Ur tätt dansande kroppar föds revolutioner Fascinerande om åländska utvandrare
I dansverket Joy Riot frågar sig Sari Palmgren hur man kan revoltera med hjälp av glädje.
DANSRECENSION
Joy Riot
Koreografi och regi: Sari Palmgren och arbetsgruppen. Ljus: Heikki Paasonen. Ljud: Joonas Pehrsson. Kostym: Siru Kosonen. På scenen: Minna Karttunen, Oskari Turpeinen, Kaisa Niemi och Krista-Julia Arppo. Zodiaks föreställning på Stoa 11.10.
Titeln på den finska koreografen Sari Palmgrens verk Joy Riot (Glädjeupplopp) är lite olycklig eftersom ordet riot (upplopp) just nu väcker associationer till protesterna mot polisvåldet mot svarta i USA. Framför allt är ordet besvärligt då det i den amerikanska offentligheten används för att förminska svarta amerikaners kamp för medborgerliga rättigheter till enbart bråk.
Åtminstone jag ägnar de första minuterna i Stoas sal till att oroa mig för att föreställningen ska försöka profitera på Black lives matters-protesterna, men Sari Palmgrens intentioner, som hon formulerar i programbladet, håller streck. Hur kan man göra revolt med hjälp av glädje?
Som en pangförfest
Det som sticker ut mest i den dunkla salen är det hysteriskt ryckiga och gränslöst kreativa rörelsespråket hos de fyra dansarna. Koreografin känns starkt hiphopinfluerad, inte minst tack vare dess förmåga att få med sig publiken, få en att vilja springa, hoppa och dansa.
Det här är en föreställning som inte sällan känns som en riktig pangförfest och därför är mitt val att se den en söndagseftermiddag misslyckat.
De coola dansarna Minna Karttunen, Oskari Turpeinen, Kaisa Niemi och Krista-Julia Arppo far fram på blixtsnabba fötter, spretar med armar och händer som för korta ögonblick fastnar i humoristiska poser. Här är det bråttom, men det beror inte på stress, utan på den ändlösa energin som strömmar i dem och musiken.
Joy Riot är en visuellt läcker föreställning, med fuskpälsar i juvelfärger och färgsprakande säckiga kläder. En del av dynamiken härrör sig från de fladdrande plaggens samspel med de varma, nervösa kropparna. Här syns också den tankegång jag tror Sari Palmgren vill åt, nämligen att de stora samhällsförändringarna hämtar bränsle ur glädje, musik och kroppar och idéer i närkontakt med varandra.
Berättandet är svepande och man skulle gärna komma karaktärerna lite närmare. Men Sebastian Johans Broarna är ändå en fängslande roman om åländska emigranter. PROSA
Sebastian Johans Broarna är en utvandrarberättelse med urbana förtecken. Här belyses andra emigrantöden än i till exempel genrens standardverk, Vilhelm Mobergs rurala Utvandrarna. Det finns förstås lika många emigrantöden som det finns emigranter, och i Broarna är det några åländska utvandrare som får sin historia berättad.
Carl och Ida-Levina utflyttar båda från Åland till New York under tidigt 1900-tal. Carl får arbete på de många brobyggena som ska binda samman Manhattan med de framväxande nya stadsdelarna. Han är inställd på att göra rätt för sig, jobba sig uppåt, bli någon.
Ida-Levina har anställning hos en fin familj med svenska rötter. Som maid för familjens dotter Tilly får hon och läsaren en inblick i de vanor som fint folk som redan hunnit rota sig i det nya landet har. Snart korsas Carls och Ida-Levinas vägar och småningom gifter de sig.
Raskt berättande
Broarna är en lättläst och på något vis behaglig bok. Under läsningens gång börjar jag fundera på om det beror på att det väldigt länge är en konfliktlös berättelse, att karaktärerna möter så lite motstånd. Inte ens en självskriven sak i genren, att lära sig det nya språket, behöver de kämpa med. Det avhandlas raskt på några meningar innan berättelsen hastar vidare.
Det är kanske det faktum att boken spänner över så många decennier som gör att berättelsen inte dröjer särskilt länge vid avgörande händelser i karaktärernas liv, inte ens vid de missöden som till slut drabbar också de här utvandrarna. När det väl börjar hända saker saknas en fördjupning av det som sker. Stoffet är bra, men man skulle gärna komma karaktärerna lite närmare, dröja lite längre vid till exempel hemlängtan eller en förälders sorg.
Johans använder sig dessutom ofta av en berättarteknik där han utgår från en detalj eller börjar ett kapitel in medias res, där sammanhanget ska öppna sig för läsaren efterhand. Det är ett grepp som med fördel kunde ha varierats, eftersom att det i det här fallet snarare förstärker det svepande berättandet.
Har gjort sin research
Broarna inleds och slutar i Mariehamn, en stad där gatorna hunnit ändra namn och gårdar försvunnit under de senaste hundra åren. Johans låter sina karaktärer slitas mellan det gamla och det nya landet. Skickligt beskriver han hur det är att stå maktlös i en annan världsdel under ett världskrig, och få sorgliga nyheter från hemlandet.
En både intressant och smärtsam krydda i den här utvandrarskildringen är att man i censurerade brev hemifrån ges inblickar i hur vardagen ser ut i ett Finland som just blivit självständigt. Carls mor på hemön skriver om inackorderade ryssar och Ida-Levinas syster i Helsingfors skriver om ransoneringskort och om ”hur förnedrande det är att alltid bära med sig en säck eller något annat som man hoppas kunna fylla om tillfället uppenbarar sig och om den våldsamma glädjen när det faktiskt händer.”
För den som är svag för utvandrargenren är det antagligen omöjligt att inte fascineras av detta nya tillskott med åländskt perspektiv. Intressantast är kanske beskrivningarna av New York, invånarna och samhället överlag, där det märks att Johans gjort sin research. Det är en stad där grannarna består av finnar, svenskar och norrmän, där de olika kulturerna ännu inte smultit ihop. En stad där nutida landmärken håller på att byggas. Så här i coronatider läser man också om polioepidemin i New York 1916 med andra ögon.