Älskade forskarkollegor
”Krav på dagliga rapporter om framsteg och så vidare ... Hjälp.”
När pandemin blev ett faktum i våras var källan till en av de många rädslor jag kände att vetenskaplig forskning nu skulle följas på daglig basis i medier och, ännu värre, i sociala medier. Till forskningens och den vetenskapliga utvecklingens natur hör att den ofta är motsägelsefull, heterogen och att det som uppfattats som sant den ena stunden inte behöver vara sant den nästa på grund av nya fakta eller nya läsningar. Det här förstår de flesta intuitivt när det gäller till exempel humanistiska ämnen, men naturvetenskaper har ett mera positivistiskt skimmer och det är lätt att som utomstående tro att det är möjligt att, också på kort varsel, få fram en enda sanning om ett fenomen. Det här kände jag att inte bådade gott i den tidspress och den enorma påverkan på människors liv som pandemin genast orsakade, och har fortsatt orsaka.
Jag var alltså mycket nervös å de vetenskapsgrenars vägnar som fick det omedelbara ansvaret att lösa de globala kriser pandemin orsakade. Jag tänkte på mitt eget universitetsämne och hur vi skulle ha klarat av en sådan press. Alltså till exempel om en stor del av världens regeringar bestämde att våld mot kvinnor är ett så stort hälsoproblem att de behöver ta till drakoniska åtgärder som att begränsa rörelsefriheten hos de samhällsgrupper som statistiskt sett är i största riskzon att utöva våld. Det skulle så klart göra väldigt många upprörda. Om jag sen tänker mig att politikers, mediers och allmänhetens blickar skulle riktas mot mitt forskningsfält med ett krav om att lösa krisen på kort varsel, hur skulle vi klara det? Krav på dagliga rapporter om framsteg och så vidare ... Hjälp.
Nåja, nu är, som tur är för min yrkessjälvkänsla, en vetenskapsgren inte direkt jämförbar med en annan på det här sättet. Och en bit in i pandemin hittade jag den perfekta podden för att följa med hur arbetet framskrider för alla läkare, virologer, epidemiologer, kemister, biologer och andra som just nu fått det på sina axlar att lösa hälsokrisen som orsakar samhällskrisen. This Week in Virology (TWiV), är en podd som jag varmt kan rekommendera för alla som känner att de blir frustrerade av förenklingarna i hur pandemin beskrivs och som känner att de själv nästan blivit naturvetenskapliga forskare av att följa med nyheterna.
Podden ger en inblick i hur forskningen rör sig i realtid. Målpubliken är inte i första hand den breda allmänheten varför den inte alltid är särskilt pedagogisk och ofta förstår jag bara en bråkdel av vad de talar om, men det lilla jag snappar upp ger ändå mycket. TWiV påminner mig varje vecka om att jag inte är epidemiolog och mina tendenser att mansplaina pandemin för andra har så gott som botats, en positiv biverkning för både mig och dem i min närhet. Men allra mest får podden mig att imponeras av vilket otroligt arbete massor av forskare gör just nu.