Dave Lindholm lägger ingen tid på oväsentligheter
Dave Lindholm har ägnat sin coronaledighet åt att skriva en mängd nya låtar. Bluesen är temporärt lagd på hyllan och i stället anknyter han till den akustiska sångmusik han gjorde under 1980-talet. ROCK
Dave Lindholm
Dave Lindholm (Emsalö)
När Dave Lindholm ger ut sitt ungefär 50:e album – och 36:e soloalbum – drar jag mig till minnes att jag en gång frågat honom hur det är möjligt att hålla i gång en så frenetisk produktionstakt.
– Jag ödslar inte tid på oväsentligheter, sa han då. På svenska, vilket var intervjuspråket.
Under coronatiderna har det sedan inte ens varit aktuellt med några spelningar, så han har satsat på att skriva låtar och uppenbarligen lagt mer tid på dem än på länge. Dubbelalbumet med tjugofyra sånger är fräscht och nyansrikt, och saknar i det stora hela svackor.
Bluesen är temporärt lagd på hyllan, och i stället anknyter han till den delvis akustiska sångmusik han gjorde under 1980-talet. Fast texterna är betydligt mörkare, drivna av ett existentiellt allvar; den obekymrade partysväng han ibland levererat saknas helt. ”Om du vill vinna, måste du lära dig att avstå”, sjunger han nu.
Ljudbilden är i varje fall öppen och luftig, och arrangemangen behagligt minimalistiska så att den med ålderns rätt skrovligare rösten och texterna får gott om utrymme. Ovanligt nog saknas trummor i de flesta låtarna, i stället läggs dragspel, flöjt, fiol, klaviaturer och sitra in vid behov.
Bärande är Daves och Jani Viitanens gitarrer. Daves talang som låtskrivare har genom åren i så hög grad betonats att man ofta glömt bort vilken fin gitarrist han också är, med en suverän känsla för instrumentets nyansmöjligheter.
Och i en tid då artister ofta satsar på enskilda låtar till strömningstjänsterna känns det fint med en rejäl dubbel-lp där låtarna tycks samspela med varandra.