Att leva med risk och osäkerhet
Är smittspridningen i coronatider det största hotet mot samhället? Eller de åtgärder som vidtas för att stoppa smittan men som kan förlama samhället? På våren föreföll svaret rätt uppenbart: Covid-19 var en ny och okänd sjukdom. Hälsan gick före allt annat, vilket ledde till drastiska begränsningar av rörelsefriheten och den ekonomiska aktiviteten. Få protesterade hos oss, inte ens oppositionen. Runtom i världen gick hälsan före ekonomin, även om kritiska röster hördes på några håll.
I dag, när den andra vågen sköljer över oss, är svaret inte längre uppenbart. Finland klarade vårens restriktioner bra i internationell jämförelse, men som finansminister Matti Vanhanen (C) konstaterade inför budgetförhandlingarna i augusti: ”Skötseln av epidemin är i allra högsta grad också ekonomisk politik. Vi har helt enkelt inte råd med ett 20 miljarders underskott som i våras”.
Nu under hösten har en intensiv – och välkommen – debatt förts om vilka restriktioner som är vettiga.
Ett exempel är diskussionen om restaurangernas vara eller icke vara. I Helsingfors är antalet arbetslösa i dag 10 000 fler än innan coronakrisen. Huvudstadens borgmästare Jan Vapaavuori (Saml) kritiserade i slutet av september i hårda ord de nya, strikta öppethållningstiderna: ”Ur ekonomisk synvinkel är det här en större sak än stängningen av en pappersfabrik.”
Minst lika hårda ord använde näringsminister Mika Lintilä (C) om Finlands internationellt sett tuffa reserestriktioner. Vårt land är exportberoende. Nya kunder kan inte alltid övertygas om produkternas och maskinernas förträfflighet via virtuella möten. För att inte tala om industrin i hemlandet som regelbundet behöver underhåll också av personal från utlandet. ”Vi får inte stänga landet. Om vi gör det så knuffar vi ner Finlands ekonomi i ett svart hål”, sa Lintilä i slutet av augusti.
Särskilt allvarligt är läget inom Lapplands turistnäring som under 2000-talet byggts upp med tanke på utländska besökare vintertid. Här står tusentals jobb på spel.
Samtidigt befinner sig medborgarnas hälsa och sjukvårdens kapacitet i den andra vågskålen. Balansgången blir svår under de kommande månaderna i takt med att smittoläget försämras.
På global nivå har kostnaderna för nedstängningen av samhällena varit katastrofalt höga. Nyligen meddelade Internationella arbetsorganisationen ILO att antalet arbetade arbetstimmar sjönk med över 17 procent under andra kvartalet 2020. Det betyder att 500 miljoner jobb försvann, en del tillfälligt, vissa för alltid.
I välfärdssamhällen med stödformer av olika slag var följderna mindre smärtsamma än i länder där inkomsten försvann över en natt. Därför står det redan nu klart att en ny nedstängning, lockdown, är otänkbar bland annat i Indien och flera afrikanska länder. Ekonomin och medborgarnas utkomst går före hälsoargumenten. I Spanien har regeringen och det regionala styret i Madrid upprepade gånger drabbat samman de senaste veckorna om hur stora begränsningar den lokala ekonomin klarar av.
Frågan om vilka risker som är att föredra står i fokus under den andra vågen. Likaså frågan om hur stora risker medborgarna och deras ledare är villiga att acceptera.
Diskussionen om risker i samband med hälsa, liv och död kan kännas obehaglig. Ändå bygger många samhällsbeslut på något slags balansgång mellan risk och nytta med statistikens hjälp. Tänk bara på trafiken, där antalet allvarliga olyckor minskat under de senaste årtiondena med hjälp av både säkrare fordon och väl avvägda hastighetsbegränsningar. Att sänka hastigheterna ytterligare kunde minska antalet olyckor, men någonstans kommer gränsen för när trafiken – och därmed samhället – upphör att fungera ändamålsenligt.
Statistiken styr i hög grad kampen mot smittspridningen under den närmaste tiden. Incidensen utomlands påverkar reserestriktionerna och därigenom turistnäringens framtid, åtminstone tills testandet effektiveras. På lokal nivå påverkar statistiken restaurangernas verksamhetsmöjligheter. Synen på risken och de beslut den förutsätter varierar bland beslutsfattarna, något som redan har synts i konflikter inom regeringen. Familje- och omsorgsminister Krista Kiuru (SDP) har hållit på hårda restriktioner, näringsminister Mika Lintilä på lindrigare.
Vi lever i märkliga tider. Aldrig har väl samhällsutvecklingen i så hög grad vägletts av riskberäkningar, sannolikhetskalkyler och konsekvensbedömningar. Siffrorna styr.
I det läget är det viktigt att minnas att riskbedömningen bara är ett verktyg, den utgör ingen absolut sanning och den kan inte helt avskaffa osäkerheten. Nicklas Berild Lundblad, global samhällsplaneringschef vid Google, skriver i en debattartikel, att ”där risken handlar om sannolikheter och distributioner av olika slag, är osäkerheten omöjlig att reducera till siffror – den gör oss svaret skyldig när vi ställer frågan om hur det kommer att gå”. Alltså: All osäkerhet kan inte reduceras till eller ersättas med kalkylerbar risk.
Inga beräkningar av antalet smittfall per 100 000 invånare på olika håll, hur viktiga de än är för beslutsfattarna, kan med säkerhet förutse hur det går i framtiden. Av det kan man dra två slutsatser:
Vi bör alla vara noga med att tvätta händerna, hålla avstånd och bära munskydd, för dessa vanor minskar konkret både risken och osäkerheten.
Samtidigt är det av största betydelse att nyttan av och risken med restriktionerna diskuteras öppet i samhället. Ett välfungerande samhälle har inte råd med det debattklimat som rådde i våras då utlandstrafiken stoppades, restaurangerna stängdes, Nyland isolerades och nästan ingen – inte ens de journalister som borde ifrågasätta makthavarnas beslut – lyfte fram faran med drastiska begränsningar.
Strikta åtgärder behövs i fortsättningen för korta perioder, ibland lokalt, ibland för hela landet, men de måste föregås av en mångsidig analys och diskussion. Och åtgärderna måste kommuniceras tydligt för att inte skapa förvirring.