Glamour i Mänttä
Pappersfabrikens forna huvudkontor i Mänttä är i höst scen för italiensk glamour, och bjuder på en dräktparad ur filmens, operans och tv-seriens värld. In i det sista var det osäkert om utställningen med dräkter som stjärnor som Michelle Pfeiffer och Eliz
Klänningar som Kirsten Dunst bar som Marie Antoinette i Sofia Coppolas film från 2006 är några av de dräkter från kända filmer, tv-serier och operor som kan beundras på museet Gustaf i Mänttä.
UTSTÄLLNING/MODE Glamour – berömda dräkter på vita duken Konstmuseet Gustaf i Mänttä, till den 10.1.2021.
Fredagen den 25 september. Äntligen vernissage. Fem år av planering och arbete realiseras på Serlachius museum Gustaf.
Många hade nästan redan tappat tron. En utställning med en exklusiv samling handsydda praktkostymer från en unik kostymateljé i Rom skulle ha öppnats exakt fyra månader tidigare, i slutet av maj. Men så kom corona, allt lades på is. De ovärderliga dräkterna får enbart röras av personal från ateljén så de blev kvar i Rom. Också i september blev det mitt i allt bråttom: ifall gränserna stängs har varor fritt flöde, människor inte. Så museichefen Pauli Sivonen gjorde ett blixtbeslut och kallade in den italienska personalen fem dagar tidigare än tänkt för att undvika att projektet än en gång skulle skjutas upp. Det skulle nämligen krävas drygt två veckor av intensivt arbete för att bygga den minutiöst planerade utställningen.
Hollywood vid Tibern
Den romerska filmstaden Cinecittà, grundad 1937, växte till hela världens filmcentrum under femtiotalet och kom att kallas för ett Hollywood vid Tibern. Det här ledde också till ett uppsving bland kostymateljéerna, ett hantverk som alltid blomstrat i Italien. En av de mest betydande ateljéerna var Umberto Tirellis. Han föddes i en vinodlarfamilj, men redan i barndomen var han mer intresserad av de kläder och textiler han hittade på vinden. Tirelli (1928–1992) inledde sin karriär i Milano men flyttade till Rom i slutet av femtiotalet.
Den legendariske regissören Luchino Visconti (1906–1976) lade märke till den unge kostymören och snabbt flyttade Visconti all sin produktion till Tirelli Costumi, grundat 1964. Luchino Visconti di Modrone föddes som greve av Lonate Pozzolo i Milano. Han kände alltså till adelns etikett och kom att bli känd för sina filmer som skildrar aristokratins nedgång. På utställningen visas dräkter från filmerna Sinnenas rus, Leoparden, Döden i Venedig, Ludwig II och Den oskyldige.
Tirelli var alltså kostymör, han och hans team skapade dräkterna som kostymdesignern ritade. Slutresultatet var ett oklanderligt samarbete, ett tyst språk mellan dem. Tirelli kallade sig själv en modets arkeolog och skådespelarna sade att de kände sig klädda, inte utklädda i Tirellis dräkter.
Den perfekta historiska kostymen
Visconti och Tirelli drevs av en passion för den perfekta historiska kostymen. Tirelli började köpa antika klädesplagg och tog isär dem för att kunna skapa mer ursprungliga dräkter. Detta var viktigt för det tvingade aktörerna att agera och föra sig som man gjorde förr i tiden.
I början skapades dräkter som såg tillräckligt trovärdiga ut. Med åren var det inte tillräckligt; Visconti ville att allting skulle vara autentiskt, dräkterna, accessoarerna, miljöerna och hållningen.
Men hur skapa dräkter till en epok som vi inte vet något om? Det första exemplet är Pier Paolo Pasolinis Medea med Maria Callas. Inspirerad av nationaldräkter hos flera ursprungsfolk skapade Tirelli något som ser antikt ut av enkla tyger och trådar. Detta fortsatte han med i Mel Gibsons The Passion of the Christ där tygen består av lin och bomull, matttrasor och snören samt förbandstyg.
Med tiden blev Tirelli så säker på att skapa en känsla av historia att han tillsammans med modeskaparna kreerade dräkter som aldrig funnits under sin epok, men som för oss representerar sin tid. Ett perfekt exempel är Sofia Coppolas Marie Antoinette. Den fjortonåriga drottningens entourage använder klänningar som aldrig fanns på 1700-talet, äter makronbakelser som inte existerade då och går i tennisskor. Men vi märker det inte ens, vi köper detta, det är känslan som räknas.
Antikt blandas med nysytt
Ett annat kännetecknande drag för Tirelli är att han blandar gamla dräkter med nysydda. I Miloš Formans film Amadeus bär Mozart en dräkt där västen är från tiden, antikt 1700-tal. I övrigt är kostymen sydd som på 1700-talet. Det här går igen i många andra dräkter; Michelle Pfeiffers vardagsklänning som grevinnan Ellen Olenska i Oskuldens tid (regissör Martin Scorsese) är av svagt ljusgrönt jacquardsilke med antika elfensbensfärgade spetsinlägg. I Filmen Ludwig II bär Romy Schneider som Sissi en antik jacka från senare delen av 1800-talet till sin promenaddräkt av ottomansilke.
Ett av de nyare projekten är kostymerna till Paolo Sorrentinos Den unga påven med Jude Law i huvudrollen. Det var också den första tvserien som visades på filmfestivalen i Venedig. Påvens festmantel är av guldbrokad. Tyget tillverkas fortfarande, men då mönstret var för litet för filmbruk vävde ateljén samma tyg i större mönster.
Skörhet som kräver omsorg
Flera av filmerna med Tirellis kostymer har vunnit priser, både Oscar och andra. På utställningen finns också dräkter från Anthony Minghellas Den engelske patienten, Sergio Leones Det stora gangsterkriget, Terry Gilliams Bröderna Grimm, Matteo Garrones Tale of Tales, Bernard Roses Anna Karenina och Jean-Jacques Annauds Rosens namn, Federico Fellinis Fellinis Casanova och Franco Zeffirellis Så tuktas en argbigga med Elizabeth Taylor.
Det står klart att kläderna är sköra och behöver omsorg och konservering. Därför vill stiftelsen Fondazione Tirelli Trappetti, som numera äger samlingarna, ogärna låna ut dräkter, åtminstone inte i större skala utomlands.
Efter Tirellis död tog hans kompanjon Dino Trappetti över ateljén. Han grundade också Fondazione Tirelli Trappetti år 2002 och har skött om arkiveringen och donerat kostymer till flera betydande museer världen över.
I de arkiverade samlingarna ingår 200 000 kostymer, 15 000 antika dräkter samt hattar och accessoarer. Eftersom Tirelli Costumi och stiftelsen Tirelli Trappetti är så kända för sin omsorg av textiler har romerska patriciersläkter börjat donera sina släktklenoder till fonden. En av de hattar som pryder styrelsens mötesrum i Mänttä är en donation, en av de första berömda hattarna av Coco Chanel från tjugotalet.
Svårt att få till Finland
Det är närmast ett under att vi fått denna utställning till Finland, men vi kan tacka en dynamisk kuratortrio bakom projektet och planeringen: arkitekten Cornelia Bujin, operaregissören Italo Nunziata och bildkonstnären Hannu Palosuo. De presenterade idén för museichefen på en vernissage i Tammerfors då Bujin och Palosuo kuraterade en utställning med Valentinos mode i museet Milavida. De har arbetat aktivt med utställningen i tre års tid.
Ett femtiotal dräkter och kostymer, ett trettiotal hattar samt smycken, kronor och andra accessoarer ställs ut. Fotografier från både filmer och ateljén finns också med. De forna kontorssalarna har fått mörka färger och speglar på väggarna så att dräkterna kommer fram. Varje dräkt hänger på en kläddocka byggd enkom för sin dräkt.
Utställningen avslutas med en ateljé med textiler, knappar, skisser och, som sig bör i en romersk ateljé, med bilder av världsstjärnor på väggarna. Till kutymen hör också att skräddarna hänger upp bilder av sig själva bland dessa. Och det bästa av allt: här är det i motsats till den övriga utställningen fritt fram att röra vid dräkterna.
Förändrar ens filmblick
Utställningen fokuserar på själva hantverket och behandlar modets, filmens, kostymateljéns och kulturlivets samspel.
Se denna utställning! Den är vacker, informativ och utsökt placerad i det forna huvudkontorets salar. Dessutom kommer du aldrig mer att se en film utan att kolla in kostymeringen.