Jussigalan – från fiasko till fyrverkeri
”Tack Miia Tervo, maestro. Och tack Mimosa Willamo (bästa kvinnlig huvudroll) som än en gång bevisar att avsaknaden av formell skådespelarutbildning väger lätt när en naturkraft tar ut svängarna och kontinentalplattorna rubbas.”
Jussipriset är tänkt att i första hand handla om film och filmpriser. Så inte i år då förhandssnacket mestadels kretsade kring den flerhundrahövdade galapubliken som trots stränga coronarestriktioner valde att samlas till firmafest.
Och med facit på hand, visst tusan var det värt besväret!
Bra flyt, mera känslor än rynkor i pannan och lagom mycket glamour. Plus att Chike Ohanwe – bästa biroll för sitt rollarbete i Aurora – satte den första straffsparken med ett tacktal som kretsade kring det faktum att han är den första mörkhyade skådespelaren att erhålla en Jussi. Året är 2020.
Då ska vi inte glömma att den manliga huvudrollen i filmen spelas av Amir Escandari, enligt uppgift född i Teheran. Även i övrigt var det här Auroras kväll, detta i kraft av tre av de tyngsta priserna – bästa film, regi och kvinnliga huvudroll.
Och nog är det en värdig vinnare. Trakasseridramat En vanefråga (Tottumiskysmys) må vara (förra) årets viktigaste film men Aurora är den bästa, en kär och bindgalen odyssé som tacklar den erkänt knepiga flyktingproblematiken utan tillstymmelse till politisk korrekthet. Det är allt eller ingenting, med alla kryddor och utan säkerhetsbälte.
Tack Miia Tervo, maestro. Och tack Mimosa Willamo (bästa kvinnlig huvudroll) som än en gång bevisar att avsaknaden av formell skådespelarutbildning väger lätt när en naturkraft tar ut svängarna och kontinentalplattorna rubbas.
En annan av kvällens hjältar var Pekka Strang – bästa manliga huvudroll – som tog igen skadan efter att ha blivit förbisedd för sin rollprestation i Tom of Finland. Bättre sent än aldrig.
Annars är det med glädje man noterar att Jussiarrangören Filmiaura verkar ha is i magen när det gäller frågan om att avskaffa de könsspecifika skådespelarprisen – efter en modell lanserad av Berlins filmfestival.
I samband med en stort uppslagen enkät bland filmarbetare gick Yle i veckan ut med att 60 procent av filmproffsen i Finland – till skillnad från Filmiauras styrelse – anser att det är en god idé. Den springande punkten är att enkäten gick ut till 35 filmarbetare av vilka 43 procent svarade.
I klartext innebär detta att 9 personer var redo att avskaffa de manliga respektive kvinnliga skådespelarpriserna – inte mycket till underlag.
Tanken i sig är vacker, inte minst på sikt, men på en marknad där de saftiga manliga rollerna bevisligen är fler än kvinnorollerna – minus Tove Jansson – finns det risk för att en dylik reform skulle leda ur askan i elden.
Dessutom är och förblir skådespelarna den främsta kontaktytan sett ur tittarnas synvinkel. Kapa skådespelarpriserna och Jussi-institutionen tappar mark, jag lovar.
För övrigt är inte mindre än fyra av de sju inhemska filmer som i skrivande stund ligger i topp tio på bio regisserade av kvinnor. Skål på det!