Oktoberakvarell

Oktober är fortfarande perfekt för långpromenader fast natten redan fångat dagen i sin snara. Stansvik gård på Degerö, den största av öarna i Helsingfors skärgård, blir mitt oktobermål. Luften är syrlig och klar. Vassen i vikarna gulnar och gräsmattorna brer ut sig i slösande grönska. I Turholm går en svag bris igenom de ädla lövträdens glödande kronor. Panoramat målat av naturen är en akvarell som ingen konstnär kunde skapa vackrare.

Att måla akvareller är en konst. Namnet kommer ursprungligen från det latinska namnet aqua, vatten, och det är mängden vatten som avgör det slutliga resultatet. Mycket vatten ger tunnare, mer transparenta färger, medan mindre vattenmängder höjer färgernas intensitet.

Det som är absolut svårast med att måla akvarell är att låta det vita pappret fortsätta att lysa igenom färgerna. Målar man bort lystern går det inte att rädda konstverket och en stor del av avsikten med akvarellen försvinner.

En smal väg kantad av uråldriga ekar söker sig till Stansviks karaktärsbyggnad, byggd 1803 åt familjen Roswall. Här dröjer något kvar av det gustavianska tidevarvets lätta och graciösa air. Gårdens namn leder ändå till en avlägsnare tid till mitten av 1700-talet då den svenska konstnären Elias Martin i akvareller förevigade byggandet av Sveaborg. På Stansvik höll han målarakademi för Sveaborgs officerare i ett skjul där gallionsbilder skars.

Under frihetstiden övergav konstnärer barockens prakt och överflödande dekor och sökte sig mot rokokons mjuka, ofta oregelbundna men alltid måttfulla former. Jag föreställer mig att Elias Martin gick ner till stranden för att måla havet som spände ut sin stora yta likt skiftande blygrått siden bakom skären. Martin doppade penseln i vatten och med lätta drag målade han en gran som dramatiskt lutade sig in i bilden och pekade upp mot klipporna i bakgrunden. Liksom sina samtida målare ville han fånga kraften i den ännu otämjda skärgårdsnaturen. Hur fint var det inte för den skickliga målaren att på pappret få se akvarellfärgerna förvandlas till solens ljus som trängde sig fram mellan dimslöjor och mörka moln.

Om jag däremot skulle doppa penseln och med några penseldrag försöka måla ett vitt segel som skimrar likt måsars vingar vid horisonten skulle det bli en flopp. Med all sannolikhet skulle jag täcka hela pappret med vatten och färg. I stället tar jag fram min smarttelefon. Med en svepande gest zoomar jag in horisonten och tar en bild som blir min egen akvarell.