Tredje rangens Europa
På vems villkor äger framtidens tekniska, ekonomiska – och därmed kulturella – utveckling rum? Väst kan inte betrakta Kina med blåögdhet.
Tredje rangens företag tillverkar produkter, andra rangens bolag producerar teknik, första klassens företag definierar standarder. Standarder utgör inte bara ett gemensamt tekniskt eller ekonomiskt språk, de återspeglar också kulturella normer. Liberala demokratier bygger på rättsstatsprincipen. Tack vare garantier mot maktmissbruk och korruption ska ingen stå över – eller under – lagen. Detta återspeglas i våra grundlagar, i konventioner om mänskliga rättigheter, i den västerländska synen på yttrande- och åsiktsfrihet, med fritt flöde av information via internet. Ekonomi och teknik reflekterar vår människosyn. Inom enpartidiktaturer som Kina är systemets dominans däremot total, medan lagen och individen får ge vika.
År 2049, då Folkrepubliken Kina firar 100 år, vill partipamparna i Peking stoltsera med global stormaktsstatus inom industriell tillverkning och innovationer. I klartext vill man ersätta utländsk teknik med inhemska alternativ. Man gör allt för att vinna försprång inom artificiell intelligens, molntjänster, prylarnas internet, 5G, nanoteknik, robotik, halvledare, kvantdatorer, digitala betalningar, appar och ekosystem, delningsekonomi, digital hälsovård – och så vidare. Genom att definiera standarder går det att utöva subtilt men betydande inflytande, också på det kulturella planet.
Kina agerar opportunistiskt. Landet shoppar råvaror och jordbruk i Afrika, förvärvar därtill högtekniska produkter och tjänster, hamnar och varumärken i Europa. Här hemma har kineserna köpt in sig i bolag som Supercell, Amer Sports, Okmetic, Salcomp och Valmet Automotive. Samtidigt har alla kinesiska företag – statliga, halvstatliga och privata – partirepresentanter i bolagsledningen. Riskerna förblir underanalyserade.
Inte nog med att länder som suktar efter kapital kanske anpassar sin Kinapolitik för att behaga Peking. Ett finskt halvledarföretag som köps upp av kineser åläggs dessutom en plikt att stöda det kinesiska kommunistpartiet. Därtill kan samarbete inom forskning och utveckling underlätta överföring av västerländsk teknik till Kinas militärindustriella komplex och bidra till partiets massövervakning av befolkningen.
USA och Asien befinner sig i dragkamp för att definiera de tjänster och produkter – nytta och nöje – som vi konsumerar dagligen. Europa intar en åskådarroll och hotar förpassas till ett friluftsmuseum. Vi har mist vår pole position, den startposition som vi intog fram till början av 2000-talet tack vare snabbfotad utveckling av standard inom telekom: NMT och GSM. Kina och USA har nu övertaget, med stora hemmamarknader och kritisk kundmassa. Europa saknar genomslagskraft eftersom vi präglas av intern splittring och tröghet.
Vidare befinner sig europeiska och kinesiska företag på en ojämn spelplan. Våra principer om fair play har blivit till ett handikapp. Kinesiska företag respekterar inte reglerna för statsstöd, exportkrediter eller immaterialrätt, dessutom begränsar landet västerländska företagsköp. Den kinesiska statskapitalismen går på steroider, landet driver en målmedveten och koordinerad nationell industripolitik, vilket EU saknar. I slutet av 2019 hade Kina installerat 130 000 5G-basstationer, Europa futtiga 10 000.
Är svaret klassisk fransk dirigisme, aktiva statliga ingrepp i ekonomin? Kanske, så länge vi undviker protektionistisk nationalism, auktoritarism och militarism. Europa gör klokast i att förädla vår primära råvara, vårt tekniska kunnande. Unionens massiva återhämtningspaket måste användas effektivt, inte för att försvara ställningarna. Vi har inte råd att kasta goda pengar efter dåliga eller ge konstgjord andning åt gamla strukturer.
Under de kommande två åren står EU tillsammans med USA inför ett kritiskt vägskäl. Vems pipa dansar vi efter år 2049? Vilken rangs företag inhyser vi, vilken människosyn är den förhärskande på våra kontinenter? Må det inte handla om den tredje rangen, där principer och standarder utformas på annan ort.