Från slavhandeln till tobaksoch fossilindustrin – samma argument återanvänds

Medan drygt elva miljoner hektar skog brann i Australien senaste vinter förbjöd landets federala regering myndigheterna att så mycket som antyda att katastrofen kunde ha med koldioxidutsläpp och klimatuppvärmning att göra. När det nu brunnit på USA:s västkust skyller president Trump på dålig skogsskötsel.

I de här fallen är det politiker som står för förtiganden och lögner men ännu oftare har det varit företag. 1995 skulle Barbara Freese – miljöadvokat och före detta biträdande justitieminister i delstaten Minnesota – förhöra representanter för kolindustrin om hur deras produktion bidrog till luftföroreningar och ända sedan dess har hon frågat sig hur det är möjligt att företag som skadar människor och miljö så hårdnackat kan förneka fakta. Den frågan besvarar hon nu i boken Industrial Strength Denial vars långa undertitel i svensk översättning skulle bli ”Åtta berättelser om företag som försvarar det oförsvarliga, från slavhandel till klimatförändring”.

Valet att börja med just slavhandeln kan te sig otippat men här finns en pedagogisk poäng. Debatten om slavhandelns existensberättigande som så småningom väcktes uppvisar drag som går igen i de andra verksamheter Freese tar upp: marknadsföringen av radium, osäkra bilar, blyad bensin, freoner, tobak, de investeringsobjekt som utlöste finanskrisen och fossila bränslen.

I så gott som samtliga fall har företagen slagit tillbaka med alternativa fakta eller rentav en alternativ värld i vilken kritikerna är egennyttiga skurkar och företagen offer vars oförvitlighet garanteras av att man bara tänkt på andras bästa.

”Skadeverkningarna av blyad bensin, tobak och koldioxidutsläpp var kända i många decennier innan det blev aktuellt med begränsningar. Icke desto mindre beskrev industrierna gladeligen den blyade bensinen som ’en Guds gåva’ och koldioxiden som ägnad att skapa ett behagligt klimat.”

MERETE MAZZARELLA

Författare och professor, tidvis bosatt i Ekenäs

Den atlantiska slavhandeln kom att organiseras av en storbolagsverksamhet och Englands Royal African Company blev världsledande. Av de elva miljoner afrikaner som överlevde resan kom sex miljoner till sockerplantager av vilka många fanns i de brittiska kolonierna i Västindien. Under upplysningstiden vaknade kritiken mot både slavhandel och slaveri, men slavlobbyn var snabb att slå tillbaka med alternativa fakta.

När slavhandlaren Richard Miles vittnade i parlamentet 1789 sa han: ”Nio av tio svarta är lyckliga när de hamnar i våra händer. De verkar förstå att de köps för att arbeta och försöker genom sina gester övertyga sina köpare om att de är dugliga.”

Inte bara lät man förstå att afrikanerna följde med slavhandlarna av fri vilja, man försäkrade också att förhållandena såväl på skeppen som på plantagerna var bekvämare än något afrikanerna upplevt tidigare – ja, bekvämare än de förhållanden under vilka fattiga vita levde.

Men framför allt: hemlandets ekonomi skulle kollapsa om slavhandeln upphörde. Lobbyns arbete underlättades naturligtvis av att det bara var en liten minoritet av britterna som med egna ögon sett slavarna – och av att den stora majoriteten nog helst ville tro att allt var väl.

Också skadeverkningarna av blyad bensin, liksom av tobak och koldioxidutsläpp har varit kända av producenterna i många decennier innan det blev aktuellt med begränsningar eller förbud. Icke desto mindre beskrev industrierna gladeligen den blyade bensinen som "en Guds gåva”, koldioxiden som ägnad att skapa ett milt och behagligt klimat, tobaken som den bästa tänkbara terapin mot nervositet: ”Vem vet vad du skulle göra om du inte rökte? Kanske skulle du slå din fru?

Kanske skulle du köra bil för fort? Vem vet vad fan du skulle hitta på?”

Trängda företag har kallat kritiska forskare emotionella glädjedödare som är ute efter uppmärksamhet och finansiering genom att sprida skräck för tobak, bilism (i dag också för kött). Politiskt misstänkliggörande är också vanligt: ekologer, konsumentskyddsivrare och – framför allt – klimataktivister har utnämnts till den fria företagsamhetens fiender och därmed farligare än kommunister: "Grönt är det nya röda”.

Vad är då resultatet?

Enligt Freese är det framför allt att en betydande del av USA:s befolkning har drabbats av ett slags "kognitiv svindel”: i stället för att försöka se vad som är sant ser man bara två parter i luven på varandra. Somliga rycker på axlarna och väntar passivt på nånting som de är beredda att uppfatta som en definitiv sanning. Det är naturligtvis i sig illa för klimatarbetet.

Andra utvecklar en allt starkare misstänksamhet mot vad de uppfattar som elitistisk vetenskap, mot mainstreammedier och mot alla former för reglering, vilket gör dem ännu mer mottagliga för klimatförnekelse, alternativa fakta och fake news. Förresten: 2016 – långt efter att freonerna förbjöds – var det en herre som i ett offentligt tal citerade sig själv: "Jag sa: 'Påstår ni att det kan påverka ozonskiktet om jag tar min hårsprej och sprejar med den i min lägenhet med stängda dörrar och fönster?' Aldrig i livet, gott folk, aldrig i livet!” Några månader senare valdes han till president.