alexandersteatern.
I denna opera som Tikka skrivit både text och musik till bearbetar han samhällets och kanske sin egen livstragedi i olika former. Det handlar om en far och en mor, vältolkade av Esa Ruuttunen och Satu Vihavainen, som firar sonen Adams bröllop med Eva. Efter intensiva kärleksförklaringar mellan det äkta paret uppmanar fadern tjänarna i huset att leda paret in i livets djupa vatten. Tjänarna antar olika skräckinjagande roller: sparkar ihjäl Adam och förför Eva. Också föräldrarna möter döden. Här ter sig handlingen en aning förbryllande.
Var gick det snett?
I andra akten återfinner vi dem alla igen livslevande. Far och mor startar en försoningens fest och grundar hemmet på nytt. Tjänarna återfår sina goda roller och Adam och
Eva återfinner varandra. Nu går allting som man hade hoppats på, allt det lyckliga som egentligen kunde ha skett genast i första akten. Var det föräldrarnas, de ungas eller samhällets fel, då det gick snett? Något direkt svar ger operan kanske inte och huvudpersonerna anklagar sig själva i hårda ordalag. Grundtanken är förmodligen det hopp mänskligheten blivit utlovad.
Som ett konstverk är operan en ganska märklig skapelse. Musiken är ofta rätt enkel, rytmisk och avsiktligt repetitiv men innehåller också vissa höjdpunkter. Samma gäller egentligen också texten som upprepar vissa sloganer till exempel om huvudpersonernas fysiska företräden och om den farliga kärleken som både sårar och helar. Ibland sjunger personerna enbart vokaliser. Det stiliga huvudparets arior om kärlek och om hat är ganska starka och Kristian Lindroos och Annika Leino gjorde vokalt och sceniskt mycket väl ifrån sig.
Proffsigt men utdraget
Kari Tikka som dirigerar den duktigt spelande Helsingfors kammarorkester har samlat en rad utmärkta solister också i de mindre rollerna. Sopranen Marika Hölttä (Siiri) och mezzon Kaisa Näreranta (Helena) sjunger och spelar bra, Aki
Alamikkotervo (Leo) är oerhört färgstark, barytonen Jussi Vänttinen (Leevi) är ett kusligt monster och basen Hannu Forsberg (Mårten) en elegant figur. Och så har vi den tysta Visheten som dyker upp här och där i Aku Ahjolinnas gestalt.
Uppsättningen har trots penningbrist gjorts av yrkesfolk på bästa möjliga sätt med Maisa Tikkas välgjorda regi, Anna Konteks scenografi och kostym, Janne Teivainens snygga belysning och Aku Ahjolinnas koreografi. Ett viktigt bidrag kommer från lärare och elever vid läroanstalten Omnia.
Under den hellånga operan frågade jag mig flera gånger om det hade varit nyttigt att skära ned den i någon mån. Upprepningarna kan kännas rätt tjatiga, men visst griper handlingen också tag i lyssnaren då och då. Och det skall sägas att operan inte predikar. Den rollen har flyttats till ett seminarium kallat Toivo – Hope som arrangeras på Alexandersteatern i anslutning till operan 9-10.10. Där diskuteras operans innehåll utifrån en kristen livsåskådning. Mer uppgifter om detta finns på internet (toivohope.blogspot.com). Själva operan ges ännu på lördag och söndag.