Historisk läropliktsreform

Det är ett stort steg att läroplikten utvidgas och kommer att omfatta andra stadiet. Det handlar uttryckligen inte om att mekaniskt förlänga läroplikten. I paketet ingår mer stöd och handledning.

Grundskolan infördes i Finland 1972 och byggdes stegvis ut. Det var en enorm förändring och den föregicks av en lång och omfattande, ställvis även hätsk, diskussion. Det första kommittéförslaget om en enhetsskola kom redan 1947, men det gick alltså ungefär 20 år till innan det var möjligt att besluta att Finland ska införa grundskolan.

Före grundskolans tid omfattade läroplikten sex år och den tog slut vid 13 års ålder. Fortsatta studier handlade i hög grad om familjens bakgrund och ekonomiska förutsättningar. Grundskolan innebar att alla hade en möjlighet – och en plikt – att gå i skolan i nio år. Det ledde till att en större del av årskullarna fortsatte sina studier också efter grundskolan, och alltså att en större del av begåvningsreserven i Finland kunde utnyttjas.

Nu har vi snart levt med grundskolan i 50 år och det är uppenbart att den inte längre jämnar ut skillnaderna mellan eleverna på samma sätt som tidigare. Elevernas socioekonomiska bakgrund har igen fått en mer avgörande betydelse för skolgången och utbildningen efter det. Orsakerna är komplicerade och kan knappast enbart förklaras med familjernas ekonomiska tillgångar, men givetvis påverkar också de.

Samtidigt har kraven i arbetslivet skruvats upp. Av dem som har enbart grundskolan i bagaget är ungefär 45 procent sysselsatta. De som har en examen från andra stadiet – gymnasium eller yrkesskola – har en sysselsättningsgrad på ungefär 70 procent. Skillnaden är enorm.

Då läroplikten nu utvidgas är motiven att stärka jämlikheten inom utbildningen och att höja utbildningsoch kunskapsnivån i Finland. Enligt undervisningsminister Li Andersson (VF) innebär det att man omdefinierar vilken nivå av bildning som samhället anser vara nödvändig.

Vi har sackat efter när det gäller andelen som får högre akademisk utbildning i jämförelse med bland annat övriga länder inom OECD. Både den förra och den sittande regeringen har ställt upp målet att hälften av de unga vuxna ska ha akademisk utbildning om tio år.

Det har ändå funnits en hel del motstånd mot en längre läroplikt. Ett motstånd som både vad gäller argument och parter påminner om grundskolediskussionen.

Kommunerna är förståeligt nog oroliga för kostnaderna, som den här regeringen lovar ersätta till 100 procent. Risken är att kommande regeringar inte håller det löftet.

Lärarfacken har tyckt att förändringen kommer för snabbt och varit oroliga för att en för stor del av de anslagna resurserna går till skolresor, och inte undervisningen. Inom oppositionen anser partierna att det är slöseri och ineffektivt att satsa pengar på att alla ungdomar får gratis skolmat, läromedel och skolresor, också de vars föräldrar gott och väl har råd att betala.

När lagförslaget nu finns, och har omarbetats en del efter utlåtanderundan, verkar motståndet ha minskat. Till exempel har gränsen för den skolväg som ersätts höjts till minst 7 kilometer.

I paketet ingår en förstärkning av studiehandledningen också i grundskolan och en satsning på elevvården, men det lagförslaget kommer först i början av nästa år. I planen ingår att det ska finnas ett tak för hur många elever en kurator eller psykolog ska ansvara för.

På finlandssvenskt håll finns problem med utbildningen av studiehandledare och också med att rekrytera kuratorer och psykologer.

Den undervisning som erbjuds elever som inte kommer vidare från grundskolan för att de har för dåliga betyg eller motivation eller är väldigt skoltrötta förenhetligas och förstärks. Övergångsskeden är alltid besvärliga och det är viktigt att kunna erbjuda stöd just då.

Det är elevernas vårdnadshavare och i sista hand kommunen som ska se till att läroplikten uppfylls. När det uppstår problem är det i första hand en fråga för socialvården.

Det ligger en stor sanning i att ett litet land som Finland är beroende av kunskapsnivån. Det kostar mycket att förlänga läroplikten, men det är en framtidsinvestering. Om tio år kommer knappast någon längre att ifrågasätta den här reformen.