Sällsynt visning av dramatisk italiensk rokoko
Utställningen med tiotals oljeskisser och grafiska verk av Tiepolo och hans söner belyser förtjänstfullt deras konstnärskap.
Tiepolo − Venedig i Norden
Konstmuseet Sinebrychoff. Till 10.1.2021
Det har i år gått 250 år sedan Italiens mest kända 1700-talsmålare Giovanni Battista (Giambattista) Tiepolo (1696–1770) dog. Konstmuseet Sinebrychoff hedrar honom med utställningen Tiepolo – Venedig i Norden. Den presenterar – för första gången i Finland – tjugofem av hans och sonen Domenicos (Giandomenico) (1727–1804) fräscha oljeskisser och dessutom ett trettiotal av familjens samlade grafiska verk.
Giovanni Tiepolo grundade och ledde en egen ateljé i Venedig, där hans söner lärde sig konstnärsyrket. De hjälpte sin far med större arbeten och Domenico fick tidigt egna beställningar, hans uttryckssätt låg ganska nära faderns. Det var också han som övertog ateljén efter faderns död. Hans bror Lorenzo (1736– 1776) representeras genom grafik på utställningen, han dog bara några år efter fadern. Tiepolos ateljé med först Giovanni Tiepolo och sedan Domenico som ledare omfattade hela det venetianska 1700-talet.
Självständig konstnär
Redan som tjugoettåring arbetade Giovanni Tiepolo som självständig konstnär i Venedig. Han målade fresker och monumentalmålningar i både kyrkor och palats. I början av karriären målade han enligt barockens smak i mustiga färger och pompösa kompositioner. Småningom inledde han ett nytt skede i sitt måleri. Han rörde sig närmare rokokons ideal, paletten blev ljus med lysande färgskiftningar – han använde speciellt mycket av en blå nyans, som fortfarande kallas Tiepoloblå.
Kompositionerna fylldes av luft och rymd, han blev rokokons största mästare i Italien. I takmålningar och förarbeten till dem öppnar Giovanni Tiepolo bildrummet uppåt ut i oändligheten. Molnformationer används både för att framhäva och skymma bildens aktörer. Tiepolos ateljé var framgångsrik, som konstnär var han mångsidig, produktiv, snabb och effektiv så produktionen är stor.
Giovanni Tiepolo hade dessutom ett eget karakteristiskt sätt att ta sig an de motiv som intresserade honom. Han var både fantasifull och spirituell, ofta målar han sina motiv med både humor och glädje. Motiven hämtade han från religiösa berättelser, sagor och myter men behandlade klassiska teman på ett personligt sätt. Miljön i målningarna och arkitekturen ser ofta ut att vara hämtade från det klassiska Grekland och inspirerades av Paolo Caliari Veronese – oberoende var berättelsen utspelar sig. Människorna är däremot klädda enligt modet i Venedig på 1700-talet. Det märks också tydligt att han gillade hundar, för de finns med i nästan varje målning – även i mycket seriösa motiv.
Kvinnor i centrum
Ett särdrag i Tiepolos konst är att han ofta låter en kvinna stå i centrum, vilket inte var någon självklarhet på den tiden. Berättelserna som inspirerat målningarna kan vara nog så brutala. Men på 1700-talet svängs förhållandet mellan manligt och kvinnligt ofta upp och ner i konsten. Giovanni Tiepolo följer ivrigt tidens nya idéer och lyfter fram kvinnorna; de är dyrbart klädda, placerade i målningens centrum ofta högre upp än männen. Så är det till exempel i Latinus ger sin dotter Lavinia till Aeneas som gemål. Lavinia skänks bort men hon sitter stolt med majestätisk hållning och överlägsen min i mitten av målningen och ser ner på männen som undergivet viskar vid hennes fötter. Man får en tydlig vision av vem som kommer att ha sista ordet i det hushållet.
Innehållet i Giovanni Tiepolos målningar är oftast dramatiskt, det påminner inte innehållsmässigt om de pastorala idyller med herdinnor, som målades på andra håll i Europa under rokokon, i stället skildrar han dramatiska berättelser. Målningar
■ na för ibland tankarna till operans eller teaterns värld. Sonen Domenicos måleri blev mera vardagsnära efter faderns död, kryddat med skildringar av fester, karnevaler och folkliv.
Oljeskisser
I ateljéns arbete var skisser i olika material viktiga verktyg. Tiepolo arbetade mycket med skisser i olja. För freskomålaren var de i praktiken enda sättet att visa beställaren hur visionen såg ut. Skisserna var lätta att flytta. Tack vare dem kunde kunderna se arbetet i rätt färgskala och komma med önskemål och ändringsförslag. Redan på 1700-talet blev dessa skisser i färg populära samlarobjekt. De var ju spontanare än de färdiga freskerna och de ofta mycket stora monumentalmålningarna i olja. Oljeskisserna ansågs stå nära skapandets källa och i 1700-talets anda var det just det spontana och skissartade uttrycket, som var det allra värdefullaste.
Giovanni Tiepolo var en mästare i att behandla stora ytor som till exempel takmålningarna i Würzburg visar. Han behärskade hela den stora ytan. Fresker är krävande objekt att måla – ingenting kunde ändras i efterhand. Därför gällde det att planera allt i förväg. Tack vare det finns det fortfarande bevarade skisser både i olja och på papper. Tiepolo var känd som en mycket skicklig tecknare. Skisserna i museets källare är gjorda i olika teknik med fjäderpenna, tuschlavering, blyerts, kol eller krita.
Proveniensforskning
Konstmuseet Sinebrychoff har bedrivit egen proveniensforskning under många år för att kartlägga tidigare ägare till museets egna verk av Giovanni Battista och Domenico Tiepolo. Att läsa om konstverkens öden och resor är lika spännande som att läsa en deckare! Eller vad sägs om att museet år 1996 köpte en målning av en okänd konstnär. Museets dåvarande intendent Kai Kartio – Amos Rex nuvarande direktör – kom underfund med att målningen var Domenico Tiepolos Grekerna angriper Troja från 1773–1775. Målningen ingår i en serie som nu för första gången på ett par hundra år igen visas tillsammans.