❞ Jag drabbas av lust att bara boka en resa bort från eländet – men det finns ju ingen sådan destination. Det är bara att fortsätta tvätta händerna; hålla i, hålla ut och hålla avstånd.
Heidi Avellan om att tankar stannar upp, kreativiteten går i baklås och energinivån sjunker under coronakrisen.
En vanlig fredag. En vanlig jobblunch. Ändå speciell, inte bara för att solen sken när jag körde över Öresundsbron, inte bara för att där inte var någon gränskontroll eller för att träden längs Grønningen fortfarande var gröna. Utan för att Finlands ambassadör hade bjudit in också sin svenska kollega och ministerrådet och att vi fyra fick sitta i matsalen på det vackra residenset i Köpenhamn och diskutera dansksvenska relationer medan vi åt.
De samtal på scen jag deltog i den gångna veckan hade i normala fall setts som floppar – en publik på 50 personer är inte mycket att hurra för. Men de blev riktiga humörhöjare. Ingen uppkoppling som kärvade. Levande människor som möttes. Det är det jag saknar mest av allt nu, som coronakorrekt som inte trängs på krogen eller privata fester.
Tacksam ändå för att jag har jobb och barn och inrutad vardag och inte är sjutton – för inte sjutton kan det vara roligt nu. Hur dejtar man? Hur kysser man någon med munskydd, hur skyddar man sig vid sex, hur umgås man?
Den svenska Folkhälsomyndigheten och flera ministrar varnar för studentfester och privata fester, det är där smittan åter sprids. Sluta festa, sluta träffas, sluta. Det är direktiven och de kommer med beskedet att så här kommer det att vara åtminstone ett år till.
Jag drabbas av lust att bara boka en resa bort från eländet – men det finns ju ingen sådan destination. Det är bara att fortsätta tvätta händerna; hålla i, hålla ut och hålla avstånd.
Det som på allvar skulle behövas nu är motgift mot tråkigheten, som coronasäkrade kulturevenemang.
Den grovt tillyxade regeln i Sverige om femtio personer i publiken gäller lika mycket på en stor idrottsarena och Malmö Opera med plats för 1 511 som i en liten biosalong. Det här tar kål på kulturliv och publiksporter, körsång och motionslopp. För uppriktigt sagt: streamad teater är en klen tröst. Och begränsningen lär öppna för fler spontanträffar. För att undvika tråkdöden. Människor behöver människor.
Kristdemokraternas ledare Ebba Busch – som i högt tonläge har anklagat statsminister Stefan Löfven (S) för att ”med berått mod” tillåta en stor smittspridning i Sverige – har varit ute och röjt. Hon som i våras ville tala klarspråk om smittan i invandrartäta förorter tycks nu strunta i hur viruset sprids i nattlivet kring Stureplan i Stockholm. Det blev känt när influeraren Margaux Dietz i sin podd inte kunde låta bli att fnissa om hur "blurrigt" allt blev på hennes födelsedagsfest efter en bricka shots och hur Ebba Buschs livvakter från Säpo skjutsade hem henne.
Sedan kom bilderna som visar hur tätt KD-ledaren partajar. Galet, förstås, för om lagstiftare som hon inte kan följa reglerna så är det mycket begärt att unga ska göra det. Men mänskligt.
Den som kan sin Alfons Åberg känner till det där äppelkäcka som farmor påstår, att man måste ha tråkigt ibland för att kunna ha kul sedan.
Klen tröst, och inte ens riktigt sant just nu. Konsekvenserna av en tillvaro på sparlåga kan bita sig fast länge – på ett skadligt sätt.
När folk inte träffas uppstår färre spontana idéer. I denna coronaöken är risken att tankar stannar upp, kreativiteten går i baklås och energinivån sjunker. I hela samhället. Just när de riktigt bra uppslagen för framtiden behövs som mest. Att en kris också innebär en möjlighet stämmer ju bara om krisen skapar nytänkande och leder till handling.
Risken finns att det som biter sig fast länge är att se andra människor som en smittorisk, som något att sky, som vandrande hot. Och det kan bli farligt på riktigt.