Håll dig borta från romanen!
Kingsley Amis ansåg att hans son Martin hade talang för essäistiken, inte för romankonsten. Recensenter läser Martin Amis' nya roman och håller med fadern.
Inside Story. A Novel Jonathan Cape London 2020
Den engelska författaren Martin Amis har i dagarna utkommit med en ny bok, Inside Story. A Novel. Amis brukar ha trogna läsare men kritikerna har stönat: Ska det här kallas en roman? Boken är i själva verket en samling brokiga reflexioner kring livet, litteraturen och människor Amis stått nära och tyckt speciellt mycket om. Vi möter bland många andra författare Saul Bellow, Christopher Hitchens, Philip Larkin och Martins far, Kingsley Amis. Det har blivit detaljerade beskrivningar som går långt tillbaka i tiden, men Amis har också roat sig med att skapa fantasifigurer som inte ser ut att ha mycket gemensamt med de verkliga personerna.
George Orwell har en gång skrivit att om man skriver positivt om sig själv, ja, då ljuger man! Inside Story lanseras kanske därför som roman, inte självbiografi. Men vi kan erinra oss att Martin Amis ju tidigare skrivit ett par självbiografier, den mest omtyckta och lästa var Experience, år 2000. Han gjorde tidigt karriär och blev 1973 som 24-åring känd för romanen The Rachel Papers. Han är också känd för ett stort antal böcker och är översatt till trettioåtta språk.
Amis bor sedan nio år tillbaka i New York. Han levde en tid i Uruguay med sin familj där han planerade den nu publicerade boken som skulle heta Life: A Novel. Det blev ingenting av försöket, texten kändes död, och först då pappa Kingsley, Saul Bellow och Hitchens gått bort kände han sig stimulerad att börja på nytt. ”Hitch var min allra närmaste vän och vi hade en vänskap som gick långt tillbaka (…) Hans död inspirerade mig att skriva. Livet hade inte gjort det”.
Författarskapet tar över livet
I boken finns också tankegångar som många kanske kan associera till. Amis ser bakåt i tiden, ser sig själv som ung, ser sina egna barn. Som tonåring är du i en ålder då du kommunicerar med dig själv, menar han. Du hör en röst som inte riktigt låter som du. ”Den är mera tankfull, mera kritisk och självkritisk, och också mera förlåtande och generös”. Han tillägger att det kanske är nu unga människor börjar skriva. ”Du funderar över dig själv och dina känslor, ibland också andras (...) Detta är en författares liv. Du har ambitioner och om du blir författare tar det över ditt liv."
Så var det med Martin Amis. Han har sagt att han dagen efter att han skrivit färdig The Rachel Papers påbörjade följande bok, Dead Babies. När man är ung och modig och enfaldig går man bara på och drabbas inte av rädsla och att någon skall se vad man skrivit.
Pappa, surrogatpappa och vännen Hitch
Han var heller inte speciellt orolig över pappa Kingsleys åsikter. Kingsley Amis som dog 1995 ansåg att sonen hade talang som essäist men inte som romanförfattare.
I en bok med en skribent som ofta verkar sakna värme och generositet är det oväntat och förvånande att läsa vad Martin sade till Saul Bellow när han ringde honom strax efter faderns bortgång.
”My father died at noon today. So I´m afraid you´ll have to take over now.” (Pappa dog i dag, så jag är rädd för att du måste ta över nu).
Vad Bellow svarade får vi inte veta, men Martin tillägger att han aldrig kände sig helt faderslös så länge Bellow levde. Han beundrade och idealiserade Bellow och hade av allt att döma inte samma känslor för sin far.
Saul Bellow, Nobelpristagare 1976, dog 2005, 89 år, av Altzheimer.
Vännen Hitch var också betydelsefull i Martins liv. De träffades på 1970-talet då bägge jobbade för New Statesman. Det blev möten på pubar och krogar och prat om politik, litteratur, kärleksliv. Men det finns mycket litet i Inside Story som ger oss en bild av Hitchens. Amis har sagt att hans vänskap med Hitch varit ”molnlös, som en perfekt maj månad”. Men då Hitch ligger döende i cancer på ett sjukhus i Houston Texas känner vi hur viktig han varit i Martins liv, och Martin erkänner att han tänker på Hitch varje dag. Om vi vill veta litet mera om vänskapen får vi gå till Christopher Hitchens bok Hitch-22 som utkom 2010.
Också Hitch berättar att då de träffades var det prat och åter prat, tills ” vi inte hade någonting längre att säga”. Det var om kvinnor och mera kvinnor, litteratur och politik.
Saknar London i New York
Men i Hitchens frånvaro har den politiskt färgade diskussionen tydligen sinat. Så verkar det i alla fall att döma av det magra innehållet i Inside Story. Hitch blev amerikansk medborgare, men den nu 70-åriga Martin Amis har inte tänkt anhålla om medborgarskap. Han håller på och skriver noveller om rasistiska attityder i USA, och talar om landets ”fascinerande men skrämmande historia, och att svarta invånare inte litar på vita”. Så mycket har skrivits om det på sistone att man faktiskt kan fråga sig vad Martin Amis kan ha att tilllägga. Trump är ”stollig och skrytsam” och Amis hoppas på en seger för Joe Biden i det kommande presidentvalet. Amis saknar, medger han, London och människorna där som är mera kvicktänkta än amerikanarna, men även om Trump vinner vill han också i fortsättningen leva i USA med sin familj.
Martin Amis tidiga böcker var läsvärda, men Inside Story är en besvikelse. Jag har presenterat de personliga aspekter som tilltalat mig, men helheten – närmare 600 sidor – är för långt utdragen, ensidig och ofta pratig. Vi hör pappa Kingsleys röst: Håll dig borta från romanen! Men tyvärr lever inte ens det självbiografiska upp till förväntningarna.
❞ Christopher Hitchens blev amerikansk medborgare, men den nu 70-åriga Martin Amis har inte tänkt anhålla om medborgarskap. Han håller på och skriver noveller om rasistiska attityder i USA, och talar om landets ”fascinerande men skrämmande historia, och att svarta invånare inte litar på vita”.
Georg Malmsténs musik kan till stor del i dag räknas som klassiker och repertoaren är diger så det kunde räcka för en hel veckas Malmsténfestival. Kill your darlings är bara början, om man ska få ihop ett program av någorlunda vettig längd. Humppavantis Malmsténsatsning klockade in på närmare tre timmar inklusive paus, vilket nog var lite väl mycket.
Dramaturgiskt hade jag kanske väntat mig aningen mer färgstarka penseldrag, då den erfarna skribenten Juha Siltanen varit i farten. Anekdoter blandades med lyriska ordalag, men speciellt starkt hade Siltanen tagit fasta på Malmsténs förmåga att kasta sig från djupt allvar till sprudlande glädje. Havet var en tydlig röd tråd.
De båda inhemska språken blandades friskt och naturligt. Lite mer svenska hade jag kanske väntat mig, speciellt i form av svenskspråkiga originalsångtexter från Malmsténs egen penna. Flera av hans allra första skivinspelningar gjordes både på svenska och finska, men förhållandet till den svenskspråkiga publiken var inte alltid så mödolöst under årens lopp. Malmstén var melodins mästare med en säker sångteknik som kunde tackla det mesta, men också en framstående ordbrukare på flera språk.
Lyckade solistval
Det var dramaturgiskt skickligt att låta kvällens fyra solister spela Malmstén i jagform och i och med att de sinsemellan var så olika bjöd det på välkommen omväxling. Paavo Kerosuo imponerade verkligen med sitt direkta tilltal och sin fysiska, smidiga gestaltning – dessutom satt vartenda ord bombsäkert utantill, vilket tillät honom att agera friare än de andra, som delvis var bundna till noter. Svenska Teaterns trotjänare Anna Hultin tacklade materialet säkert och visade sin mångsidighet, från rivig rockbrud till övertygande barnröst i Barnens trafikvisa.
Sam Hubers mörka röst har både rondör och djup, vilket kändes välkommet här med tanke på Malmsténs bakgrund som operabaryton. Mest fascinerades jag ändå av det Malmsténlika i utstrålningen: något i hans joviala utspel och fysiska figur kändes nästan kusligt porträttlikt. Sist men inte minst: Arja Saijonmaas fascinerande röst och framför allt hennes oerhörda tolkningsförmåga får mig verkligen att lyfta på hatten. Innehållet flödar fram någonstans djupt inifrån och som åhörare naglas man effektivt fast i sin stol varje gång. Hennes Auringon lapset blev en av kvällens höjdpunkter.
Inga musikaliska gränser
Om någon har missat konceptet Humppavanti rör det sig alltså om ett gäng av kammarorkestern Avantis eminenta toppmusiker, som förutom att de givetvis kan kränga ur sig vilket Magnus Lindberg-verk som helst dessutom stornjuter av att spela humppa och andra gamla godingar. Och vilka lyxlirare i ledet, från Seppo Kantonen och Sami Kuoppamäki till Heikki Nikula och Pasi Pirinen. Timo Hietala stod för arrangemangen och höll ihop det hela. Han tog skickligt fasta på både Malmsténs egen tid och senare epoker. Speciellt fastnade jag för den smekande grooven i Ilta skanssissa och de glädjesprudlande latinamerikanska fyrverkerierna.
Orkestern var tyvärr lite skymd bakom solisternas notställ och gärna hade man sett ännu mer av dem – många har inga problem med att när som helst inta platsen som show-frontman. Till kvällens höjdpunkter hörde primasen Jonte Storgårds möte med sig själv som liten gosse i Malmsténs tv-program Vi på lilla torget, för att inte tala om Kari Kriikku, som förutom att vara en av våra främsta klarinettister visade sig vara en danssolist av rang.
Georg Malmstén fick kämpa en hel del kring klyftan mellan den seriösa musiken och det populära. Han valde bort operakarriären för att satsa på schlagern fullt ut, men var en högt utbildad och professionell musikerman ut i fingerspetsarna. Det känns alltså helt rätt att se hans livsverk landa i just Humppavantis händer. Tiderna har förhoppningsvis förändrats: man kan spela Bach och Malmstén, Lindberg och humppa om vartannat. Hoppas den väl genomtänkta Malmsténhelheten kan få flera föreställningar snart.
Våren 2020 var en förfärlig tid för dem som var på vippen att utexamineras från skolor. Inga fester, inga evenemang, inga ritualer. För Bildkonstakademins magisterstuderanden betydde det att den traditionella grupputställningen Kuvan Kevät inhiberades. Lyckligtvis arrangeras vårutställningen i stället nu, om än i lite mer dämpade tecken än vad som är vanligt.
KONST
Kuvan Kevät – Konstuniversitetets Bildkonstakademis
magisterutställning. Exhibition Laboratory, Sjömansgatan 36 B och C (innergården) samt Project Room, Lönnrotsgatan 35. Till den 8.11.
Den skara konstnärer som besökaren får bekanta sig med på magisterutställningen lever med det faktum att de måste stiga ut ur skolans trygga kontext i en tid av global pandemi och osäkra marknader, och att nästa steg på den konstnärliga banan inleds utan möjligheter till residensvistelser, internationella samarbeten eller utställningar utomlands. Det är en hel del att förhålla sig till, och speciellt tufft med tanke på att samtliga medverkande antagligen hade arbetat med sina slutarbeten under en längre tid då Bildkonstakademin i våras tvingades slå igen sina dörrar. Därmed berövades studerandena sina ateljéer. Vad vi har är alltså en utställning som på många sätt formats av covid-19, men i vilken viruset inte är närvarande som tema eller motiv. Det ger årets Kuvan Kevät en air av trots så väl som av melankoli.
I flera års tid har Kuvan Kevät inte haft någon politisk prägel att tala om, vilket varit både fascinerande och enerverande. Å ena sidan känns det som något positivt att de dussintals unga konstnärer som årligen deltar i Kuvan Kevät inte apar efter den Twitterinfluerade och drevorienterade retorik som kännetecknar vårt samtida sätt att analysera samhället. Å andra sidan undrar man ibland i vilken mån det vid Bildkonstakademin alls talas om konstnärernas tankar och strävan bortom verkens fysiska yta.
Process som tema
Bland de teman och trender som kan skönjas i årets Kuvan Kevät är begreppet process det mest frekvent återkommande. Många av konstverken refererar direkt till materialitet och hantverk: Kaija Hinkulas installation Builder har en beskrivning av innehållet redan i sin titel, Henna Aho ställer ut en serie målningar vars uppgift delvis är att upprätthålla eller stötta olika piedestalinfluerade råa konstruktioner. Inka Bell visar den nya sviten Works 1–8, i vilken hon använder sig av papper som material för tredimensionella skulpturala verk – något hon redan gjort sig ett namn med. Helhetens mest fängslande verk består vid första anblick av en anspråkslös hög pappersark. Dess noggrant planerade och utförda utformning är dock hypnotisk, både sofistikerat elegant och vardagligt lakonisk, som något ur ett surrealistiskt kontorslandskap.
Likt Bell har även Maisa Majakka etablerat sig som en konstnär med eget fokus: med sin detaljrika och punkiga keramik stack hon redan år 2018 ut på Bildkonstakademins kandidatutställning. Två år senare har hennes konstnärskap blivit mer självsäkert och kontrollerat: glaseringen och dekorationerna är tekniskt sett på en ny nivå, men skarpsyntheten och sensibiliteten är glädjande nog fortfarande densamma. Genom att omvandla nostalgiskt kodade men högst vardagliga föremål och attribut till dekorativ keramik avslöjar Majakka hur de anspråkslösaste av ting har potential att utlösa betydelsefulla minnen. En flaska El Tiempo, en föråldrad gammal Nokia, ett bands tygmärke applicerat på ett klädesplagg ... Alla är de lika ordentligt och kärleksfullt utformade.
Målningar har sin beskärda del på årets Kuvan Kevät. Emma Nurminen
avbildar lyckat de skräckinjagande nya ögon som Snorkfröken får i Trollkarlens hatt, och Aino Lintunen är något intressant på spåren i sina verk utförda i oljekrita. Hennes småskaliga abstraktioner tycks vara ett försök att eliminera det tredimensionella och texturen, och i dem kombineras djupa ädelstenstoner med en känsla av dunkande och brusande artärer och ådror. Tack vare det tunna pappersunderlagets montering direkt på väggen har verken ett sug – det är som om de var en del av rummet.
Yta som motiv
Dylika släta ytor är det annars ont om på Kuvan Kevät: de medverkande arbetar i stor utsträckning med texturer och tredimensionella ytstrukturer. I de mest extrema fallen blir ytan själva motivet: Emma Luukkalas Stash består till exempel av rejäla tuggummiliknande klumpar oljefärg direkt på naturfärgad tygbotten, Emilia Tanner bränner å sin sida skirt papper med laser och åstadkommer på så sätt vackert sandtonade rutor som känns som analoga artefakter samtidigt som de också har en vagt digital underton.
Planeringen av utställningen har letts av lektor Sakari Tervo, som åstadkommit en helhet i vilken inget av de tre galleriutrymmena känns som en eftertanke. Lönnrotsgatans Project Room riskerar ofta att bli ett slags bihang, men nu lever och andas fotografi, måleri, grafik, video och installation sida vid sida. I allmänhet ligger det ett lugn över årets Kuvan Kevät: ingens verk känns inklämt eller styvmoderligt behandlat.
Liksom så ofta förut är Kuvan Kevät en snäll och tam helhet som inte bjuder på käftsmällar eller transgressioner. Det kan man dock tilllåta och omfamna ett år som detta. Att orka leverera och att klara av att sammanställa en så här stor utställning i en tid som kräver fysiska avstånd och försiktighetsåtgärder är stort. Ett tack bör riktas till Bildkonstakademin för att man kom till skott med Kuvan Kevät. Det hann bli höst, men man behöll ändå ursprungsnamnet som refererar till våren. Lite fint symboliskt får man väl tycka att det är.