Nilsson drömmer om OS – men tar en dag i taget
Som 23-åring är finlandssvenska Matilda Nilsson en etablerad stjärna i den inhemska ishockeyligan. De största hockeydrömmarna har hon fortfarande framför sig. Men vårens besvikelser har lärt henne att inte ta ut något i förskott.
De senaste sju månaderna har varit fyllda med överraskningar. Det har handlat om inställda planer, om nya sätt att förhålla sig till sin omgivning, nya sätt att forma sin vardag och nya sätt att jobba och leva.
För kultur- och idrottsbranschen har det dessutom betytt att en stor del av verksamheten först stannade upp, sedan dog ut totalt för att sakta hitta tillbaka till en ny vardag för att igen börja förbereda sig för nya omställningar och restriktioner.
För finlandssvenska Matilda Nilsson byttes vårens högt uppskruvade förväntningar till den ena besvikelsen efter den andra. I stället för att äntligen nå två av sina stora mål fick hon se drömmarna grusas av yttre faktorer varken hon eller hennes lagkamrater kunde påverka då coronaviruspandemin ställde in hela säsongen i mars.
Växte upp i föräldrarnas ishall
Ofta då man som journalist intervjuar en idrottare får man höra att hen vuxit upp i idrottsarenan. Det kan handla om handbollsstjärnan som sprungit på och vid sidan av planen medan mamma spelat eller om fotbollsspelaren som trixade med bollen vid sidlinjen medan pappa höll träningar för de äldre syskonens lag. Eller så kan en idrottare berätta om hur hen brukade sitta på läktaren då föräldrarna tävlade.
I alla de här fallen är bilden av uppväxten i hallen inte helt sann. Att tala om det ger en bra krydda till historien, det förstärker bilden av att idrottaren satsat på sin gren sedan barnsben och att hen tillbringade mycket tid i hallen.
I Matilda Nilssons fall beskriver begreppet ”att växa upp i hallen” barndomen rätt väl.
Den finlandssvenska tjejen växte upp i Kyrkslätt där mamma Camilla Nilsson och pappa Toni Nilsson är krafterna bakom stadens ishall, Varubodenarenan, som stod klar i september 2002. Företaget Community Centre Service Oy, där Camilla Nilsson är vd, äger ishallen tillsammans med Kyrkslätt stad medan pappa Toni Nilsson fungerar som hallmästare.
– Haha. Ja, jag har verkligen bokstavligen vuxit upp där i ishallen. Jag började spela hockey som femåring och på den vägen är jag, säger Matilda Nilsson.
Idrotten fanns i blodet då pappa Toni har spelat fotboll, mamma Camilla tävlat i aerobic och morbror Tomas Mecklin är ett etablerat tränarnamn inom handbollen där han tränat både KyIF:s representationslag och damlandslaget.
Då den nya ishallen var ständigt närvarande under uppväxten var det naturligt att det blev hockey för Matilda Nilsson.
Som nioåring började hon spela med killar som var ett år äldre än hon själv då det inte fanns ett flicklag där hon kunde lira. Att spela med killarna var något hon njöt och fortfarande njuter av. I början fick hon höra en del gliringar och skämt som hade med att hon var flicka att göra men med tiden började pojkarna se henne som en hockeyspelare, som en av dem, i stället för en tjej som spelade med dem.
– Det är mycket tack vare att jag spelat med killar som jag är så bra som jag är i dag. Och många av de killar jag spelade med som junior är goda kompisar i dag, berättar hon.
Också i dag, då hon till vardags spelar i KalPas lag i damligan, tränar hon med klubbens juniorkillar två gånger i veckan.
– Det ger mig den tuffhet som behövs och hjälper mig att utvecklas till en bättre spelare. Jag gillar känslan att få spela fysiskt tuff hockey som är snabbare. Och jag gillar den rojsiga andan de har, säger hon.
Från Kyrkslätt till Kuopio
23-åriga Nilsson har vuxit upp i ett tvåspråkigt hem där hon talade svenska med sin mamma och finska med sin pappa. Hon gick i Winellska skolan i Kyrkslätt. Att som 17-åring lämna den trygga finlandssvenska vardagen bakom sig för att ensam flytta till Kuopio för att spela hockey var en stor sak.
Ligalaget KalPa hade lagt märke till den unga Kyrkslättjejens talang och ville ha henne till sitt lag. Nilsson funderade en stund på Kuopioklubbens erbjudande, vägde det mot att åka till Kanada men kom fram till att KalPa var det bästa alternativet just då. Det är ett beslut hon inte ångrat. – Jag trivs otroligt bra här. Staden är fin, vi har en fantastisk laganda och det är inte så lång väg att åka till Kyrkslätt för att besöka familjen, berättar hon.
– Det här är en bra miljö för mig. men det var nog varken helt lätt för mig eller min familj då jag som 17-åring flyttade hit. Men flytten har hjälpt mig att växa som både människa och som idrottare och den har bidragit till att jag kunnat ta ett så stort steg i karriären.
Säsongerna i Kuopio har varit lärorika och utvecklande. Poängsaldot 34–26–34–39–74–54 visar på en stark utveckling. I höst har hon stått för 5+13=18 poäng på 8 matcher. Med den noteringen är hon med och kämpar om tätplaceringarna i poängligan.
De starka insatserna i den inhemska ligan har väckt uppmärksamhet hos landslagstränaren Pasi Mustonen.
Nilsson debuterade i landslaget säsongen 2016–17 men det internationella genombrottet lät vänta på sig. Tanken var att det skulle komma i våras. Precis som det första FM-guldet.
Två stora drömmar i kras
I mars log livet för Matilda Nilsson. Hon hade slutat tvåa i poängligan efter lagkamraten Elisa Holopainen, hennes KalPa hade slagit ut Ilves i kvartsfinal och Kärpät i semifinal på vägen till finalserien mot Kiekko-Espoo.
Tillsammans med sina kedjekompisar Holopainen och Viivi Vainikka hade Nilsson blivit uttagen i ligans stjärnlag och KalPa kunde, mycket tack vare den trion, ha tagit sin första titel.
Dessutom hade Pasi Mustonen tagit ut den skridskostarka och tekniska anfallaren till VM-laget som skulle försvara det sensationella VM-silvret från hemma-VM i fjol.
– Det var som en dröm då Pasi (Mustonen) ringde och sade att jag ska vara med i VM. Jag kunde inte fatta att det var sant. jag blev fullkomligt mållös, säger Nilsson.
Sedan grusades hennes drömmar i rask takt. VM ställdes in. Klubblagssäsongen ställdes in. I stället för att ha fått uppleva sina två största stunder som hockeyspelare stod Nilsson tomhänt kvar.
– Det var ett otroligt hårt slag. Eller egentligen två otroligt hårda slag. Det var sådana ofattbara motgångar och jag vet inte om något känts så dåligt för mig förr, säger hon.
– Jag har inte kommit över det helt.
Men samtidigt som hon tvinga
des brottas med tanken och känslan av att ha fått sina drömmar ryckta från händerna gjorde vårens motgångar henne starkare. I stället för att göra två fantastiska resor med två olika lag tvingades hon, precis som alla andra, att isolera sig från omvärlden. För hockeyspelaren Nilsson betydde det mycket träning på egen hand. Och hon är fast besluten att kunna vända vårens motgångar till en styrka och få extra kraft av de egna träningspassen i framtiden.
– Jag är säker på att allt det som hände under våren och all den träning jag fick göra själv kommer att bidra till att min karriär blir bättre, säger hon.
Precis som då hon som 17-åring tvingades lära sig att ta hand om sig själv i samband med flytten från Kyrkslätt till Kuopio kommer våren 2020 att vara en viktig del av Nilssons utveckling och mognad både som person och spelare.
Stark säsonginledning
Det har synts i säsonginledningen. Nilsson har varit en av de ledande spelarna i KalPa och laget har radat upp åtta segrar på lika många matcher. I den senaste matchen föll vårens finalmotståndare och största konkurrenten Kiekko-Espoo med 4–2.
– Den här säsongen har börjat bra. Vi har spelat bra som lag och jag tycker att mitt eget spel också fungerat väl, säger Nilsson.
Och drömmarna för den här säsongen är samma som de var inför förra säsongen. Nilsson vill vinna ligaguld med sitt KalPa. Och hon vill spela VM-hockey i Kanada.
– Men jag har lärt mig något av vårens besvikelser, säger hon fundersamt.
– Jag tar nu en dag i taget och vågar inte tänka och planera så långt framåt. Om något nu händer som gör att vi inte kommer att kunna spela ska det inte kännas som en lika stor motgång som senast.
Men FM-guldet finns där i tankarna. Precis som VM 2021. Och OS 2022.
Det är de tre drömmarna som driver henne framåt. Och tanken på att en dag kunna livnära sig som ishockeyproffs.
– Och jag vill spela utomlands vid något skede. När det blir vågar jag inte säga. Men före det vill jag spela med pojkar. Det skulle vara bra för min utveckling och det skulle förbereda mig för spel utomlands, säger hon.
Det är mycket tack vare att jag spelat med killar som jag är så bra som jag är i dag. Och många av de killar jag spelade med som junior är goda kompisar i dag.