Gångerna då det är bra att bli satt på plats ”Vi i den här föreningen är minsann toleranta, bara vi inte behöver ändra på något.”
Du är inne i något, tänker högt, planerar och funderar. Eller uttalar dig ganska tvärsäkert om något som du nästan har koll på. Och så plötsligt kommer den – kommentaren som med ett ljudligt pang eller tyst och försynt tar ner dig på jorden igen.
Det här handlar inte om jantelagen. Det handlar inte heller om att försköna en kultur av maktmissbruk, att förhärliga härskartekniker eller uppmuntra till elaka kommentarer. Utan det handlar om styrkan i strukturerna.
Statistik om hur toleranta vi anser oss vara visar att speciellt vi finlandssvenskar upplever oss vara väldigt toleranta. Visst är vi det, du och jag. Tills vi inser att våra tankar och beteenden inte är särskilt toleranta. Åtminstone inte när det gäller att ändra på vanor för att släppa in andra. Vi i den här föreningen är minsann toleranta, bara vi inte behöver ändra på något. Vi ids nog inte byta mötesplats fast alla inte kan ta sig upp för trapporna till vinden, och vi är ju en svenskspråkig förening så vi behöver nog inte fundera på att informera om vår verksamhet på något annat språk. Tills vi vänligt, men bestämt blir satta på plats av en person som får oss att inse att gnället om att inte få nya medlemmar möjligen kan ha att göra med att ingen ens hört om föreningen.
Jag pratar med en person som sitter med i styrelsen för ett förbund. Hen hade med den nyvaldas glädje och inspiration kommit med förslag och idéer för att utveckla förbundets verksamhet, men ganska fort blivit avsnoppad: ”det har vi provat på förr”, ”vi brukar inte göra så” och ”bra idé, men ...”
Jag pratar med en anställd inom ett förbund som berättar om hur hen ivrigt ville utveckla verksamheten genom att ta in nya element. Ganska burdust blev hen satt på plats av en medlem som ringde upp och meddelade att ”tåkåden fungerar inga med oss sidu”.
Jag jobbar som verksamhetsledare för Förbundsarenan, en organisation som samlar de finlandssvenska förbunden. Och oj vad jag blir satt på plats. Då jag tror att jag vet allt om hur det är i förbundsvärlden och vad som skulle vara bäst finns det någon som påpekar att riktigt så är det inte i alla förbund. När jag blivit riktigt ivrig och tänkt många steg längre fram och glömt att förankra idéer och antar saker och vill för mycket och missar saker – då finns det en styrelse där som tar ner mig på jorden och påpekar.
Jag vill alltså påstå att det här är en bra sak. Det kan svida, rodnaden stiger, man tappar orden. Men det är absolut här en av styrkorna i civilsamhället och föreningslivet finns. Ingen kan ensam bestämma utan saker förankras, diskuteras och bearbetas innan de går vidare. Det är många som är engagerade och bryr sig. Alltså är det många som säger till innan saker håller på att spåra ur. Då vi utgående från engagemang och välvilja sätter varandra på plats – det är då föreningen växer. Men det fungerar bara då det sker med omtanke, rakt på sak, snyggt och alla slags ”lilla flicka” och ”farbror vet bäst”-attityder lämnas där de hör hemma. I förgången tid.
BELARUS Finlands svenska författareförening vill lyfta fram den alarmerande situationen i Belarus, där fredliga protester mot uppenbart och upprepat valfusk har lett till våldsamma motreaktioner från landets auktoritära regim, deporteringsförsök av oppositionsledare och massarresteringar. Regimkritiker – däribland författare, journalister och bloggare – har hotats och tystats, och internet i landet har stängts ner. Trakasserierna är en eskalering av det förakt för yttrandefrihet och det hårda motstånd mot oberoende kultur och medier som kännetecknat Alexandr Lukasjenkos diktatoriska regim.
Författareföreningen fördömer Lukasjenkos antidemokratiska maktutövning och ställer sig bakom kravet på en fredlig process i utvecklingen av demokratin i Belarus.