Kan konsumismens människosyn och moral förklara munskyddsskolket?

På närbutikens dörr har personalen satt upp en lapp där de ber alla kunder att använda munskydd. Vad jag sett föregår hela personalen med gott exempel.

Ändå struntar en stor del av kunderna i uppmaningen. Och så verkar det vara över hela Helsingfors. Då jag häromdagen uträttade ett par ärenden i centrum, gjorde jag en liten räkneövning i köpcentrets rulltrappor. Av de första hundra personerna jag mötte var 28 utrustade med munskydd, inklusive två som täckte munnen med vad som verkade vara en skarf. 72 var utan.

Jag påstår förstås inte att det finns någon vetenskaplighet i den här vardagsempirin. Men fingervisningen är tydlig: munskyddsskolket är fortfarande utbrett.

Det kan förstås finnas många orsaker till att den enskilda individen inte bär munskydd. Fobi för att täcka näsa och mun. Svår astma eller andra andningssvårigheter.

Glömska. Att man plötsligt minns att man lovat köpa mjölk och gör ett skamset snabbt-in-snabbt-utbesök i affären.

Så visst – att en liten minoritet går munskyddslösa kan man säkert förstå. Men dagens utbredda nonchalans är av andra dimensioner. Den kan helt uppenbart inte förklaras av glömska, fobier, svår astma eller okunnighet. Myndigheternas rekommendationer har under hösten blivit allt starkare.

Inte heller priset på munskydd eller det "pinsamma" i att bära dem duger längre som ursäkt. De är gratis för den som inte säger sig ha råd, och i gatubilden är användarna ändå så pass många att ingen behöver oroa sig för att bli uttittad.

Så vad beror nonchalansen på? Varför verkar simpel hänsyn mot andra människor vara så svårt? Var det inte vi nordbor som skulle leva i samhällen präglade av tillit till myndigheter och varandra?

Det bästa svar på gåtorna jag kan komma på utgår från iakttagelsen att det värsta munskyddsskolket verkar äga rum i konsumtionssamhällets hägn, i kontexter där mellanmänskliga relationer inte präglas av jämbördighet eller tillit i någon djupare bemärkelse, utan av kontrakt och transaktioner.

”Kunden har alltid rätt”, säger ett av konsumismens axiom, och draget till sin spets innebär det att den som köper ett paket mjölk har tolkningsföreträde om situationen, framför den som säljer det.

”Cash is king”, lyder ett annat bud, och även om jag som kund inte räknar med att tilltalas ”Ers höghet”, så förväntar jag mig att bli betjänad. Må vara att en kapitalist gnuggar händerna någonstans i bakgrunden, men på butiksgolvet råder det inga tvivel om maktbalansen mellan köpare och säljare.

” ’Cash is king’, säger ett av konsumismens bud, och även om jag som kund inte räknar med att tilltalas ’Ers höghet’, så förväntar jag mig att bli betjänad. På butiksgolvet råder det inga tvivel om maktbalansen mellan köpare och säljare.”

FREDRIK SONCK

kulturchef

Konsumentmakt i den här bemärkelsen är inte oproblematisk ens under normala omständigheter, och under pågående pandemi blir konsumismens moral rentav gruvlig.

Däremot är den inte särskilt överraskande, vid närmare eftertanke. Maktrelationer i strukturell obalans brukar ofta innebära en viss vårdslöshet i förhållande till Den andre och hens människovärde.

Som jämförelse kan man föreställa sig sociala situationer där man inte har kundens överläge. Man kan tänka sig att man är på väg till sitt första föräldramöte, att man ska besöka en främmande arbetsplats eller att man är bjuden till en fest där man inte känner någon. I en sådan situation gissar jag att de flesta skulle känna starkt obehag inför tanken om att inte beakta en uppmaning om munskydd. Många av oss skulle säkert vända i dörren och springa ner till närmaste kiosk för att inhandla ett.

Jag tycker att butikspersonalen har rätt att förvänta sig samma solidaritet. Vad tycker du?

Ja, frågan är ledande.