Münchens klockor och roman av Rushdie stoff för färgsprakande orkestrala fresker
Svensk-ryska Victoria Borisova-Ollas färgsprakande orkestrala fresker är inspirerade av både Münchens klockor och en roman av Salman Rushdie.
SAMTIDA KONSTMUSIK Victoria Borisova-Ollas
Angelus: Orkesterverk. Kungliga filharmonikerna under Andrej Borejko (Angelus, Creation of the Hymn), Martyn Brabbins (The Kingdom of Silence, Before the Mountains Were Born) och Sakari Oramo (Open Ground). (BIS)
Döm om min förvåning när de stämningsmättade öppningstakterna till Victoria Borisova-Ollas orkesterverk Angelus i sitt frammanande av öppna vidder spontant förde tanken till, av alla, Aaron Copland. Förklaringen ligger dock i att hon citerar ett brottstycke av en keltisk hymn.
Därefter är det kyrkklockor och klockspel i München som gäller, nedtecknade av tonsättaren själv, och snart står det klart att vi har att göra med en svensk Respighi. Borisova-Ollas rör sig som fisken i vattnet bland de orkestrala uttrycksmedlen och tycks njuta i fulla drag av att teckna en möjligast färgsprakande fresk, där även dramaturgin ägnats tillbörlig omsorg.
Stycket, uruppfört 2008, är en beställning av Münchenfilharmonikerna och faktum är att Borisova-Ollas – född i Vladivostok 1969 och sedan 1992 bosatt i Sverige – redan länge varit en av Sveriges internationellt mer uppmärksammade tonsättare. I en tjugo år gammal recension, av orkestrala genombrottsverket Wings of the Wind, prisar jag hennes klangliga fantasi och tekniska perfektion och de egenskaperna har givetvis förädlats under årens lopp.
När några av hennes centrala orkesterverk nu samlats på skiva är det frågan om virtuost avfattade klangbad av ett inom samtidsmusiken inte helt vanligt slag. Borisova-Ollas musik är i regel tonalt förankrad, även om hon vid behov tar sig avsevärda friheter i diverse riktningar, och stundom kan man förnimma ett romantiskt färgat grundstråk, som konfronterat med mer arkaiserande element samt postmodernt spektakulära texturmässiga manövrer resulterar i en avgjort spännande syntes.
Utommusikaliska utgångspunkter
Så till exempel i The Kingdom of Silence (2003), där inledningens enkla vaggvisa gradvis övergår i alltmer surrealistiskt framvällande orkestereruptioner, och så även i Before the Mountains Were Born (2005) – inspirerad av Psalm 94 och liksom så många av Borisova-Ollas verk programmatiskt till sin natur, om än på ett allmängiltigare plan än i den mer deskriptiva Angelus.
En utommusikalisk utgångspunkt gör sig gällande även i det av Salman Rushdies roman The Ground Beneath Her Feet inspirerade, enormt energiladdade stycket Open Ground (2006), medan det mer absolut hållna stråkorkesterverket Creation of the Hymn från 2013 – ett arrangemang av en stråkkvartett – är skivans på sätt och vis mest opersonliga, om än i sig helt njutbara, musik.
Överlag kan Borisova-Ollas, oavsett det för handen liggande materialets natur, sägas ha funnit ett klart personligt tilltal och den enda tonsättare som känns relevant som jämförelseobjekt är den för ett år sedan avlidne georgiske mästaren Giya Kancheli, som på ett unikt sätt förmådde uppnå starkt expressiva uttryck med till synes enkla medel.
Kungliga Stockholmsfilharmonikerna tycks trivas ypperligt i Borisova-Ollas raffinerat elaborerade partitur och Andrej Borejko, Martyn Brabbins samt orkesterns chefsdi
rigent, Sakari Oramo, gör av allt att döma ett nog så grundligt jobb. BIS-soundet är som vanligt i demonstrationsklassen och tonsättarens verkpresentationer är personligt hållna snarare än analytiska på ett sätt som känns rätt sympatiskt.
Borisova-Ollas rör sig som fisken i vattnet bland de orkestrala uttrycksmedlen och tycks njuta i fulla drag av att teckna en möjligast färgsprakande fresk, där även dramaturgin ägnats tillbörlig omsorg.