Jag är trött på trattkantareller
Den här är till allt som inte blev, sjunger Eva Dahlgren i En liten sång om flykt. Det är en urbra låt om värdet av att stanna och ge upp. Om att vila från drömmarna och bara sitta. Om att låta sjörapporten bli den ”lagom dos av världen” som ryms i det lilla liv som får plats i vår nya krympta virusterräng.
I våras när den kom kändes den som det perfekta ackompanjemanget till alla ogjorda resor, inställda möten och ofirade studenter. De kom i en annan dager när man kunde sitta och se på försommarens fjärdar och känna sig lite som Eva och Efva medan vi levde litet, lärde oss om och blev lokala. Det blev många långa dagar till sjöss. Trädgård. Fin tid i familjebubblan.
Sällan är det väl så många som har suttit och tittat på hur solen flyttar sig över fjärdar och ängar och skogsbryn som i år? Som tagit bilder på den, när den går ner och upp och ner och upp och ner över de landskap som ligger oss närmast. Som delat bilderna på sociala medier.
När det så småningom blev höst fick solen sällskap av svamp och lingon. I oktober har jag synat trattkantareller ur alla möjliga vinklar på de skärmar som nu fyller mina dagar. Nu är jag trött på skärmar. Men jag är också trött på trattkantareller. Trött på trygga turer i den närmiljö som ”ju är mycket finare än man tror”. Jag är till och med trött på att lyssna på små sånger om flykt. Jag vill ha större sånger, om vilda resor och drömmar som faktiskt skall bli av.
Det är inget fel på svamp och närvaro i de små stunderna, men vi måste väl inte så till den milda grad hylla avståendet? Ja, det låter som vad det är: ljudet av en privilegierad medelålders man som blir av med något han uppskattar, men inte i strikt mening behöver. Just det är inte så smickrande. Men allt handlar inte om mig. Före corona fanns det något som flygskam. I stället för flyg skulle vi åka mera tåg, välja resor omsorgsfullt och hålla möten på distans i stället för att träffas i tid och otid. Jag tyckte likadant. Åkte på interrail med barnen och berättade om det på Facebook. Flög sedan ändå hem, för att hinna. Men cyklade till stan från flygplatsen. Det var inte så lätt det här med konsekvensen. Men jag och många andra försökte. Det var bra.
De senaste sex månaderna har det inte funnits mycket att skämmas över när det gäller resande. Men ibland känns det som att den där kollektiva flygskammen lade sig och väntade i botten på den värderingsgryta som stått och puttrat det här coronaåret.
Mycket är bra med den, men på sista tiden har det börjat lukta lite för mycket trattkantarell om den. Just bara den egna skogens. Inte svenska, inte från Nyland, absolut inte från Italien. För vi har ju så bra egna. Det är bäst som det är. Vi skall inte ta onödiga risker. Det är väl ändå bäst att vi själva tar hand om våra svampar. De är ju våra egna. Och bättre finns inte.
Jag har ingen flygskam längre, även om jag säkert borde. För nu behöver vi resa. Vi behöver större vatten än de vi kan se från villaverandan. Vi behöver få hjälp med att få syn på oss själva och varandra, här och där. Vi behöver riset till risotton. Som är så mycket godare till trattkantarellerna än de rovor vi får nöja oss med om vi fortsätter vända blicken inåt, hemåt, nedåt medan vi dunkar oss själva i ryggen för att vi gör det.
”Jag har ingen flygskam längre, även om jag säkert borde. För nu behöver vi resa. Vi behöver större vatten än de vi kan se från villaverandan.”
FRITJOF SAHLSTRÖM är dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi.