Ska jag flytta tillbaka – hem?
Mitt i en vändpunkt i livet ställs konstnären Anna-Sofia Nylund inför frågeställningen om hon ska flytta tillbaka till sin uppväxtstad Jakobstad. Frågan utforskar hon i en visuellt driven dokumentär.
DOKUMENTÄR Jeppis suger – en film om min hemlängtan ★★★★☆
Yle Arenan och Yle Fem söndag 25.10 kl. 21.45. Manus & regi: Anna-Sofia Nylund. Producent: Claes Olsson. Foto: Bo Forsander, Anna-Sofia Nylund. Musik: Ludvig Allén. Dramaturg: Eva-Maria Koskinen, Tommi Seitajoki. Medverkande: Ida Högland, Ida Westerlund, Pernilla Snethlage, Emma Ahlgren, Majlen Nylund, Ludvig Allén, Alfons Allén.
Jeppis suger i Anna-Sofia Nylunds dokumentär, men betydelsen är dubbel. Frågan är om staden suger i egenskap av inkrökt småstadshåla, eller lockar med sin bekanta trygghet, med släkten och barndomsvännerna som bor kvar här? Det söker Nylund svar på i sin dokumentär Jeppis suger – en film om min hemlängtan.
Jakobstad verkar vara en stad som har hyfsad statistik när det gäller ungdomar som flyttar bort för att studera och sedan återvänder hem. Om inte förr så flyttar man tillbaka när man får barn. Då lockar hemtrakterna igen med sina nätverk i form av familj och släkt.
I samma livssituation befinner sig Anna-Sofia Nylund i dokumentären – men för henne är valet att återvända varken okomplicerat eller självklart. Hon är uppvuxen i Jeppis, Jakobstad, en stad med ganska hög kulturell svansföring som förvisso har skäl att vara stolt över alla konstnärer den producerat, och inte sällan exporterat för evigt. Också Nylund har sin släkt och sina barndomskamrater här, och hon vänder sig till dem för att få svar på om hon ska återvända.
Intimt grepp
Den här typen av dokumentärer där dokumentärmakaren utforskar ett personligt ämne börjar bli en genre i sig. Inte heller är greppet, sättet att filma och tala till tittaren, unikt här – man har hört det förr. Men det spelar ingen roll när det är så här väl genomfört.
För att handla om så personliga saker som en livskris och dokumentärmakarens kärleksrelation, är Nylund själv väldigt lite i bild. Hon vänder inte bokstavligen kameran mot sig själv annat än i gamla videoupptagningar från barndomen, utan är snarare närvarande genom sin reflekterande berättarröst. I stället är dokumentären bildsatt med scener där kameran är statisk, står stadigt på ett ställe och registrerar det som sker – ofta något som tangerar temat hem.
På det här sättet fångas det statiska i småstadslivet, men greppet har också en intimitet. Tittaren får käns
lan av att befinna sig nära berättaren, se genom hennes perspektiv. Samtidigt är det visuellt drivet och fascinerande fulsnyggt i all sin vardaglighet. Det är något kontemplativt med hur kameran tar oss genom dessa scener, hur tittaren plötsligt upptäcker saker i det till synes trista. Kameran står stadigt och registrerar människor som joggar förbi ett gym, den visar oss kön till Korv-Görans (stadens legendariska grill, samtidigt som Nylund för ett samtal med en berusad man, också han utom bild, om hur staden förändrats), eller så får vi bara se vad som sker på en helt vanlig småhustomt. Kameran vandrar runt genom tomma rum i en tömd bostad, den filmar råddet och snusket i ett hem – ett ostädat kök, ett ostädat badrum, en dammig tvättmaskin, smutsen i ett handfat. På slutet får vi uppleva en hisnande vacker drönaråkning över staden.
Kritiskt om mammarollen
Det pågående privata relationstrasslet varvas med intervjuer med barndomskamrater som stannat kvar – och med Nylunds egen mamma som säger att hon inte tycker en konstnär ska bo i staden. (Där hade det varit intressant att höra henne utveckla resonemanget, motivera sig.) Barndomskamraterna berättar varför de stannat, eller valt att återvända – det handlar om att landa i tillvaron, om trygghet, rötter, identitet. Många av rösterna blir en kärleksförklaring till småstadens trygghet. Mest kritisk är konstnären och poeten Emma Ahlgren som med tanke på att hon bor i staden ger en modig analys av hur hon uppfattar att man ska vara som mamma i Jeppis.
Dokumentären kommer fram till ett svar på sin fråga, flytta tillbaka eller inte, och påminner samtidigt om att det på sätt och vis går att både äta kakan och ha den kvar – det andra finns ju kvar, när man gjort sitt val.