Dra ner på tempot, tänk mer kvalitet än kvantitet i skriv- och läsuppgifter

Coronafall är ett förtjusande ord för människa. Onsdagen den 30 september rapporterades hundra sådana fall i Finland. Jag var ett av dem.

SKOLA Frågor kring ungas skrivfärdigheter och skolans skrivpedagogik lyfts för tillfället. Det är glädjande för en skrivforskare och projektledare för det skrivpedagogiska projektet Skrivande skola (2020–2023). Jag har väntat på dagen när ungas skrivförmåga, vid sidan om viktiga lässatsningar, angår lärare i alla ämnen och på alla skolstadier. Nu är den här. Och vi har delvis coronavåren att tacka.

Nationella centret för utbildningsutvärdering (NCU, Jan Hellgren m.fl.) rapporterade förra veckan (HBL 1.10) om niondeklassarnas skrivförmåga. Glädjande är att niondeklassarna är rätt positivt inställda till skrivande och att de ser nyttan med skrivkompetens. Ytterligheterna hittas mellan städernas flickor som klarar sig bäst och landsbygdens enspråkigt svenska pojkar som klarar sig sämst. Niondeklassarnas egen motivation för och attityd till läsning och skrivande har avgörande betydelse för framgång. Socioekonomiska bakgrundsfaktorer ger utslag, speciellt moderns utbildningsgrad.

Samtidigt pågår något av en finlandssvensk skrivglappsdebatt, delvis inspirerad av den svenska motsvarigheten (Skrivglappet, SVT). Gymnasielärare oroar sig för bristande grundkunskaper inför gymnasiestudier (HBL Debatt 8.9) och för att studentexamen i modersmål och litteratur ställer orimligt höga krav, samt att examen får en oproportionerligt stor betydelse för fortsatta studier (HBL Debatt 6.10). Pamela Granskog och Tiina Tähkä bekräftar (HBL debatt 25.9) i egenskap av representanter för Utbildningsstyrelsen och studentexamensnämnden den höga kravnivån i studentexamensprovet. Nivån ska vara hög, kraven ska motsvara läroplanens och samtidens beställningar på läs- och skrivkunnighet. Tjänstemännen pekar på behovet av samarbete över skolstadier, kontinuitet och progression i lärstigar genom hela utbildningssystemet.

Projekt Skrivande skolas primära fokus är för tillfället årskurserna 7–9. Jag jobbar tätt med ämneslärare i alla ämnen över hela Svenskfinland. Tidigt har jag konstaterat att en ensam modersmålslärare inte gör någon skrivande skola. Utmaningarna är många och alla ämneslärare bör värna om skrivandets betydelse för lärandet och inte bara som ett verktyg för att förmedla sin kunskap i till exempel ett prov. Inte alla ämneslärare är bekväma med att se på sig själva som skrivlärare i eget ämne. Långt ifrån alla är 1:1-skolor med ett digitalt skrivverktyg till varje elev.

Ämneslärarna i 7–9 berättar samstämmigt att de satsat mycket på läsning de senaste åren men att skrivandet är mer eftersatt. Under vårens distansperiod skrevs det av naturliga skäl mer än någonsin. Lärarna konstaterar att eleverna blev bättre på att skriva ju längre våren led. Då inställer sig frågan hur mycket elever i vanliga fall skriver utanför modersmålsundervisningen. Vilken typ av texter skrivs i andra ämnen och hur ofta?

I debatten om studentexamenskrav nämns flera gånger genrepedagogiken och behovet av genremedvetenhet som en lösning för bättre resultat i examen. När jag lyssnar på den här diskursen ser jag hotbilder av en genrepedagogikens formalism, att gymnasielärarna går in för en närmast mekanisk undervisning av en så bred genrerepertoar som möjligt. Varför? Jo, för att “den här genren kan dyka upp i studentexamen”. Jag hoppas att jag har fel.

Snarare bör gymnasielärarna dra ner på tempot, tänka mer kvalitet än kvantitet i skriv- och läsuppgifter. Det är en pedagogisk omöjlighet att greppa dagens textvärldar och deras flyktiga modaliteter i sin helhet. Definitivt behöver gymnasisterna genremedvetenhet men det handlar mer om att ställa sig själv i ett textflöde och nyfiket se vad som dyker upp. Som lärare handlar det mer om att fostra till ett förhållningssätt och ett mod att läsa av text och kontext, att analysera och tolka texten i sitt sammanhang. En kritisk läskunnighet av det här slaget ger beredskap och färdighet att tryggt och ambitiöst möta det breda spektrum av genrer som dyker upp i alla ämnen i examen. Detsamma gäller bortom examen, i det privata livet och det professionella yrkeslivet.

Det verkar som om eleverna i grundläggande utbildning borde skriva mer, oftare och i alla ämnen. De borde i större utsträckning utmanas av verklighetens brokiga genrer och uttrycka sig i desamma. Gymnasisterna kunde däremot må bättre av att inte från första dagen översköljas av studentexamenskrav och examensexplicita genrer.

Det allra viktigaste är ändå att ha ett ärende eller en berättelse, något som bultar och bränner, porlar och kvittrar. Med det anslaget vill en ung människa också bli bättre, vassare i orden. Utan den glöden kvittar såväl avgångsbetyg som studentexamen. I värsta fall drar utbildning och lärare slut på en ung människa.

En dag innan mig fick Zlatan Ibrahimovic smittan. En vecka senare var det Donald Trumps tur.

Där låg vi i våra respektive sängar: Tripp, Trapp och Trump. Helt emot oddsen var det Trump, 74 år, som var först på fötterna. Fast han hade ju en dunderkur till sitt förfogande.

Zlatan, 39 år, testade positivt igen två veckor efter första beskedet, och han fick inte lämna sin lägenhet i Milano.

Jag, 25 år, har klättrat på väggarna i snart en vecka.

Är man lagd åt mitt håll – har svårt att sitta stilla, vill babbla mest hela tiden – så är coronaviruset och speciellt karantänen rent ut sagt tortyr.

Det tänkte jag självfallet inte på den där torsdagskvällen när jag ringde mamma och uttryckte en svag förhoppning om, tja, ”lite lindrig corona” och ”lite sjukledighet”, trött som jag var efter en lång dags jobb.

Ändå var jag helt övertygad om att företagsläkaren skojade med mig när jag fick testresultatet. Jag var ju bara sjuk!

I början hade jag svårt att komma upp ur sängen. Mest för att ryggen värkte så att jag inte visste om jag skulle ligga, sitta eller slänga i mig lite mer paracetamol. Jag hade också feber för första gången på flera år.

Ändå var det värsta när jag tillfrisknade och hade fyra dagar till karantänens slut. För 14 är ett sådant antal dagar som tänjs ut i ändan som ett ljummet naanbröd.

De första dagarna av covidkonvalescens börjar i regel med ett samtal från smittspåraren Maryam.

”Ja, hej!” harklar jag så glatt det nu går efter flera dagars omväxlande feber, hosta, snuva, ryggont och framför allt, avbruten nattsömn.

Maryam har den otacksamma uppgiften att leta efter nålar i en höstack. Hon vill hjälpa mig att peka ut situationer där jag kunde ha fått viruset.

De senaste två veckorna. Hmm. Jag tar fram kalendern. Det känns som om hela mitt liv flimrar förbi. Om Maryam verkligen vill veta, så har jag hundrasextioåtta kandidater. Plus alla i metron och i rulltrapporna. Så mitt korta svar är: inte den blekaste.

Nästa dag vaknar jag till ett likadant samtal. Vi ska tala om fotbollsmatchen jag spelade bara timmar innan febern band mig vid sängen.

Hur stort var omklädningsrummet? Vem satt bredvid mig? Hur länge? Vilken position spelade jag? Vilka motståndare var nära mig?

Det slinker ur mig att jag markerade motståndarens mittback vid hörnorna. Killen får karantän, 14 dagar. Stackars honom. Hoppas han inte har en släng av adhd.

De andra i mitt lag får karantän – men först sex dagar efter matchen. Trots att Helsingfors har över 100 smittspårare.

Nu står livet efter corona för dörren. Snart behöver jag inte vänta till klockan tre på natten för att gå ut med sopor.

Jag varnar er: Jag kommer att glo som om det var första gången jag såg en levande människa, som Kaspar Hauser när han klev ut på Nürnbergs gator efter åratal i källaren.

Mina symtom förblev lindriga. Längst hängde tröttheten kvar. Trots 12 timmars nattsömn ville jag ta tupplurar med en timmes mellanrum.

Det slog mig att andra tappat smakoch luktsinnet. Tanken sköt mig upp ur soffan. Jag greppade en tomat, banan och cognac och tryckte dem mot näsan. Inget. En stund senare stod jag i badrummet och sprejade parfym som en galning. Förgäves.

En läkare sade att jag kanske aldrig känner lukt eller doft igen, något min chef såg oändliga fördelar med. Byta blöjor, åka tunnelbana i Rom, rensa avloppet, allt kommer vara helt smärtfritt för mig. Och aldrig mer kommer morgonandedräkten sabba ett förhållande för mig, flikade jag in.

”Jag greppade en tomat, banan och cognac och tryckte dem mot näsan. Inget.”

BILLE SIRÉN Reporter