Inte helt fel att ordna lite diktläsning för politiker

Det är 100 år sedan en folkomröstning i den österrikiska provinsen Kärnten ledde till att södra delen av provinsen förblev en del av Österrike och inte anslöts till Jugoslavien. De avgörande rösterna gavs av de slovenskspråkiga invånarna. De fick efteråt

EU Efter fyra omtumlande dagar kring omröstningarna om klimatlagen landade jag plötsligt i en ganska emotionell zon. Alltsedan vi på våra ”skuggmöten” (de för lagförslaget ansvariga mepparnas arbetsmöten) hade börjat med att behandla olika kompromissförslag var min själ och hjärna helt inriktad på hyperrationella bedömningar: Vad kunde vi åstadkomma, var finns de slutliga majoriteterna, hur mycket av de andra gruppernas krav är spel för hemmagallerierna?

Själv hade jag två målsättningar: 60 procent som startpunkt för 2030 och en så kallad kolbudget för att stabilisera systemet. För kolbudgeten trodde jag att det kunde finnas en majoritet med S&D:s Jytte Guteland och De grönas Michael Bloss som de viktigaste stödpunkterna. Om 60 procent var jag i början helt ensam.

Slutomröstningen var en fantastisk framgång. Nästan allt fanns med och antydde samtidigt att hela Europaparlamentet på några månader hade förflyttat sig till nya klimatpositioner.

Den insikten och upplevelsen öppnade någonting djupt personligt och emotionellt, som häftigt avvek från lagbehandlingens rationella rör.

På torsdagskvällen efter den sista omröstningen (som jag inombords var helt övertygad om att vi skulle klara) går jag igenom det som redan finns av morgondagens tidningar (en del av den digitala revolutionen). Nobelpriset

i litteratur har basunerats ut några timmar tidigare och på Frankfurter Allgemeines sidor finns en dikt av Louise Glück. Jag läser den engelska texten om och om igen.

Följande morgon vaknar jag med texten roterande i mitt huvud.

Jag vill översätta den och det är i och för sig inte ett helt okänt fenomen. Ibland kommer dikternas djupare insikt igenom rationalitetens pansarplåt. Det har hänt mig med Aleksandr Blok, det hände med den krigstida dikten Flanderns fält efter ett besök på slagfältet och det hände nu med Glücks dikt.

Dikten börjar med orden: This is the moment … Men vad betyder ”moment”? Är det ett ögonblick av insikt, är det en vändpunkt där någonting tidigare okänt tar över? Och vilket ord är det som bär den inre känslan? Blir raderna för långa eller korta?

Jag har inga riktigt goda svar på diktens alla frågor eftersom dikt egentligen är ett långsamt hantverk där relationen ord till resultat (eller ännu värre – ord till inkomst) inte ger mycket utdelning.

Men jag gläder mig – oerhört – för att inte i politikens hårda och kantiga virvlar ha blivit helt tondöv för själens lågmälda budskap. Dessutom finns det en viktig politisk lärdom: viktigare än att tala med stora ord och högt är att lyssna.

Jag tror inte att vi hade kommit så här långt med klimatlagen om vi inte hade varit noga med att lyssna. Ibland handlar det om att förstå ett lite utdraget jaa-a, som ibland betyder att vi kanske är en stump på rätt väg, men att infallsvinkeln eller helheten är lite skev.

Så kanske det inte vore helt fel att ordna lite diktläsning för politiker. De senaste ordväxlingarna kring vem som sade vad och när kring munskydd och virus antyder att det finns en hel del tondövt folk i vår politik.

Det finns en viktig politisk lärdom: viktigare än att tala med stora ord och högt är att lyssna.

NILS TORVALDS Europaparlamentsledamot (Renew Europe/SFP)

För en vecka sedan tog Österrikes president Alexander van der Bellen ett steg som ingen av hans företrädare hade förmått sig att göra. I ett tal i Kärntens huvudstad Klagenfurt bad han delstatens slovenskspråkiga befolkning om förlåtelse för den orätt som den österrikiska staten har tillfogat dem de senaste hundra åren. ”Vi ber om förlåtelse för att vi har försummat att tilllämpa de rättigheter som garanteras i grundlagen. Vi kan inte ändra det förflutna, men vi kan ändra framtiden.”

I kaoset efter första världskrigets slut var det lilla som fanns kvar av det österrikiska kärnlandet i upplösningstillstånd. Det nygrundade jugoslaviska kungadömet gjorde territoriella anspråk på österrikiskt område och i början av 1919 hade jugoslaviska trupper trängt långt in i Österrike, ända till Steiermark. Österrikiska frikårer gjorde motstånd och hela Kärnten (på slovenska Koroška) befann sig i krigstillstånd. Då ingrep världskrigets segrarmakter. De ställde krav på en folkomröstning i den omstridda södra delen av Kärnten som skulle avgöra till vilket land detta område skulle höra.

Vapenvila slöts och folkomröstningen förbereddes med en intensiv valkampanj som särskilt riktade sig till de slovenskspråkiga i södra Kärnten, som utgjorde 70 procent av befolkningen där. De utlovades fullt minoritetsskydd i Österrike, med tvåspråkig förvaltning, eget skolsystem och andra grundläggande rättigheter. I folkomröstningen den 10 oktober 1920 röstade 59 procent av befolkningen för att stanna i Österrike. Slovenernas röster var avgörande – utan deras stöd för Österrike skulle denna del av Kärnten ha tillfallit Jugoslavien och i dag antagligen vara en del av Slovenien.

Vad blev tacken? Efter det att Österrike återvunnit suveräniteten över hela provinsen (numera delstaten) Kärnten började kyliga vindar blåsa över de slovenskspråkiga bygderna. De fagra löften som fått slovenerna att välja Österrike glömdes bort och den tysknationella delstatsregeringen i Klagenfurt inledde en brutal germaniseringspolitik som varade i årtionden. De minoritetsrättigheter som fastslagits i grundlagen tillämpades i de flesta fall synnerligen snävt eller ignorerades totalt. Slovenska skolor tilläts, men inte i den utsträckning som skulle ha behövts för att säkra språkets överlevnad i alla kommuner. Löftet om tvåspråkig förvaltning i kommuner med slovensk befolkning struntade man i.

Den tysknationella ideologin var länge förhärskande i Kärnten oberoende av om delstaten styrdes av konservativa partier eller socialdemokrater. De gamla frikårernas föreningar höll de fientliga stämningarna mot Jugoslavien vid liv och de såg de slovenskspråkiga landsmännen som potentiella förrädare. Österrikare med slovensk bakgrund vittnar om hur de som barn utsattes för hån och föraktfulla kommentarer om de talade sitt modersmål ute på gatan. Det blev vanligt att föräldrar satte sina barn i tyska skolor för att de skulle assimileras och slippa behandlas som andraklassens medborgare. Tidigare hade var fjärde skolelev slovenska som modersmål, i dag är det bara en på 50.

Det är först under de senaste tio åren som de gamla knutarna har börjat lösas upp. Ett genombrott skedde 2011 när den långa tvisten om tvåspråkiga skyltar löstes i författningsenlig ordning. 164 orter i Kärnten fick tvåspråkiga namnskyltar, något som de tysknationella föreningarna hade motarbetat i decennier. Äntligen, efter 90 år, hade ett av grundlagens stadganden fått sin tillämpning. Men det var sent. Mycket sent. Om grundlagen skulle ha tillämpats 1920, skulle 800 orter ha tvåspråkiga skyltar.

I dag säger de flesta invånare i Kärnten, både tyskspråkiga och slovenskspråkiga, att språkstridens dagar är förbi. Det visas inte minst av att intresset för att sätta barnen i tvåspråkiga skolor har ökar markant. 1970 var det 13 procent av eleverna som tog del av tvåspråkig undervisning, i dag är det 45 procent. Föräldrar som av sina egna föräldrar sattes i tyskspråkig skola och förlorade sitt modersmål vill nu ge sina barn sitt slovenska kulturarv. Och också helt tyskspråkiga familjer ser flerspråkighet som något berikande. Det gamla landet Koroška lever upp igen.

För en vecka sedan tog Österrikes president Alexander van der Bellen ett steg som ingen av hans företrädare hade förmått sig att göra.

JÄRNVÄGSDEPÅ Jag vill gärna spinna vidare på Jens Bergs insändare (HBL Debatt 10.10). I alternativen Mankby och Bobäck är det inte fråga om bakgården utan här talar vi om paradingången.

Det är ju lätt att hålla med Berg då han ifrågasätter placeringen av depån i Kyrkslätt som inte kommer att ha större nytta av stadsbanan mellan Köklax och Helsingfors.

Processen har hittills varit obehaglig och till och med oärlig. I sin utredning kring behovet av utrymme för service och uppbevarning av tågenheter (Sito Oy, 2017) påstår Trafikledsverket (Väylä) att Kyrkslätts kommun har anvisat området mellan Ring III och kustbanan som tänkbart depåområde. Ingen tjänsteman inom vår kommun medgav att ett sådant förslag skulle ha gjorts.

För ett år sen ställde jag frågan direkt till Trafikledsverket om vem inom Kyrkslätts förvaltning som hade anvisat området i Bobäck och fick småningom ett svar av tf. avdelningsdirektör Maija Märkälä: ”Vi kunde ha gjort ett bättre ordval i rapporten år 2017. Vi beklagar det oklara ordvalet och den olägenhet som eventuellt har uppstått” (min fria översättning).

Lögn, alltså. Depån i Bobäck började leva sitt eget liv utan förankring i kommunen. Dessvärre gjorde kommunen inga ansträngningar för att korrigera felet. Senare har kommunstyrelsen slagit fast att depån inte bör placeras inom kommunens gränser.

Depåbehovet har ytterligare behandlats i åtminstone två konsultutredningar (2019, Väylä och 2020, Ramboll). Det är intressant att jämföra de ekonomiska kalkylerna i dessa utredningar.

Det servicespår Berg nämner kostar 2019 31,5 och 2020 94 miljoner euro. Det är uppenbart att kalkylerna är tendentiösa. Det är i alla fall förmånligare och klokare att bygga en depå på fast berg än på bottenlös lera.

Depåplaceringen var en het potatis då Nylands förbundsfullmäktige i somras fastställde landskapsplanen Nyland 2050 på några stökiga distansmöten, där ingen debatt och inga ändringsförslag tillläts. Denna plan borde ju ha siktet på framtiden och inte användas i kortsiktigt syfte. I Kyrkslätt borde man förstå att kämpa för att stadsbanan skall byggas ända till Kyrkslätt. Detta kunde också ha en gynnsam inverkan för Sjundeå och Ingå. Det finns för övrigt sedan länge markreservering för ett spårpar till ända till Kyrkslätt och nyligen presenterades en ny utredning om ett spårpar

I Kyrkslätt borde man förstå att kämpa för att stadsbanan skall byggas ända till Kyrkslätt. Detta kunde också ha en gynnsam inverkan för Sjundeå och Ingå.

till mellan stadsbanan (Köklax) och Masaby.

Det var olustigt att se en av kommunens två representanter i landskapsfullmäktige rösta för depåns placering i Mankby-Bobäck mot kommunens vilja. Att en representant för De gröna gör så är svårt att förstå. Denna röst avgjorde ju inte omröstningen, men visar ju tydligt att man är väldigt selektiv då man säger sig värna om miljön.

Depåfrågan kommer att ältas länge, närmast i Helsingfors förvaltningsdomstol och målsättningen är bland annat att den symbol för en järnvägsdepå som i sista stund lades till vid Mankby-Bobäck på den övergripande kartan för Helsingforsregionens landskapsplan skall tas bort. Symbolen lades till efter att bland annat miljö- och kulturinstanser hade gett sina utlåtanden över planen och alltså inte kunde ta ställning till placeringen av depån.

Det pågår debatter just nu kring bristande lönsamhet inom flera trafiksektorer; HRT som pressat mycket hårt i depåfrågan lider kraftigt och den planerade nya banförbindelsen mellan Helsingfors och Åbo ser ut att sakna ekonomi. Även kommunernas möjligheter att bekosta sin andel av stadsbanan mellan Alberga och Köklax har de senaste dagarna ifrågasatts på grund av svajig kommunekonomi. Hur kommer människors resande till och från arbetsplatsen att utvecklas med tilltagande distansarbete? Det är för övrigt ett gott tecken att en förbättring av kustbanan igen diskuteras.

Under depåprocessens gång har det framhållits att kommunerna har lagstadgat planeringsmonopol på sitt område. Det blir intressant att se hur detta kommer att fungera i praktiken eftersom en markering i landskapsplanen också anses bindande för kommunerna. Kyrkslätts kommun skall inom kort äntligen inleda arbetet med den delgeneralplan för Bobäck som har prioriterats bort under en lång rad av år.