Rutiner bär genom sorgen
Först miste Bettina Sågbom-Ek sin mamma. Därefter dog den man hon delat sitt liv med i över tjugo år. – Saknaden är som en förstummelse, säger hon.
I våras kom förlusterna slag i slag för redaktören och programledaren Bettina Sågbom-Ek. Sorgen efter viktiga förlorade relationer var hon beredd på, men den såg inte ut som på film. Livet efteråt är både ett engagemang i nödvändiga praktiska göromål och minnesbilder som tränger fram. – Jag saknar vardagliga saker som att se honom genom fönstret, säger hon om maken Tomas, som dog i början av maj.
Den blå köksradion mumlar på i sitt hörn. För några timmar sedan var det Bettina Sågbom-Eks egen röst som krävde lyssnarnas uppmärksamhet i etern; i Slaget efter tolv ledde hon en debatt om mobbning, men nu sitter hon här hemma i sitt kök. Efter att ha klippt ner dagens sändning till en kortare version för kvällen har hon hoppat i bilen, lämnat Yle och kört hem till skogsbacken ovanför Bodomsjön i Esbo. Hon har rufsat om hundarna som stormat ut på gården för att möta henne … ”Hej, har du fått mat? Jo, uff, du har ätit!” har hon sagt när foxterriern Ester kommit på pussavstånd.
Än har hon inte riktigt gått ner i varv. Sonen Lee, 25, har precis löst problemet med att kaffefiltren tagit slut och bryggt en panna franskrost.
– Förlåt att här är så rörigt och ostädat … Lee, har hundarna ätit? Aj, dom har ätit kattens mat! Har du sett Mikki i dag?
Katten har varit borta sedan i lördags. Det är inte bra. Han brukar alltid komma hem till sin matskål.
Vi ska tala om förluster.
– Det är konstigt hur det går av och an. Jag sover dåligt och det är helt nytt för mig. Det är tur att vi har det här distansjobbet nu, då går det att ta en tupplur ibland. En människa behöver nog sova också. Jag somnar, men så vaknar jag vid tvåtiden på natten och är helt klarvaken. Ibland börjar jag titta på komediserier, sådana som inte kräver något.
En dryg vecka innan har hon besökt företagsläkaren.
– Jag var så trött att det bara började gunga och svaja för mig. Läkaren sa lugnt att nu har det hänt så mycket att det inte är konstigt. Hon förklarade att allting ofta går på rutin i början för att man måste sköta om så många saker att man inte hinner tänka, men att det hela hinner ikapp en i något skede ... att det är då som tankarna börjar tvinna på ... ofta just på natten när man inte har något annat. Läkaren föreslog en sjukskrivning. – Men inte tog jag ju den, det är ju typiskt.
Sedan Bettinas man, radioredaktören och musikern Tomas Ek, dog den 2 maj har Bettina arbetat på.
Hon har gjort radio, fått segelbåten i sjön och tagit upp den. Hon har anlagt blomrabatter (”det skulle vara viktigare att laga sådant som är sönder, men trädgårdsarbete är bra för själen”) och tillsammans med Tomas son Nelson har hon arbetat med garaget som Tomas hade börjat bygga; isoleringen är under arbete och en ramp ska göras. Rännorna är oupphängda.
– Tomas skulle ha satt upp dem på ingen tid alls. Visste du att det ska vara ett visst fall per meter? Jag har tittat på Youtube, nog får jag upp dem. Och Lee har lovat hjälpa mig.
Lee är på väg ut. Han har bott mycket hos Bettina både under Tomas sjukdom och efter den.
– Hördu, vi måste gå och söka efter Mikki på kvällen, säger Bettina till hans rygg.
Katten är stendöv så det är ingen idé att ropa efter den, man får gå ut och titta.
Bettina sträcker sig efter en tidning. Saknaden bor i detaljerna. – Tomas satt alltid här och läste sina tidningar. Jag såg honom genom fönstret när jag kurvade upp på backen med bilen. Han satt här med radion på. Han älskade att läsa Historialehti och Tekniikan Maailma. Nu ser jag honom inte längre genom fönstret när jag kommer, säger hon.
Sedan Tomas dog har det hänt att hon misstagit sig och trott att det är honom hon hör i radion, att det är han som sitter och talar med lyssnarna på sitt vänliga sätt.
Det var just här vid köksbordet som Bettina förra hösten märkte att Tomas börjat sitta med en febertermometer framför sig.
– Jag frågade om han har feber och han hade ju det, men sedan var den borta igen. I något skede blev jag sur och sa att du måste gå till läkaren, för det vet jag att om du mitt i allt har feber utan orsak så kan det vara en infektion någonstans … men inte gick han ju någonstans, han var hopplös på det där.
En dag i januari kom sedan Lee till Bettina. Som den skickliga simmare Tomas var hade han börjat hjälpa Lee, som ska bli idrottsinstruktör, med simteknik.
– De hade varit i simhallen och Lee sa till mig att något är fel, att Tomas är för mager. Jag hade tänkt att det var för att han åt mycket fisk och vegetariskt och att han hade tappat fett, men Lee sa att, nej, Tomas förlorar muskler och att det är onaturligt.
Tomas besökte en läkare, men blodproven visade inget alarmerande; han fortsatte att magra och ta temperaturen. Den riktiga väckarklockan kom strax efter, i början av januari, när den ena av familjens hundar, blandterriern Dixie, började tappa muskelstyrka och snabbt visade sig ha cancer. Hunden (”min själsfrände, jag älskade henne så himla mycket”) måste avlivas. I samma veva råkade en bekant erbjuda familjen en ny hund och en vecka senare flyttade foxterriervalpen Ester in. Då rymde den äldre hunden, labradordoodlen Wilda, för första gången någonsin.
– Vi fick gå ut på golfbanorna och leta efter henne, men Tomas orkade inte gå. Han måste sitta och vila, sa att han var utan kraft i benen. Ungefär samtidigt började han klaga på att han hade ont i ryggen. Han hade börjat stoppa handdukar under bäddmadrassen på sin sida av sängen och sa att våra madrasser är helt nerlegade och att han måste få något stabilt under ryggen.
Det visade sig snart att Tomas hade en stor cancertumör på den ena binjuren och en mindre i den högra lungan.
För Bettina började ett parallellarbete hemma. Urinprov skulle samlas dygnet runt, salivprov skulle tas. Burkar och provrör skulle köras till Jorvs sjukhus.
Snart flyttade Tomas in i eget sovrum. Smärtorna hade börjat bli besvärliga.
– Han tålde knappt beröring. Den lilla valpen kunde han ha i sängen, den låg under hans hand. Nog kunde man hålla handen lite, men att sova i samma säng gick inte längre för hans hud gjorde så ont. Det är klart att opiaterna som han fick hjälpte en del, men de gav bara delvis lättnad. Samtidigt så blev han helt råddig av dem och det hatade han. Han avskydde att bli så där. Han kunde ju inte följa med någon film på tv ens när han inte alltid visste vad som var på riktigt och vad som var i fantasin. Det var nog jättetungt.
Ibland när sjukdomen for riktigt hårt fram med maken bad Bettina läkarna ta in honom på sjukhus.
– Han var så svag. Det var ett sådant jävla slagsmål om maten också. Jag kokade havregrynsgröt och hallonsoppa, men han ville ju inte äta för att han mådde illa av medicinerna. Det som kändes verkligt jobbigt var min oförmåga att få bort smärtan fast jag gav alla mediciner som var ordinerade. På sjukhuset satte de in intravenös näring åt honom och då mådde han bättre. De höll honom alltid i några dagar. Man kände ju sig självisk här, för han ville ju hem.
Under våren, medan Tomas blev allt sjukare, fick Bettina bud om att hennes mamma i Pernå saknar sin dotter. Bettina funderade en stund och så lät hon hälsa att Tomas blivit sjuk och att hon sköter honom. Det är därför hon inte har kunnat komma som vanligt. Samtidigt var hon rädd för att åka till serviceboendet och kanske bli den som tar hem coronasmitta till Tomas.
– Mamma hade både Parkinson och en aggressiv bröstcancer. Cancern kom på nytt i tre omgångar och den sista gången, för några år sedan, sa de att nu ger de bara palliativ vård.
Bettina dra upp sin egen tröja och lägger ena handen på bröstbenet.
– Man kunde se tumörerna under huden här … När Tomas blev sjuk kunde jag inte hälsa på henne längre. Det gick inte längre att lämna honom. Han skulle ju ha mediciner också på natten och kunde inte ta dem själv.
– Min äldre son, Davy, vågade vi inte släppa nära Tomas för Davy studerar till klasslärare och hade praktik i skola under våren. Vi var livrädda för att han kanske kommer med något virus. Tomas son Nelson vågade inte komma inomhus alls. Han träffade Tomas här på gården – två meter ifrån och med munskydd. Då trodde vi ännu att operationen räddar Tomas och gjorde allt för att han inte ska få någon smitta.
I det här läget ställde grannfrun upp. Hon kom och skötte om medicinerna.
– Så kunde vi åka till mamma. Pojkarna och andra hade nog varit hos henne, men inte jag.
Några år tidigare hade Bettina besökt den palliativa kliniken i Helsingfors tillsammans med sin mamma. Bettina hade frågat mamma om hon vet vad palliativ betyder.
– Det visste hon inte, så jag berättade att det betyder att man inte längre kan bota sjukdomen, bara lindra den.
Under våren blev Bettinas mamma allt
sämre. Familjen skapade en Whatsappgrupp och delade upp tiden så att någon alltid kunde vara på boendet i Pernå. Den aprilnatt som mamman dog var det Bettina som övernattade på soffan hos henne.
– Sedan gjorde vi henne i ordning. Den här ljuvliga skötaren som hade vakat hos mamma den natten bad mig välja fina kläder och trollade fram en nätt blombukett.
Mammans cancerläkare var en av dem som talade sakligt och öppet med Bettina.
– Hon råkade ringa när Tomas ännu var hemma. Det var mig hon ringde under de senaste åren i mammas ärenden, det var en överenskommelse vi hade, och hon hade inget problem med att säga hur illa det var med Tomas när jag bad om råd. Hon sa rakt ut att hon skulle be läkarna om en ärlig diskussion om vad som är realistiskt och berättade att vi har rätt till hemsjukhus.
Bettina ringde runt och frågade vad hon skulle göra.
– Jag sköter en människa som håller på att dö. Han är ett benrangel, han hålls inte och stå och jag får inte bort smärtan. Vad ska jag göra?
I följande samtal, till Mejlans kliniker, brast hon i gråt. Kanske. Minnet är disigt. Äntligen skulle Tomas tas till Mejlans. – Han behövde bli starkare för att kunna opereras. Där kom någon från smärtkliniken på att han skulle få en epiduralbedövning i ryggen. Det hjälpte. Redan följande dag såg jag via telefonskärmen hur paniken var borta ur hans ögon. Man blir som ett jagat djur av smärtan och man är hela tiden rädd att den kommer tillbaka.
Coronarestriktionerna var stränga, så Bettina, Tomas och varderas söner umgicks nu bara över bildsamtal.
Efter den första operationen visade det sig att en ny behövdes.
– Alternativet skulle ha varit att lämna det. Här var det svårt att diskutera med läkarna, men jag är övertygad om att sådana samtal är lättare att föra då man inte är inne i en coronakris. Det jag önskar är att man skulle ta den här ordentliga diskussionen om hur länge en patient vill leva. Man utgår från att längden på livet är det viktigaste. Den diskussionen kunde vi aldrig ha. Tillika var situationen så hopplös, för Tomas hade ju smärtor, men vården måste våga ta den här diskussionen om död. Måste! Bettina suckar långt och djupt. – Ja, det har varit en cirkus. Allt minns hon inte, men hon har skrivit meddelanden till sina bröder, sina söner och till Tomas son Nelson. De meddelandena har hon kvar. Hon talar om Nelson, Davy och Lee i tur och ordning. Om hur de gjort saker, hjälpt, sagt saker och funnits där – om hur de nu minns tillsammans.
De talar om vad Tomas hade sagt nu. Om hur rutinen att åka till mommo saknas denna höst. Om hur Bettina inte längre kommer att stöta på Tomas i korridorerna på Yle.
– Emellanåt känns det overkligt alltihop. Det är konstigt, man tycker ju att man skulle ha fattat något redan.
Bettina talar om Hollywoodsorg och om sin egen.
– Jag har alltid trott när jag har sett på film att sorg är sådant att folk blir jätteförtvivlade. Sen när det drabbar en själv är det helt annorlunda, nästan som en ... förstummelse. Jag har inte haft sådana där utbrott som man ser i filmer, att man bara börja stortjuta eller ligga i sängen och inte kunna stiga upp. Det är mera som om jag skulle ha blivit avtrubbad så där konstigt.
I helgen har Bettina och Lee varit ute med Brittania, en Sweden Yachts 340, som Tomas och hon seglade hem från Norrtälje i april för sex år sedan. Den här helgens seglats mellan Hangö och Örö har krävt sex timmars kryssande i motvind.
– Ordentlig fysisk utmattning i frisk luft är tydligen bra. När man är ute och seglar så tänker man bara på att få båten och gå och hurdant väder har de lovat. Praktiska saker. Förra natten sov jag faktiskt ganska bra. Skulle jag inte ha oroat mig för katten så skulle det ha varit ännu bättre. Hon talar om risken för depression. – Jag tycker inte om förlamande känslor, så jag börjar ofta göra något. Det är kanske därför jag håller i gång. Jag skulle inte riktigt ha tid med att bli deprimerad nu. Det låter lite cyniskt, men jag har hela det här huset här, och det där halvfärdiga bygget där och två hundar och förhoppningsvis en katt ännu att sköta om.
Företagsläkaren har varnat henne för att ta ut sig.
I april ordnades en begravning och minnesstund utomhus i Pernå. I juni ordnades en minnesstund i två omgångar hemma i Bodom. När det blev känt att Tomas dött fylldes huset med blomsterleveranser. I alla kanaler beklagade bekanta och obekanta sorgen. Så sent som förra veckan hörde en lyssnare av sig, en som saknar sin radioröst.
De man förlorat i sin vardag dyker ibland upp på oväntade ställen, till exempel på bakgården. En dag insåg Bettina att komposten i trädgården blivit som en cementklump.
– Så kom jag på att Tomas ju hade tagit som sin uppgift att röra om i den ordentligt några gånger per vecka så att den mådde bra. Vi fick i gång den med Lee sedan och nu går den varm och bra igen. Det är ju egentligen inte så viktigt att komposten går varm, men den hör till de där sakerna jag såg Tomas sköta.
Sorgen är Bettina inte färdig med. Hon kastar en blick mot vardagsrummet. Där står Tomas elpiano och gitarrerna i sina ställningar. Att se dem river i hjärtat. Sin mammas grav har hon inte besökt sedan begravningen.
– Inte vet jag hur det är om två veckor eller på julen. Det vill jag inte tänka på.
Sent på kvällen kommer katten hem.