Mannen som inte gillade Kekkonen
Michael Franck har gjort ett personligt porträtt om sin gudfar, politikern Georg C. Ehrnrooth. Resultatet är en tajt och spännande dokumentär om en period i Finlands politiska historia då Kekkonen sågs som en nödvändig sköld mot den mäktiga östgrannen.
DOKUMENTÄR
Min gudfar & Kekkonen
★★★★☆
Yle Arenan och Yle Fem tisdag 13.10 kl. 18.30, fredag 16.10 kl. 10.00 och söndag 18.10 kl. 9.00. Regi: Michael Franck.
I sin senaste dokumentär Min gudfar & Kekkonen tar Michael Franck avstamp i det personliga för att berätta om en tid i Finlands politiska historia som det i efterhand funnits ett behov av att göra upp med: Kekkonen och Finlandiseringen.
Francks gudfar Georg C. Ehrnrooth (1926–2010, i dokumentären anges 2011 felaktigt som dödsår) får personifiera den här tiden i egenskap av den som stod i frontlinjen för den opposition som trots allt fanns mot den dominerande politiska linjen vid den här tiden.
Efter en aningen oinspirerande start, då huvudpersonens bakgrund och uppväxt obligatoriskt redovisas, får dokumentären upp tempot och blir en riktigt tät och spännande berättelse. Det handlar om den osunda politiska kultur som uppstod på sextio- och sjuttiotalen, då man av rädsla för en mäktig östgranne gjorde undantag från vissa demokratiska principer.
Kekkonen Kekkonen Kekkonen
Franck har själv en bakgrund inom SFP, ett parti som i likhet med de flesta andra stödde Kekkonen. Inom partiet fanns däremot en konstitutionell, Kekkonenkritisk falang med Ehrnrooth i spetsen. Motsättningen med det egna partiet, inklusive gudsonen, drevs till sin spets 1973 då Kekkonens presidentperiod förlängdes av riksdagen via en undantagslag. Detta ledde till att Ehrnrooth gick ur partiet för att grunda ett eget parti, Konstitutionella folkpartiet. Men hans Kekkonenkritik innebar också att han förpassades ut i kylan och blev persona non grata, en förvisning som i och för sig inte verkade ha varit livslång.
Går det att göra en objektiv dokumentär om sin egen gudfar? Visst framstår Ehrnrooth i gudsonens dokumentär som både modig och rakryggad, vilket ju är beundransvärda egenskaper. Inte många människor vågar – och orkar – står upp för sina åsikter under hårt motstånd och med lite stöd från andra. Men trots att porträttet på många sätt är smickrande är den personliga relationen mellan filmare och porträtterad ändå en styrka som ger dokumentären en extra dimension och krydda.
Inte heller är den tillrättalagd. Om Ehrnrooth sägs att han var en person som inte odlade nära vänskaper, ingen kom honom riktigt nära, förutom hans fru. Kanske var det detta drag, att vara en ensamseglare sig själv nog, som möjliggjorde modet att gå mot strömmen?
Jörn och Jutta medverkar
En annan förklaring som anas är namnet och ursprunget, adlig, ekonomiskt oberoende överklass som även möjliggjorde ett oberoende på ett politiskt åsiktsplan. Hans mor hette för övrigt Mannerheim som ogift, och Ehrnrooths egen gudfar var ingen mindre än marskalken själv.
Ehrnrooth politiska gärning beskrivs också – av Jörn Donner, en av flera av Ehrnrooths generationskamrater, politikerkollegor och släktingar som intervjuas – som ett misslyckande. Även om han valdes in i riksdagen fick han aldrig några stora skaror bakom sig. Enligt Jutta Zilliacus var han en högerpolitiker med hjärtat till vänster, som särskilt månade om äldre människor. Han kallade henne också ”jävla kärring” i riksdagen, vilket hon inte tog illa vid sig av.
Dokumentären får en även att reflektera över dagens åsiktsklimat. Det är lätt att vara efterklok. Det finns mekanismer i de flesta ideologier som kräver rättning i leden med hot om utfrysning. Inte heller i dag är yttrandefriheten obegränsad.