Farväl till handskakningen!

Många frågar: Vad händer med handskakningen efter covid-19? Hur kommer vi att hälsa på varandra, om distans och handhygien gäller? Nu är det förbjudet med handslag, omfamning, klapp, kram och kyss. Hälsandet har en stor kulturell relevans som en central del av vår dagliga kommunikation. Hur vi hälsar på varandra skiftar mellan olika samhällsklasser, yrken och generationer.

Handskakningen var känd redan under antiken, även om den inte var speciellt vanlig. Med tanke på moderna seder och vanor var 1600-talets Holland en viktig länk. Landet silade franska beteendemönster på sin republikanska grund. Utlänningar kunde iaktta att man tog bort huvudbonaden när man hälsade och när man bugade sig. Ingenting nämndes om handskakningen.

En speciell ”nordlig” civilisationskod föddes, kännetecknad av återhållsam ärlighet, självkontroll, naturlighet samt värdighet. Motsatsen till holländska beteendeböcker var det italienska sättet, att svänga på kroppen, händerna och andra kroppsdelar. I norra Europa riktade man en viss skepsis inför spanska ceremonier där yttre prestige byggde på hierarkisk styvhet.

I de urbaniserade länderna, såsom i England och Nederländerna, fick individuella gester och ansiktsuttryck en politisk och kulturell dimension. Den moderna människan hade ett revir. Klara regler behövdes för att korsa reviret och flera av dem var relaterade till hälsningen. I Europa lärde man sig att hälsa som en del av en civiliserad utbildning. Det gällde att ta av sig hatten när man steg in i ett hus. En anständig människa behärskade niandet och bugningen.

Handskakningens sociala roll var länge en kuriositet. Den moderna handskakningen fick sin form i de kalvinistiska kretsarna och bland kväkarna. Först var den framför allt en symbol för vänskap och broderskap samt ett tecken på förlåtelse, överenskommelse och förståelse. Genom att lägga hand på den andras hand visade man förtroende till exempel i ett parförhållande.

I början av 1800-talet spred sig handskakningen från England till Frankrike i samband med andra kulturella engelska fenomen, som blev populära under romantiken. Handskakningen nämndes inte före 1800-talet i de franska beteendeböckerna. Även då var tonen skeptisk: ett handslag var ett tecken på en överdriven intimitet. Handen ska inte sträckas ut till en överordnad, bara till närmaste vänner och kamrater.

Under 1800-talet spred sig handskakningen till Ryssland och Kina. I USA blev handskakningen en symbol för förtroende, vänskap och jämlikhet. Gesten hade en funktion – att eliminera hierarkier och klasskillnader. I jämlikhetens Norden hälsar man på varandra och tar både kvinnor och män i handen.

Hos oss i Finland, precis före covid-19, lärde vi oss att omfamna och krama vänner och kolleger. Till och med kindpussen, tidigare förknippad som överklassens sed, hade blivit vanligare bland urbana unga. Nu då? Vad blir kvar? Det viktigaste är inte hälsningsformen utan den varma glimten i ögat. Hänsyn till motparten och nyfikenhet. Vänlighet, artighet och omtänksamhet. Antingen med eller utan handslag, famntag eller kyssande.