Ballad om dem som stannade kvar
Maria Brobergs episka berättelse flätar ihop en rad olika människoöden under sex decennier, men trådarna både framåt och bakåt i tiden utgår från en olyckshändelse på 1960-talet.
I sin episka debutroman Bakvatten flätar Maria Broberg samman en rad västerbottniska människoöden under sex decennier, med en olyckshändelse i medlet av 1960-talet som utgångspunkt. Den unga pojken Nilas drunknar då i en by utanför Sorsele under omständigheter som aldrig helt blir utredda, men åtminstone har hans storebror Håkan haft en roll i det som inträffat.
Dramats egentliga öppningsscen utspelar sig ändå redan år 1948, då tonårskillen Assar förälskar sig i den många år äldre, barnlösa grannfrun Margareta. Efter en lång inkörningsfas börjar förbindelsen utvecklas, och så blir Margareta faktiskt gravid och föder Assars son Håkan. Fast officiellt är det hennes man som är fadern.
Margaretas och Assars otillåtna dragning till varandra gestaltas mestadels med helt små medel. Det är nerviga tystnader och repliker som talar i halvkvädna visor, samtidigt som kropparna så uppenbart vibrerar av längtan och lust. Och i dialogerna använder Broberg ofta det norrländska bygdemål hon vuxit upp med.
Att man som utböling då kanske inte har koll på riktigt allt är ett försumbart problem, man hänger ändå bra med i det mustiga flytet.
Mångskiktade personporträtt
Broberg levandegör en realistisk, doftande och slitsam lantortsvärld, med livsberättelser som fylls av arbete, svåra val och förhoppningar som ofta går om intet. Och en central orsak till att texten verkligen kan engagera, oberoende av om avståndet i tid och miljö skulle kännas stort, är de mångskiktade personporträtten.
Romanen innehåller en uppsjö av trovärdiga gestalter, som tvingas hantera tillkortakommanden men också får uppleva korta stunder stunder av lycka. Och även om det handlar om människor som stannar kvar i sin glesbygdsvärld genomgår de under berättelsens gång alla någon form av utveckling. Till slut också Håkan, som i det längsta varit slav under sin skuld och då kört fast i tillvaron.
Så när Broberg når ända fram till år 2008, och de lösa trådändorna ska knytas ihop, är det också mycket annat än bara lösningen på gåtan med den drunknade Nilas som fascinerar.
Mysteriet mindre viktigt än släkthistorien
Bakvatten är en bladvändare där själva mysteriet förblir mindre viktigt än den släkthistoria och den väv av relationer det kringgärdas av. Men visst är det ändå en lättnad när det under romanens slutskede också blir klarlagt varför drunkningsolyckan i så hög grad kunnat kasta sin skugga över samtliga de inblandade gestalterna.
Och så tar Maria Broberg sina första stadiga steg in i en fin tradition av västerbottniska berättare, med namn som Sara Lidman, Torgny Lindgren och P O Enquist som portalfigurer.
Broberg levandegör en realistisk, doftande och slitsam lantortsvärld, med livsberättelser som fylls av arbete, svåra val och förhoppningar som ofta går om intet.