När perfektionismen börjar spricka
Ulrika Mossberg debuterar som romanförfattare med en berättelse om en perfektionistisk domare och en ung man som maniskt älskar sin styvsyster.
ROMAN
Ulrika Mossberg
Domslut Albert Bonniers förlag 2020
Då juristen Ulrika Mossberg debuterar som skönlitterär författare handlar det om ett passionsdrama med domaren Lea som spindel i nätet. En förundersökning gällande olaga förföljelse har landat på hennes bord, men innan hon ska döma i målet kommer hon via en rad tillfälligheter att sitta vid en bardisk bredvid mannen som står åtalad.
Hans namn är Jakob, och kvinnan som polisanmält honom är hans adopterade styvsyster Rakel. Namnen är valda utgående från Bibelns berättelse om Jakob, Laban och dennes döttrar Lea och Rakel.
Domaren Lea är en ensamvarg som under hela sitt liv byggt upp murar mot sin omgivning, och alltid sett karriärstegen som viktigare än gemenskapen. Men när hon av nyfikenhet börjar prata med den försiktiga och blyga Jakob väcks känslor som överraskar och rubbar hennes otillgänglighet.
Samtidigt låter Mossberg henne tyst reflektera över sig själv och då – för läsaren – öppna sig betydligt mer än hon skulle vilja göra ifall någon verkligen lyssnade. Tekniken innebär en balansgång som Mossberg med sin strama berättarstil snyggt lyckas hantera.
Perspektivet växlar mellan Lea och Jakob, men medan den dominerande Leas avsnitt framställs i jagform är Jakob också i sin egen berättelse reducerad till ett ”han”. Han vet heller inte att hon är domare, och än mindre att hon är den som ska döma också honom.
Tvångsmässiga meddelanden
På ett plan är Domslut en berättelse om en hård perfektionist, vars behärskade och närmast ogenomträngliga yta börjar spricka sönder. Och ur det mentala kaos som då uppstår kan en levande och i grunden ganska känslig människa växa fram.
Men det är också en berättelse om en ung man som på ett maniskt vis älskar sin styvsyster. Han skulle aldrig kunna göra henne illa rent fysiskt, men han kan heller inte låta henne vara i fred.
”Det var som ett beroende, när han hade skickat ett sms ångrade han sig nästan genast och tänkte att detta var det sista. Då fick han ångest och grät, in i soffryggen som blev våt och kall, det enda kalla i den stillastående värmen i lägenheten. Men nästa dag, eller så småningom samma dag, samma timme, var han tvungen att skicka ett till.”
Vad ser hon hos honom?
Mossberg bygger upp en problematik som engagerar, och en konflikt som visserligen kan kännas en aning sökt – vad ser Lea egentligen hos den grådaskige Jakob? – men som ändå ger nerv åtminstone åt den första halvan av berättelsen.
Fast när hon ska lägga i en högre växel och ta de avgörande slutstegen känns det för ett tag som om allt redan var sagt och gjort. Förutom kanske sedan ändå Jakobs första försök att uttrycka sina känslor för Lea.
”Jag tycker om dig också, säger han så. Du är distanserad. Det är skönt. Jag tror att det är precis en sån som dig jag behöver.”
Och den avslutande scenen leder i så hög grad tankarna till Per Olov Enquists avslutning i Magnetisörens femte vinter att det väl ändå måste vara ett medvetet drag.
Men allusionen till Bibelns berättelse om Jakob, Lea och Rakel känns ofrånkomligt påklistrad, och tillför inte berättelsen något annat än en onödig tyngd att bära på. Ifall nu inte det faktum att Rakel och Lea i Bibeln framställs som kvinnor utan egna viljor eller rättigheter, medan romanens kvinnor är högst viljestarka och självständiga, kan ge parallellen en mening.
Mossberg bygger upp en problematik som engagerar, och en konflikt som visserligen kan kännas en aning sökt men som ändå ger nerv åtminstone åt den första halvan av berättelsen.
Förra veckans Plockcitat i ("Jag har alltid haft förmågan att lyckas tänka på mig själv i första hand ...") var ur Henrik Tikkanens Mariegatan 26 (1977) som jag läste för att försöka skapa mig en bild av Märta Tikkanens förhållande till sin mans skrivande. Den fjärde adressboken heter Georgsgatan (1980) och är också läsvärd till stora delar (tillåtet att hoppa, ibland är det bara tröttsamt). Henrik Tikkanen skrev vass, elakt satirisk prosa, ofta med udden grymmast riktad mot sig själv.
I sin utmärkta bok Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur har Ebba Witt-Brattström ett bra kapitel om den litterära dialogen som paret Tikkanen till läsarnas förtjusta förfäran förde med varandra. Hon ser Henrik Tikkanen som en modig utforskare av den ”hegemoniska maskulinitet” som i och med just 70-talets nya kvinnorörelse verkligen blev ifrågasatt. ”Inte alla som älskat adresstrilogins (Brändövägen 8, Bävervägen 11, Mariegatan 26) dråpliga egocentriska, storsupande och fritt knullande geni gillade författarens utveckling (i Georgsgatan). Mörkermän kan ännu omtala Henrik Tikkanen som 'en man, nedbruten av skam, lufsande efter sin bossiga hustru'. Genom att i sina sista böcker syna sig själv och därmed sin generation män i sömmarna, gjorde han tydligen det mest förbjudna (för män)."
Och apropå biografiska försök att uttolka andras äktenskap kommer jag, som ett helt annat sätt att närma sig, att tänka på ett avsnitt av Jonna Tapanainens och Johanna Laitinens podcast Sivumennen som jag hörde i fjol, om Svenska Akademien och ”huono miesmaku” – dålig smak i fråga om karlar. Som jag förstod dem var de inne på resonemanget att kvinnor, också feminister, kan (få) ha det. Att vi kanske inte skall spilla tid på att himla oss över att en fin poet som Katarina Frostenson kan älska en ”babblande elektriker” (Tapanainens & Laitinens summering av Jean-Claude Arnaults formella meriter), tafsare och conman även om vi fördömer hennes eventuella medverkan i hans gärningar. En skönt opräktig insikt.
Än mindre skall vi då tro att vi i böckerna – eller i böckerna om böckerna – kan läsa hela sanningen om det Tikkanenska äktenskapet. Någonstans där lurar kärlekens gåta. Utan den skulle allt vara bra mycket enklare att värdera och bedöma.