”När är det lämpligt att skaffa barn?”
I enrum har Cecilia Rydinger fått frågorna som kvinnliga dirigentstudenter bara ställer till andra kvinnor
Under sin tid som dirigentprofessor och rektor på Kungliga musikhögskolan i Stockholm jobbade Cecilia Rydinger idogt för lika möjligheter för kvinnor och män. De kvinnliga studenternas berättelser om ojämlikt bemötande tände gnistan.
Bara några månader efter att metoo briserade landade rörelsen rakt i knäet på Kungliga musikhögskolans dåvarande rektor Cecilia Rydinger. En tidigare lärare och professor utpekades i en radiodokumentär som musikhögskolans egen Don Juan som under en tidigare rektors tid hade antastat kvinnliga studenter i både Stockholm och Oslo. Cecilia Rydinger stod plötsligt i hetluften och svarade på frågor i medierna. Personen fick senare ett namn i pressen, vid Kungliga musikaliska akademien skulle hen sedan inte längre delta i verksamheten.
När Rydingers mandatperiod något år senare löpte ut och hon överlämnade rektorskapet till Helena Wessman talades det i ett pressmeddelande om hur Rydinger hade jobbat systematiskt med jämställdhetsfrågorna under sin rektorsperiod. Med tanke på hennes långa erfarenhet som professor i orkesterdirigering och rektor är jag nyfiken på vad det systematiska arbetet innebar i praktiken, särskilt med tanke på kvinnliga dirigenters sits.
– Faktum är att jämställdhetsarbetet måste starta uppifrån. Det kräver vilja, engagemang, mod, uthållighet och envishet, säger Rydinger när vi möts över videolänk.
– Utgångspunkten är alla människors lika värde och att detta inte är en kvinnofråga, utan en fråga för oss alla som lever nu och för framtida generationer.
Hörde berättelserna
Rydinger säger att hon redan tidigt under sin rektorstid uppvaktades av studenter som vittnade om ojämställdhet och problem på musikhögskolan.
– Startskottet blev när jag fick ta del av ett par kvinnors berättelser, inte om övergrepp men om ojämlikt bemötande. Det tände gnistan och väckte till liv egna minnen och erfarenheter.
Rydinger berättar om kvinnorna som sökt in till jazzutbildningen och känt sig obekväma med att stiga in i ett rum där hela ensemblen och juryn bestått av män. Hon nämner de unga kvinnliga bleckblåsarna som kände sig förbigångna när soloplatserna i symfoniorkestern besattes.
– Berättelserna gjorde mig upprörd och beslutsam om att vi skulle göra något.
Hon såg till att uppdatera manualerna och handlingsplanerna med råd till studenter och personal som upplevde sig ha blivit orättvist behandlade.
– I samma ögonblick som det har hänt, ska en student eller medlem i personalen kunna gå till hemsidan och se vem man kan vända sig till, så att det inte stannar kvar hos den utsatta.
Hon kallade också ett helt läsår för ett förändringens år (Time for change!), bjöd in meriterade genusforskare och startade ett mentorsprogram med externa mentorer. Första året öppnades programmet enbart för kvinnor, nästa år för alla.
– När vi följde upp resultaten visade det sig att mentorsprogrammet hade varit avgörande för de medverkande studenternas självförtroende.
När lärare och studenter vid Högskolan för scen och musik i Göteborg inom ramen för ett stort forskningsprojekt fick föra bok över hur kvinn
liga och manliga studenter bemöttes, upptäckte många hur jobbigt det var. Projektet inspirerade Rydinger som lärare och rektor.
– Som lärare fick jag fundera över om jag behandlade mina manliga studenter annorlunda än de kvinnliga. Det går djupt in i en, och handlar om vår bakgrund och våra egna erfarenheter av jämställdhet.
Började räkna
Rydingers jämställdhetsarbete som rektor kom i hög grad också att handla om att räkna. Hon såg till att räkna kvinnor och män bland tonsättare, bland studenter på scenen och nunor i programbroschyren.
Trots att hon själv eftersträvade en jämn könsfördelning, var den inte alltid lätt att uppnå.
– Bach, Beethoven, Brahms, Wagner, Mozart, Sjostakovitj. Det är några av de allra största namnen för mig. De finns alltid där, och ska alltid spelas.
– Huvudsaken är att vi har en genomtänkt repertoar och genomtänkta konsertprogram, när vi avgör vilka dirigenter, solister och tonsättare vi bjuder in. Och att kvinnor blir representerade i alla dessa kategorier.
Hon vet också att vissa instrument och genrer är könskodade, och påpekar att det inte är musikhögskolornas "fel".
– Det startar långt tidigare och då är vi inne i en diskussion om musikskolorna och hur barn behandlas och vilka instrument de uppmuntras spela. Varför börjar flickor inte ens att spela elbas, elgitarr eller trummor? Varför spelar så få flickor tuba och slagverk?
Rydinger är ändå inte för kvotering, när det till exempel gäller intagningen till dirigentutbildningen, eftersom långt färre kvinnor söker in.
– Antagningen ska stå i proportion till sökandes antal, kvalitet och förmåga att tillgodogöra sig utbildningen. Oavsett kön. Alla studenter ska ju klara sig ute i musiklivet, det är därför vi har antagningsprov.
Uppföljning behövs
Cecilia Rydinger vet i dag att handlingsplaner behöver följas upp.
– Det är lätt att tro att det har skett en förändring bara för att man har pratat om saken. De policyer och handlingsplaner som har sjösatts måste ständigt uppdateras och följas upp, till att börja med följas.
Ett stort ögonblick för henne var när alla rektorer och ansvariga för konstnärliga utbildningar kallades in till högskoleministern i Sverige våren efter metoo. Ministern gick laget runt och frågade ut alla om deras upplevelser och vad man gjorde åt saken.
– Jag hade jobbat med frågorna sedan 2012, och ofta i motvind. Man hade sagt åt mig: ”jättefint att du gör det här Cecilia, men några pengar finns inte för att bjuda in föreläsare”. Plötsligt blev vi lyssnade till. I hela högskolevärlden diskuterades relationerna mellan studenter och lärare och studenter emellan.
Andra frågor i enrum
Cecilia Rydingers egna erfarenheter av att jobba med kvinnliga dirigenter går huvudsakligen tillbaka till åren som lektor och professor i orkesterdirigering från 1998 till 2012.
Hon säger att diskussionerna på klassen sällan skilde sig mellan kvinnor och män, men att det viktiga var att de kvinnliga dirigenterna kunde ta upp frågor som de aldrig ställde sina manliga professorer.
– Jag fick frågor om hur man som kvinna ska klä sig för att inte i onödan föra bort uppmärksamheten från musiken. Eller när det är lämpligt att skaffa barn. Ingen av de manliga studenterna ställde de frågorna till mig.
Rydinger säger att hon själv under studietiden fick jobba med att räta på ryggen, stå rak och inte be om ursäkt för sig.
– Kroppsspråket arbetade jag mycket med. Mycket handlar också om självbild och självförtroende.
Rydinger betraktar inte kvinnliga dirigenter i sig som en utsatt grupp, eftersom allt fler har stigit fram och gjort internationella karriärer. Men hon har stor förståelse för att särskilda reservat kan vara till nytta i ett tidigt skede av karriären.
– Framför allt som ung, om man mellan 15 och 25 tvekar på om det här är något för mig. Då kan det vara bra att få öva sig i en trygg miljö för att stärka självbilden.
Privilegium att jobba med kör och orkester
Cecilia Rydinger sökte själv in till orkesterdirigentutbildningen 1988 efter att först ha utbildat sig fem år till kyrkomusiker och sedan två år på ensembleledarklassen. Samma år som hon började studera orkesterdirigering valdes hon till dirigent för den blandade kören Allmänna sången, som hon fortsatte dirigera ända tills hon 2008 blev dirigent för manskören Orphei Drängar.
Jag nämner för Rydinger att jag hört om utbildade kvinnliga kör- och orkesterdirigenter, som i något skede velat tona ner sina kompetenser som kördirigenter, för att inte framstå som sämre orkesterdirigenter. Jag nämner också professorerna i orkesterdirigering som sagt "Slå inte som en kördirigent" som förolämpningar när de velat tillrättavisa sina studenter.
Cecilia Rydinger säger att hon minns degraderingen av kördirigenter från tiden på dirigentklassen.
– Men sedan dess har jag nog inte brytt mig om det. För mig har kombinationen kör och orkester alltid varit den bästa, med betoning på kör. Det har varit ett privilegium att få göra de stora verken för kör och orkester och dessa har tillsammans med erfarenheterna som operadirigent varit höjdpunkterna i mitt konstnärliga liv.
Panula hade fel
När Cecilia Rydinger gick på musikhögskolan studerade hon framför allt för Eric Ericson och Jorma Panula.
– Eric Ericson är den som har påverkat och inspirerat mig allra mest. Han var en mentor och vän och mitt största stöd. Arbetet med klang, intonation, balans, allt syntes i händerna och kroppen hos honom.
– Av Jorma Panula lärde jag mig att skala bort allt onödigt, slagtekniskt och fysiskt, att prata mindre och sätta musiken i centrum. Jag var lite rädd för hans kärva sätt under studietiden, men när vi blev kolleger på Kungliga musikhögskolan på 00-talet uppskattade jag honom än mer.
Cecilia Rydinger säger att hon blev respektfullt bemött av båda och aldrig upplevde något förminskande. Men när jag för Rydinger läser upp Panulas offentliga uttalande i Expressen från 1988 om kvinnors nedsatta förmåga att dirigera (citerat i HBL 16.9), brister hon omedelbart ut i skratt.
– Det var det dummaste jag har hört! Han har ju helt enkelt fel!
– Jag är glad att jag inte läste den där artikeln när jag skulle börja min dirigentutbildning. För det hade verkligen gnagt i mitt huvud och hjärta om jag hade vetat hur han egentligen tänkte om mig och andra. Men det är nästan ett större problem när unga personer med stort inflytande fäller motsvarande kommentarer.
Lättare kliva innanför kvinnans privata sfär
Jag nämner också för Rydinger om kvinnliga dirigenter mitt i karriären som har gjort klart att de inte tänker prata med mig om kön.
Rydinger har förståelse för deras agerande. Hon minns att hennes eget inträde i dirigentvärlden uppmärksammades i pressen eftersom hon var den första kvinnan på Kungliga musikhögskolan sedan Ortrud Mann 1945, som gifte sig med dirigentläraren Thor Mann. Hon minns också journalisterna som ville göra reportage hemma hos henne, som ville fotografera henne med partituret i ena knäet och barnet i andra och som frågade hur hennes barn egentligen mådde.
– De reportagen önskar jag kanske i dag hade blivit ogjorda, eftersom det föreföll lättare att kliva innanför en privat sfär hos en ung kvinnlig dirigent än en manlig. Det var ingen som frågade mina manliga kolleger hur de löste sin barnpassning.
Jag dryftar för Rydinger möjligheten om motviljan också har att göra med en rädsla för att ett illa lagt ord skall förstöra en karriär i görningen.
– Jag förstår dem som är rädda om sig och sin karriär och inte vill konfronteras med frågor och resonemang som kanske stör. Men min sits är en annan: nu sitter jag här, är närmare sextio år och har haft förmånen att se på hela musiklivet både som rektor, dirigent och lärare. Jag är på en annan plats i livet.
– När jag kom till Värmlandsoperan var jag 33 år och hade precis fött mitt andra barn. Jag upplevde inte en enda förminskande kommentar av mina manliga musiker varav några hade ett förflutet i militärmusiken. Det var något av det bästa som kunde hända att jag fick komma ut på golvet och jobba med en mindre orkesterensemble. Det var enormt utvecklande och stärkande. För det är ju fruktansvärt utsatt att vara dirigent.