Myten om regnbågströjan lever vidare
F1-föraren Valtteri Bottas ifrågasätter de anspråkslösa prispengarna i damernas cykling.
över regnbågströjan? År 1965 vann britten Tom Simpson VM-guld, men bröt benet i en skidolycka följande vinter, och han är inte den enda världsmästaren som drabbats av otur under den följande säsongen. Ännu värre gick det för belgaren Jean-Pierre Monseré som omkom efter att ha blivit påkörd 1971. (Alla cykelentusiaster känner säkert till att Simpson avled av värmeslag under Tour de France 1967.)
Andra, som belgaren Freddy Maertens, VM-vinnare 1981, hade bara en dålig säsong i regnbågströjan, med noll segrar. Det kan förstås ha många orsaker, regnbågströjans innehavare är punktmarkerad i stora lopp, och många tar det kanske lite lugnare efter att ha vunnit sitt livs kanske största seger.
Men enligt en studie som publicerades i British Medical Journal 2015 är förbannelsen bara en seglivad myt. Även om den regerande världsmästaren ofta är mindre framgångsrik i regnbågströjan, handlar det snarare om en reg- ression till medeltalet, det vill säga VM-segraren hade en bättre säsong än vanligt då han vann VMguld, och följande säsong är en återgång till det normala.
Det spelar förstås ingen roll för fransmannen Julian Alaphilippe, som haft en minst sagt färggrann höst efter att ha vunnit VM-titeln i Imola i september. I monumentet Liège-Bastogne-Liège såg han ut att ta segern, men firade för tidigt, och blev passerad på mållinjen av Primoz Roglic. Tävlingsjuryn relegerade honom dock till femte plats, på grund av hans farliga manöver i slutspurten, så i slutändan hade det ingen betydelse. Han vann den belgiska klassikern Brabantse Pijl på målfoto, men i kullerstensmonumentet Ronde van Vlaanderen slog förbannelsen till igen. Efter att ha tagit initiativ till den avgörande attacken på Koppenberg cirka 35 km före målgången kolliderade Alaphilippe med en motorcykel, föll och bröt handen. Stallchefen Patrick Lefevere beskyllde mc-föraren för olyckan, men i det här fallet var Alaphilippe inte heller riktigt på alerten.
Tråkigt slut på säsongen för Alaphilippe, men om inte vårklassikerna blir inställda på grund av covid-19, får han dra på sig regnbågströjan igen i nästa år.
Avslutningen i Ronde van Vlaanderen blev lite urvattnad efter att Alaphilippe kraschat, men loppet var ändå en godbit, med de två största favoriterna, Mathieu van der Poel och Wout van Aert, i en tvekamp om segern. En tvekamp som påminde lite om Fabian Cancellara och Tom Boonen 2010, eller Cancellara och Peter Sagan 2013, men den här gången kunde inte ens den spökligt folktomma slutbacken Paterberg-Oude Kwaremont splittra tätduon. I stället tog van der Poel segern på målfoto i slutspurten – 24 år efter att hans far Adrie van der Poel vann Ronde van Vlaanderen.
van Aert har förstås också haft en strålande säsong med seger i bland annat monumentet MilanoSanremo. Jag har på känn att det här bara är början på en lång rivalitet mellan de två supertalangerna.
Många hade säkert förväntat sig en liknande tvekamp mellan Annemiek van Vleuten och den färska världsmästaren Anna van der Breggen, men damernas Ronde van Vlaanderen fick en oväntad upplösning, då van der Breggen valde att taktikera efter att van Vleuten gjort sin attack. van der Breggen valde att inte samarbeta med van Vleuten, utan väntade, och bäddade i stället för stallkamraten Chantal van den BroekBlaaks seger. Vackert så.
Damernas Ronde van Vlaanderen har dragit skapligt med tv-tittare då tävlingen avgörs före herrarnas lopp. Fortfarande är dock damernas prispengar småsmulor i jämförelse med herrarnas. Damernas seger är värd 1 395 euro medan herrarnas vinnare får 50 000 euro.
Det är ett missförhållande som, något oväntat, formel 1-föraren Valtteri Bottas lyfte fram på Twitter. "Det handlar inte om pengar, utan om jämställdhet. Jobbar inte män och kvinnor lika hårt för att försöka vinna det här loppet?" skriver Bottas. Hans flickvän Tiffany Cromwell slutade på 36:e plats i Ronde van Vlaanderen, vilket kanske förklarar hans intresse i cykling.
Det har varit några händelserika veckor i proffscyklingen. Under söndagen utspelade sig också dramatiska scener i Giro d'Italia, då Ineos Grenadiers Tao Geoghegan Hart tog etappsegern. João Almeida tappade mark, men klamrar sig fortfarande fast i den rosa ledartröjan, om än med bara 15 sekunder till godo före Wilco Kelderman. Kelderman ser faktiskt ut att vara på väg mot segern, efter att favoriter som Vincenzo Nibali och Jakob Fuglsang tappat tid under stigningen mot Piancavallo. Hart såg stark ut, men är 2.57 bakom Almeida. Men vad som helst kan hända under onsdagens, torsdagens och lördagens bergsetapper – om inte vädret tvingar tävlingsarrangörerna att lägga om rutten.
Under tisdagen kör också säsongens tredje stora etapplopp, Vuelta a España, i gång. Det mest intressanta är nog att den fyrfaldiga Tour de France-vinnaren Chris Froome gör comeback i sitt första stora etapplopp efter sin svåra krasch förra året. Lite svårt att tro att han kan blanda sig i tätstriden på basis av den form han uppvisade tidigare i år. Tour de France-tvåan Primoz Roglic är utan tvekan favorit nummer ett.
Vuelta a España-rutten får det att vattnas i munnen – en avstickare till Col du Tourmalet i franska Pyrenéerna, brutala Angliru, samt ett individuellt tempo med en ryslig avslutning i Ezaro ligger på menyn. Frågan är om loppet kan genomföras till slut: covid-19 härjar vilt i Spanien. Tävlingsarrangörerna har redan bestämt att publiken inte har tillträde till de avgörande stigningarna.
Kullerstensmonumentet ParisRoubaix som hade flyttats till nästa söndag blir dock inställt på grund av covid-19-läget i norra Frankrike. Tråkigt, i synnerhet som många hade sett fram emot den första upplagan någonsin av Paris-Roubaix för damer.