Pianorecital som från 1900-talet
Upplägget var konventionellt när pianisten András Schiff tolkade Haydn, Beethoven och Schubert på Musikhuset.
Haydn, Beethoven, Schubert. Konsert ordnad av RSO. Musikhuset 13.10.
Ungerskfödda, sedermera brittiska medborgaren András Schiff tillhör vår tids mest uppskattade pianister som i likhet med exempelvis Grigorij Sokolov genom upprepade besök har etablerat ett långvarigt förhållande till det finländska konsertetablissemanget och den finländska publiken. På 00-talet stod festspelen oftast som värd för besöken, på senare år har konserterna oftare arrangerats av Radions symfoniorkester, vilket var fallet också med tisdagens recital.
Schiff för vidare arvet från tidigare generationer. Hans pianism är raffinerad med vackra melodilinjer och utstuderade nyanser. Överlag uppfattar jag väldigt lite i hans spel som kontroversiellt eller ens utpräglat personligt; det finns musiker med ett betydligt starkare behov av att göra ett personligt avtryck.
Den mest uppseendeväckande stunden infann sig för mig i Schuberts sista sonat, den stora och sena i B-dur, i det korta velandet mellan F och Gess, strax före reprisen av expositionen. Den dynamiska kontrasten mot de i övrigt återhållsamma pianissimonyanserna framgår inte riktigt av radioupptagningen, men var i salen våldsam: som om kosacker red fram mitt i lugnet.
Av de tre spelade sonaterna framstod tolkningen av Beethovens Waldsteinsonat som den mest drivna, som om pianistens vision här var längst utvecklad. Tolkningen präglades av en manande framåtanda som höll lyssnaren i ett intensivt grepp från inledningens upprepade C-dur-ackord till slutets seglande stämningar. Tempot var inte hiskeligt snabbt i rondot, snarare måttligt, som om Schiff ville hänge sig åt att njuta av ekot i konsertsalen, som genom den begränsade publikmängden, föreföll längre än vanligt.
I övrigt var upplevelsen av att åhöra Haydns melankoliska och intrikata g-mollsonat (nr 32) och nämnda Beethoven- och Schubertsonater som att beskåda några välbekanta tavlor på en utställning, hängda ungefär på samma sätt som de brukar, belysta ungefär som konventionen påbjuder. De oväntade kontrasterna, som jag själv gärna överraskas av i kollisioner mellan stilar och epoker, uteblev.
Det var med andra ord ett konventionellt konsertprogram och frågan infinner sig om inte pianorecitalformatet kunde förnyas en aning, till exempel gällande instrumentval. Haydn, Beethoven och Schubert på modern flygel går väl an, men när också Bach skall framföras på ett instrument som utvecklats långt senare, känns det som om institutionerna med de största resurserna släpar efter utvecklingen på freelancebarockfältet. Bach på Bösendorfer känns nämligen ganska långt från den historiskt medvetna uppförandepraxis, som annars har fått fotfäste inom RSO och som orkestern efter bästa förmåga tillämpar i andra sammanhang.
Inte behöver vi nödvändigtvis eftersträva autenticitet, men inte heller låsa oss vid pianorecitalen som den såg ut på 1900-talet. Varför inte be Schiff spela fortepiano nästa gång.