Auktionsteorin gav amerikaner ekonomipriset

Årets Nobelpris i ekonomi avslöjar dyrköpta bakläxor för Finland.

Koreografin är bekant, men då en pandemi framtvingar digitala tillkännagivanden, föreläsningar och prisceremonier blir intrycket ofrivilligt komiskt. En gles skara reportrar, pressfotografer och kameramän fumlar med munskydden och försöker avkoda en sömndrucken professor i Kalifornien över en skakig telefonlinje. Det handlar om Kungliga Vetenskapsakademien som på måndagen tillkännagav vinnarna av Sveriges Riksbanks ekonomipris till Alfred Nobels minne. Återigen tillfaller det två ålderstigna amerikaner vid ett elituniversitet – denna gång för auktionsteori.

Ironiskt nog minns inte Robert B. Wilson, en av årets vinnare, att han någonsin skulle ha deltagit i en auktion, men hans fru påminner honom om att de har köpt skidpjäxor via Ebay. Alla som bjudit på en bostad eller en begagnad pryl har kallsvettigt – eller humoristiskt – brottats med samma fråga: "Vad är den värd, vad är min smärttröskel?" En tro på stigande priser matar sig själv, och omvänt. Förhållandet blir speciellt uttalat då priset definieras via en auktion. Även om vi vanligen förknippar auktioner med konst eller värdeföremål handlas värdepapper, mineraler och energi för ofattbara belopp, dygnet runt, uttryckligen via auktioner. Vad är en tjänst eller pryl värd? Det bestäms utifrån ett konstant signalflöde inom webbhandel och sökmotorer. Mestadels sker det automatiskt, under motorhuven, utom synhåll för konsumenten. Därför passar årets vinnare, auktionsteori, som hand i handske för det som vardagligt kallas Nobelpriset i ekonomi.

Var gång utbud och efterfrågan möts förekommer spel och hemlighetsmakeri. Vi kan åtnjuta ett informationsövertag, eller också ett handikapp, vilket påverkar vårt sätt att agera. I en auktion försöker alla luska ut var övriga deltagare står, bedöma hur de beter sig. I efterhand kan segraren slås av "vinnarens förbannelse", den gräsliga insikten att man betalade för mycket.

En okrönt mästare inom denna gren var nämligen Sonera, som betalade hiskeligt överpris för 3G-licenser vid tyska frekvensauktioner år 2000. IT-bubblan sprack, varken operatörer eller kunder hade råd med investeringar, planerna lades på hyllan. Sonera brände 4,3 miljarder euro, ingen ville ta ansvar. Snart nog landade det skadeskjutna bolaget i famnen på svenska Telia, som numera har avskaffat det symboliska finska suffixet ur namnet. Nu får vi hoppas att operatörerna är av skadan visa då 5G-racet kommer i gång på allvar.

Precis för att komma åt dylika problem och lägga upp auktioner på ett optimalt sätt presenterade Paul R. Milgrom och Robert B. Wilson vid Stanford University redan 1994 ett format som har blivit stilbildande inom allt från börs- och energihandel till utförsäljning av radiofrekvenser, fiskkvoter och utsläppsrätter. Syftet är att maximera värdet vid fördelning av privata eller allmänna tillgångar, att nå största möjliga nytta för samhället som helhet, inklusive skattebetalare och konsumenter.

Får den finländska regeringen nu råg i ryggen, vågar beslutsfattarna lyssna på forskarna då det gäller att kapa utsläppen från trafiken? Inhemska forskare har föreslagit kolbaserad auktionering av försäljningstillstånd för bensin och diesel. Det vore betydligt effektivare än en godtycklig kombination av höjd bränsleskatt och skatteåterbäring.

Ändå växer kritiken mot upplägget inom Nobelpriset i ekonomi. Visst, fjolårets pris avvek något från det vanliga mönstret: man belönade ett nytt fält, fältexperiment kring fattigdomsbekämpning. Dessutom inkluderades en ung kvinnlig mottagare. Men icke desto mindre förblir miljö- och klimatekonomi gravt förbisedda ämnen. Traditionell ekonomisk utveckling krockar med klimatförändringen. I dryga hundra år har vår välfärd utgått från bruk av fossila bränslen, köttkonsumtion, resande och plastförbrukning. Trots sina höga informationsvärden är bnp eller auktionspriser inga heltäckande mått på lycka, välfärd eller hållbarhet.