Hur kan en kvinna vara feminist, kalla sig själv feminist, kämpa för kvinnors rättighet och jämställdhet, men ändå vara fånge i sitt eget liv med en kontrollerande man och offra så otroligt mycket för något så futtigt som kärleken? Eller är det futtigt?"
frågar Johanna Holmström i sin bok om Märta Tikkanen, men ger lyckligtvis inga enkla svar.
Johanna Holmström
"Borde hålla käft". En bok om Märta Tikkanen Förlaget M 2020
Det finns författarskap och författarliv som växer samman till något mer än sina delar och blir en seglivad del av den populära psykologiska vardagsmytologin. Världen har Sylvia Plath och Ted Hughes, vi har Märta och Henrik Tikkanen – det blir bättre dramaturgi om minst två kontrahenter är inblandade och kan skriva om varandra.
Så kan man decennium efter decennium, eller generation efter generation, grubbla över vad den stora kärleken och den olösliga konflikten som paret Tikkanen i sina respektive böcker så vältaligt beskriver egentligen innebar – inte minst för deras författarskap men också för deras barn.
Det är dags igen. Färskt textunderlag fick vi i fjol med Märta Tikkanens brev till Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, Måste försöka skri-,i september utkom Siv Storås författarskapsbiografi De oerhörda orden, och nu utkommer höstens andra Tikkanen-biografi, Johanna Holmströms "Borde hålla käft". En bok om Märta Tikkanen.
Nu vill jag inte höra några stön av finlandssvensk masochism, om att "måste vi nu verkligen ägna så mycket uppmärksamhet åt Märta Tikkanen". Ta skeden i vacker hand, svaret är ja. Just så stort är hennes författarskap, med inhemska och internationella mått. Man behöver inte tycka om det, men det går inte att förminska.
Feministisk identifikation med komplikationer
"Borde hålla käft" är en annorlunda bok än litteraturvetaren och bibliotekarien Storås textcentrerade (som jag skrev om den 7.10). Holmström fokuserar mycket på personen Märta Tikkanen med familj, känslor och relationsdramatik. Men ibland kränger boken över i bra närläsning av böckerna och mottagandet av dem.
Holmström ställs inför ett feministiskt identifikationsprojekt med komplikationer: "Hur kan en kvinna vara feminist, kalla sig själv feminist, kämpa för kvinnors rättighet och jämställdhet, men ändå vara fånge i sitt eget liv med en kontrollerande man och offra så otroligt mycket för något så futtigt som kärleken? Eller är det futtigt?"
Bra frågor, och inga enkla svar serveras, fast Holmström återkommer till sin moraliska bestörtning och till sin avsky inför Henrik Tikkanens alkoholism som hon tvekar att se som en sjukdom.
"Borde hålla käft" är ingen entydig hyllning, den ställer obekväma frågor både till Tikkanens texter och till henne och hennes närmaste som intervjuobjekt. Det är en spretig och ojämn bok med förtjänster, brister och drag som jag helt enkelt inte blir klok på.
Varför så täta parafraser?
Inledningsvis blir jag bestört över hur nära Tikkanens text Holmström rör sig, i långa stycken. Hon parafraserar till exempel ställvis beskrivningen av barndomen i romanen Rödluvan (1986) så tätt inpå källtexten att bara interpunktionen är annorlunda. Jag säger inte att man inte får göra så. Holmström står som bokens författare på pärmen, men dess copyright ägs av henne och Märta Tikkanen, vilket gett den senare rätten att kräva till exempel vissa justeringar i texten. Användningen av Rödluvan här har alltså passerat Tikkanens granskning, även om processen på andra sätt inte varit smärtfri (se till exempel HBL.fi 30.9).
Men jag undrar varför Holmström gör så här, och varför hon så li
te diskuterar sitt förhållande till källorna, sitt sätt att arbeta med dem, vilken tillgång hon haft till dem och så vidare. Jag saknar också reflektion över rundgången när författarens autofiktiva text läses rakt upp och ner som biografiskt källmaterial och återberättas som sådant. Vart försvann då författarens själva författande, det litterära arbetet som gör tankar, upplevelser, iakttagelser och känslor till litteratur? Ska vi uppfatta Rödluvan – som Holmström ohämmat öser ur – som ett biografiskt dokument, inte en roman? (I höstens andra Tikkanen-biografi beskrivs Tikkanens barndomshem genom att föräldrarna sparsmakat men uttrycksfullt synliggörs via egna brev.)
Den tolvåriga Märtas dagbok minns jag däremot inte att jag skulle ha läst om tidigare. Både den barnsliga präktigheten och det lite mindre präktiga intresset för det som hon och väninnorna kodat som "Karin Nordström Ulla" är intressanta delar av en familjeflickas uppväxt.
En kulturhistorisk randanmärkning: Yllebyxor och nylonstrumpor är tydligen okända plagg för Holmströms generation, emedan de trots övrig källtrohet till Rödluvan omskrivs till "yllestrumpbyxor" och "nylonstrumpbyxor" när det blir dags för att frysande beundra första pojkvännen i ishockeyrinken i det gryende 50-talet. (Strumpbyxan blev ett plagg för vuxna kvinnor först på 1960-talet).
Barnens synvinkel
Genomgången av Tikkanens författarskap är selektiv, Holmströms engagemang varierar bok för bok. Århundradets kärlekssaga (1978) ägnas naturligtvis omsorger. Holmström har också intervjuat tre av Tikkanens fyra barn, Susanna Ginman, JJ Tikkanen och Robert Tikkanen. Alla tre går med berömvärd uppriktighet in på smärtsamma aspekter av det turbulenta livet i en familj där föräldrarna är mycket upptagna av sina kreativa yrken och sin stormiga inbördes relation – fadern också av att dricka. Här finns en sårig uppriktighet hos sönerna, den ena fars favorit och föremål för mors särskilda oro, den andra den duktiga som får klara sig själv.
När Holmström och Ginman diskuterar Henrik Tikkanens obestridliga otrevlighet som supande bonuspappa, svartsjuk särskilt på Ginman, frågar Holmström om den stora litteratur som utsprang ur detta familjeliv var "värt det". Ginman svarar med luttrad saklighet: "Nå, eftersom det skedde och för att det gav upphov till stor litteratur måste det väl ha varit värt det. Men det funkar inte åt andra hållet, det vill säga att någon med flit skulle skaffa sig sådana erfarenheter för att kunna skriva om dem."
När Henrik dör blir Märta fri att dels se den långa linjen i sitt liv, dels omgestalta det stormiga äktenskapet än en gång. Resultatet blir först den autofiktiva romanen Rödluvan – en fin bok, ge ut den på nytt! – och några böcker därefter äktenskapsmemoaren Två (2004), hennes eget bokslut kring förhållandet med Henrik. Holmström parafraserar, refererar och citerar rikligt också ur den sistnämnda när äktenskapet skall redogöras för. Citattekniken är dessutom inkonsekvent varierande, ibland är långa citat kursiverade, ibland inbakade i texten inom citationstecken.
Storfångaren och andra manliga muser
Efter att Henrik Tikkanens död redovisats blir Holmström för sin del fri att utforska Märta Tikkanens senare kärleksliv. Mystifikationen kring mannen i Storfångaren, (1989) som slarviga läsare antog vara "en dansk poet", undersöks av Holmström genom spårhundslik (hennes egen liknelse) granskning av Tikkanens brevväxling med Birgitta Stenberg, som skattar Storfångarens kärleksskildring mycket högt.
Nästa romans blir en svensk poet, kodnamn Älgen, bosatt i samma trakter som Stenberg och mästare på att hopa och ro och sällan komma till skott. Han sätter spår i Arnaía kastad i havet (1992), och därefter följer en norrman som är mera möjlig men inte fullt så begärlig.
Intressantare än de här männens identitet är, slår det mig, de manliga musernas funktion i Märta Tikkanens författarskap. Om vi slutar förfasa oss när vi ser på Henrik Tikkanen – sådan Märta beskriver honom, och sådan han själv med både självhat och hybris beskriver sig i sina böcker – vad ser vi då utom drickandet och det olidliga potensskrytet? Ser vi kanske den alkoholiserade mannen som emotionellt levande, på gott och massor av ont, förvisso. En människa som desperat självmedicinerar en ohanterlig sensibilitet, i stället för en patriarkal träbock med inlärt torftigt uttrycksregister? Det senare kanske var den givna rollen för en hygglig karl som pappa Gösta Cavonius på den gamla onda tiden, ett gissel för männen själva och deras fruar också den.
Henrik Tikkanen blev en hysterisk manlig musa av helt annat slag än fadern, en utmaning som hos författaren Märta Tikkanen triggade en rasande kreativitet vid sidan av den hustruliga avskyn och migränen. Hon fick ett helt annat register att spela på än de periodiska psykosomatiska kriser berättarens strävsamma mor drabbas av i Rödluvan där hon ligger i sängen och kvider.
Sådant kan vara ett kraftigt incentiv för beslut obegripliga för utomstående. Liksom ekonomiska realiteter. Att som fyrabarnsmor planera en skilsmässa måste ha krävt många slags överväganden. När Märta Tikkanen gjort internationell succé med Århundradets kärlekssaga var hon kanske beredd att upplösa äktenskapet – men då insjuknade Henrik Tikkanen i leukemi, och "allt [blev] helt plötsligt förskjutet, alla perspektiv och proportioner förändrade", som Märta skriver till Moberg. Efter det blev det ännu fem år av drickande, skrivande och kamp om vem som får skriva om vad, före det slutliga avskedet.
"Sidu så det gick nu igen!"
"Borde hålla käft" är en tjock bok och ställvis otymplig, och hade klarat sig med mindre barndomsmaterial, eller ett tätare sätt att berätta. Men mycket finns att intressera sig för.
Roligt är till exempel att få glimtar av svaren på de brev av Tikkanen som publicerades i Måste försöka skri–. Åsa Mobergs uppriktighet och engagemang i de mest helvetiska momenten av det tikkanenska äktenskapsdramat är imponerande och rörande – vilken modig och klok väninna! Birgitta Stenberg för sin del är sprallig, rolig och krass. Hon kunde liksom Tikkanen vara riktigt nedrigt elak när hon skrev om misshagliga kritiker och kolleger, men en sådan falsk "jidderhora" som Virginia Woolf i sina brev är ingendera av dem, försäkrar Stenberg glatt, "hon är elakare än du och jag tillsammans". (Sant, Woolf skrev skit om A till B och om B till A med samma friska mod.)
Märtas moster Svanni skulle jag gärna läsa mera om nån gång. På tal om rätten och nödvändigheten att berätta om det vi upplever återger Tikkanen hennes sentens, en underbar invit till delaktighet, skvaller, förtrolighet och den livserfarnes lilla triumf inför det mesta: "Sidu så det gick nu igen!"
Henrik Tikkanen blev en hysterisk manlig musa av helt annat slag än fadern, en utmaning som hos författaren Märta Tikkanen triggade en rasande kreativitet vid sidan av den hustruliga avskyn och migränen.