De förlorade banden
”Efter en dryg timme, då inspelningsapparaten stängts av, börjar han hälla upp i glasen. Då blir samtalet friare, nivån i flaskorna sjunker, timmarna rusar förbi.”
Jag återvänder fortfarande ibland till den tid då jag tvärtemot mina redovisade intentioner arbetade på en doktorsavhandling.
Att fokus låg på Per Olov Enquists dåtida författarskap var inte alls fel, men någonting mer övergripande har blivit kvar och skavt. Kanske helt enkelt det att jag inte hade kraft att bryta mig loss och göra något annat. Det här borde vara gammalt och glömt, men något traumatiskt ligger i botten eftersom jag ännu i dag kan drömma om disputationen.
Under den sa jag nästan inte ett enda ord, det var rätt oacceptabelt, men kan man inte så kan man inte. Jag är antagligen den tystaste respondent som erhållit doktorstiteln i Litteraturvetenskapliga institutionens (Åbo Akademi) historia. Senast när jag satt där måste jag ha insett att jag var på fel plats. Jag kände mig som en bedragare.
I dag är väl de flesta som doktorerat arbetslösa, har tillfälliga anställningar eller som jag själv inne i jobb med något oakademiskt. Men jag minns att det trots allt också fanns en höjdpunkt under arbetet med avhandlingen, en dag i Köpenhamn tillsammans med forskningsobjektet.
Jag anländer då redan på förmiddagen till den stora våning där POE och hans danska regissörshustru bor. Han är en gentleman. Whisky, brandy, vin eller öl, frågar han, efter att genast ha burit in en stor bricka med flaskor. När jag föreslår att vi först ska spela in intervjun visar han ingen som helst besvikelse.
Senare ska jag via hans utmärkta självbiografi Ett annat liv förstå att han när intervjun görs har svårhanterliga alkoholproblem, men det är ingenting jag just då tänker på. Den forne idrottsmannen ser stark och frisk ut, och är mentalt alert då han utförligt och vänligt svarar på mina frågor.
Efter en dryg timme, då inspelningsapparaten stängts av, börjar han hälla upp i glasen. Då blir samtalet friare, nivån i flaskorna sjunker, timmarna rusar förbi. Regissörshustrun kommer hem, hon ordnar med en middag som också jag inbjuds att delta i. Till maten dricks vin.
Då det efteråt blir dags att beställa en taxi följer värdparet i klassiskt artig stil med ut på gatan, och tar avsked först när jag stiger in i bilen. Så åker jag till en bar, därefter till hotellet.
Jag vaknar tidigt nästa morgon, och har inte en aning om var intervjumaterialet är.
I min roman Nyckelroman lade jag för några år sedan fram de bägge alternativen till det fortsatta scenariot. Den officiellt sanna varianten framställdes som att jag efter ett nervöst letande hittade mitt band, och via en snabbgenomgång avgjorde att det var högst användbart.
Men i den andra, inofficiella men i romanen mer lockande versionen, hade intervjun försvunnit. Då tvingades jag att själv skriva en fiktionaliserad variant, mer spännande kanske, och i avhandlingen hänvisa till den.
Så kunde lögn och sanning lägga sig över varandra och samspela, och jag tror i dag mer på romanens sanning än på min avhandlings tveksamma litteraturförteckning.
De förlorade banden återfanns aldrig.