■ Jesus – en mästare i civil olydnad
För en vecka sedan sprutade polisen pepparsprej i ansiktet på fredliga klimatdemonstranter i centrala Helsingfors. Det var omdömeslöst, och glädjande nog problematiserades våldet också av flera namnkunniga jurister.
var den finländska offentlighetens oförmåga att försvara möjligheten till civil olydnad. På sociala medier var tonen ofta helt oförstående och stundvis rent sadistisk: många menade att demonstranterna fick vad de förtjänade då de vägrade lämna gatan där de blockerade trafiken.
I Yle Vegas Slaget efter tolv gjorde miljöaktivisten Viktor Jaakkola en jämförelse med Rosa Parks, som i segregationens Alabama vägrade lämna sin plats i bussen till en vit man en decembertorsdag 1955. Han fick mothugg av kristdemokraten Peter Östman, som menade att Parks aktion för närmare 70 år sedan inte var en relevant jämförelse.
Det kan man förstås tycka. Men i varje tänkbart historiskt samhälle kan vi hitta missförhållanden som i dagens ögon framstår som oerhörda. Vad är det som säger att just vår tid kommer att vara ett undantag i eftervärldens ögon? Är det inte oerhört arrogant att tänka så? Vore det inte mer ödmjukt att förmoda att vi också har våra blinda fläckar? Och borde inte konservativa borgare reflektera över det faktum att det var andra konservativa borgare som 1955 ville drämma lagboken i huvudet på Rosa Parks?
Ännu mer förvånade det mig att Peter Östman inte hade någon förståelse för själva idén om civil olydnad. Jag menar, han tillhör ju Kristdemokraterna som för bövelen lånat sitt partinamn av en världsmästare i civil olydighet.
Jesus ville konsekvent placera sin idé om kärlek ovanför alla samtida lagar (ett kännetecken för civil olydnad). I samma anda som mer sentida aktivister gjorde han det helt öppet och utan att tillgripa våld (ett andra och ett tredje kännetecken för civil olydnad). Dessutom försökte han inte slinka undan myndigheterna och sitt straff (en fjärde aspekt av civil olydnad, även om den romerska ”rättvisans” bestialiteter i mina ögon inte är ett straff han hade behövt acceptera).
Hur som helst: konsekvenserna känner vi. Jesus sätt att ifrågasätta den rådande ordningen med hela sitt vara som insats kom att förändra världen radikalt och för alltid.
Vidare måste den som har den minsta insikt i demokratins knaggliga framväxt medge att civil olydnad under 1900-talet varit ett centralt verktyg bakom många samhällsförändringar som vi i dag uppfattar som positiva. Det här betyder förstås inte att allt som kallas civil olydnad är rätt och riktigt. I fenomenets natur ligger att det inte går att reglera juridiskt: varken den lagstiftande eller den dömande makten kan i detalj säga var gränserna ska gå; domstolarna bör tillämpa gällande lagstiftning, inte bedöma den moraliska rimligheten i en aktion.
Det sistnämnda är upp till oss andra. Och just detta är en väsentlig poäng med civil olydnad: att öka intensiteten i en öppen moralisk frågeställning. Det handlar alltså inte bara om att ”få synlighet”.
Detta är eventuellt snårigt, eftersom det ena alltid är sammantvinnat med det andra. Men som jag ser saken är själva jippot inte det väsentliga här, civil olydnad är något mer än ”spektakulär marknadsföring” som ju i princip kan tillämpas på vilket politiskt eller kommersiellt budskap som helst. Civil olydnad kunde i så fall lika gärna handla om rätten att köra mot rött ljus.
Och det räcker inte, i någon bemärkelse måste det handla om en samvetsfråga. Våra trafikregler är praktiska överenskommelser och bakom dem finns ingen moralisk frågeställning av nämnvärd dignitet.
Jämför till exempel med raslagarna i den amerikanska södern. De uppfattades säkert också som praktiska överenskommelser, men bakom dem dolde sig frågor av stor moralisk tyngd.
Man kunde kanske säga att Rosa Parks genom sin olydnad flyttade frågan från ett slutet politiskt rum där den var fångad till ett öppet moraliskt rum där den kunde ställas på nytt, och där den kunde erkännas som en moralisk fråga.
Kopplingen mellan moral och politik är komplex och mångfasetterad. Men också i dag måste vi kunna tänka oss att det finns frågeställningar vars moraliska dimension undertrycks.
Syftet med den här texten är inte att försvara Extinction Rebellion, men jag tror att vi behöver pröva tanken om människans klimat- och miljöpåverkan som en sådan moralisk fråga.
Den är för många av oss förknippad med starka känslor av kognitiv och moralisk dissonans, då mycket av det vi kopplar ihop med ett gott liv i dag verkar innebära ett begränsat liv för våra efterkommande (och redan i dag för andra levande varelser).
Det här dilemmat orsakar stress. Eftersom vi gärna vill komma undan den obekvämheten är det en ständig frestelse att sätta sin tillit till våra högutvecklade demokratiska institutioner, våra välfungerande beslutsprocesser, vår innovationsförmåga, vår eftertänksamma byråkrati och vår goda förvaltning.
Detta är ett värdefullt system, men vi måste förstå att det i förlängningen bara kan bestå om vi som medborgare förblir politiska och moraliska subjekt. Det finns en hårfin gräns mellan tillit och underkastelse: frestelsen att resignera, att konstruera sig själv som ett politiskt objekt, utan eget ansvar att befatta sig med det obekväma. När så sker tilltar teknokratiseringen av demokratin, vilket kan förstås som en process där politiken avmoraliseras och avförmänskligas.
Som jag ser det handlar civil olydnad om att (re)vitalisera moraliska frågeställningar. Därför tror jag att den lydiga medborgaren borde uppskatta sin olydiga medmänniskas beredskap att sätta sig själv på spel, att göra sig själv juridiskt och kroppsligt sårbar för en svår saks skull. Det står mig fritt att avvisa hennes budskap, men för en liten stund kan jag inte värja mig mot hennes fråga.
Ännu mer förvånade det mig att Peter Östman inte hade någon förståelse för själva idén om civil olydnad. Jag menar, han tillhör ju Kristdemokraterna som för bövelen lånat sitt partinamn av en världsmästare i civil olydighet.