Lyckliga nazister utan skuldkänsla

Sands nya bok kan ses som en spegel för djupa moraliska frågor om ansvar, skuld, glömska och försoning, skriver Sture Enberg.

FACKLITTERATUR Philippe Sands Råttlinjen – Kärlek, lögner och rättvisa i en naziförbrytares spår Albert Bonniers Förlag, 2020

Juristen och författaren Philippe Sands förra bok Vägen till Nürnberg (2018) var en internationell framgång, som bland annat vann priset för årets fackbok vid British Book Awards. Hans nya verk Råttlinjen är ännu bättre. Tematiken berör igen nazistförbrytare och deras moraliska och psykologiska arv.

Man kan läsa boken på tre olika nivåer: Den kan ses som en spännande deckar- och spionroman. Den kan berätta specifikt om nazisternas flyktväg (Råttlinjen) från

Italien till Sydamerika. Slutligen kan man uppfatta den som en spegel för djupa moraliska frågor om ansvar, skuld, glömska och försoning, något Sands primärt – tror jag – anser vara viktigast.

Utifrån det sistnämnda perspektivet innehåller boken alla den antika tragedins element av katastrof, skuld och katarsis – eller utebliven katarsis.

Ingen skuld

Låt oss se på huvudpersonerna: Den nazistiska guvernören i Galizien Otto Wächter, som bara under åren 1942 och 1944 mördade över 525 000 personer i området. Vi har också Charlotte, hans konstintresserade hustru som ägnar sig åt det vackra kring sig och inte noterar det fruktansvärda som sker runt henne.

Sedan har vi sonen Horst, som fortfarande i dag med ett slags moralisk blindhet försvarar både moderns och faderns agerande. Vi måste tillägga en viss italiensk biskop Hudal, som intar, inte enbart spelar en statistroll. Han är nämligen en av huvudarkitekterna bakom Råttlinjen, vid sidan av CIC – USA:s kontraspionagekår.

Dessutom finns det personer som fungerar som dubbelagenter med förgreningar till sovjetiska Komintern.

Intressant nog tycks ingen av huvudpersonerna känna skuld eller se förövarnas skuld. Otto skrev 1949 efter att han flytt till Rom ett manuskript med titeln ”Quo Vadis Germania?”. I det beklagade han sig över ”1945 års horribla katastrof” och förklarade: ”Segrarna har ingen moralisk rätt att gå till doms över det tyska folket eller att klandra den tyska raspolitikens försyndelser.”

Förgäves söker man efter någon ånger över alla de omänskliga deporteringarna, de nyinrättade gettona i Kraków, arkebuseringarna eller transporterna till koncentrationslägren. Det är samma man som under Krakówtiden beklagade sig för sin fru över att det fanns så lite grovarbetare: ”Judarna deporteras i allt större mängder och det är svårt att få grus till tennisbanan.”

Lycklig nazist

Måhända är Charlottes roll vid sidan av Horsts den som mest fångar ens intresse. Om ens man ägnar sig åt att upprätta ett getto och berättar om arkebuseringar, hur regerar man då? Tillsammans med familjens vänner gjorde hon en utflykt till gettot och hennes enda anteckning i dagboken lydde: ”Gräsligt snöfall och väldigt kallt.”

Hon gladde sig åt Ottos ”humana och sympatiska maktutövning”. Han var ju ”en hederlig man med god karaktär”. Han ”förverkligade sina idéer om human och god ledning”. I dagboken citerar hon Otto: ”Han brukade säga att man måste försöka förstå folket och styra med kärlek.”

Dagboksanteckningar skildrar tiden i Kraków som en ”enormt lycklig tid”. Hon gick på operan och gillade speciellt Figaros bröllop. Hennes favorit var Bruckners sjunde symfoni. Ibland arrangerade hon större sociala tillställningar. En dag samlade hon femtio poeter och författare till en ”enkel middagsbjudning”.

Efter att Otto våren 1945 hade gömt sig uppe i de österrikiska bergen, kom de amerikanska trupperna till Thumerback där Charlotte och barnen befann sig. Amerikanerna frågade henne: ”Har du varit nazist?” varpå hon svarade: ”Självklart, jag har varit en väldigt lycklig nazist.”

”Har du verkligen varit nazist”, fortsatte de, varpå Charlotte sa: ”Naturligtvis, varför inte?”

”Vet du vad, vi har marscherat genom Tyskland i fyra veckor och inte träffat en enda nazist. Vad tror du om det? Du är den första. Det är ju helt otroligt”, sa amerikanerna, gav henne kaffe och te och choklad till barnen.

”De var så lättroade, likt barn, skrev Charlotte i sin dagbok. ”De blev verkligen fästa vid mig och jag hade det riktigt trevligt.”

Förnekande

Horst älskade sina föräldrar och fortsätter än i dag att försvara dem. Sands presenterar bevis efter bevis om speciellt Ottos delaktighet i grymheterna. Horst svarar med ett förnekande som gränsar till det absurda. På ett ställe i boken säger han: ”Ingen får kalla min far en förbrytare, inte i min närvaro.” Det är en hållning som, kanske lite uppluckrad, håller i sig genom hela boken.

Biskop Hudal då? Och underrättelseorganisationerna?

Det kan vara klokt att inte blotta deras ljusskygga verksamhet. Något måste läsaren ju ha kvar att gotta sig åt.

Det är svårt att lägga Sands bok i från sig då man en gång börjat läsa den. Det är sedan lika svårt att lägga de moraliska frågeställningar från sig då man läst den.