Kärnkraften är en fossil energiproduktionsform

KÄRNKRAFT Uran i sig är inte ett fossilt bränsle, men det är definitivt inte förnybart, såsom sol, vind och vatten, och det är ett föråldrat, fossilt sätt att producera energi.

Vid urangruvverksamheten och hela kärnbränsleproduktionskedjan uppstår koldioxidutsläpp. Uranbrytning genom öppna gruvor ovan jord och underjordisk brytning orsakar enorma avfallsberg och storskaliga slamdammar som innehåller radioaktiva ämnen. Dessa innehåller fortfarande cirka 80 procent av bergets ursprungliga radioaktivitet. Vinden sprider radioaktivt damm kilometertals och utsläpp förorenar grundvatten och floder. Gruvarbetare drabbas av allvarliga hälsoproblem.

I varje steg, från uranbrytning till upparbetning, produceras radioaktivt avfall. Globalt finns det cirka 350 000 ton högaktivt avfall som väntar på säker lagring – exklusive avfallsdeponier vid urangruvorna. För tillfället är FinIand det enda landet i världen som snart kommer att ta i bruk ett slutlager för detta dödligt radioaktiva avfall. Kärnavfallsproblemet löses dock endast på papper. Överallt – inklusive i Finland – är den förinbetalda kärnavfallsavgiften helt otillräcklig och kommer inte att totalt täcka kostnaderna för avveckling och slutdeponering av avfall samt eventuella läckage och andra missöden.

Kärnkraftens miljöproblem och ekonomiska problem är synnerligen allvarliga. Inget kärnkraftverk skulle fungera om inte riskerna till stor del skulle bäras av skattebetalarna via lagstiftning (Nuclear Liability Act) och IAEAavtal.

Finländarna betalar för den europeiska kärnkraftsindustrins utveckling och säkerhetsforskning och deltar i Tjernobylräkningarna, till exempel via EU. Tjernobyls nuvarande skyddshölje kommer att hålla i hundra år och sedan får skattebetalarna igen en ny räkning. Problemet med kärnavfall löses endast på papper.

Faktum är att kärnkraft är en omogen riskteknologi vars kostnader har betalats av skattebetalarna i alla led i mer än 60 år och kostnaderna för olyckor och kärnavfall kommer att överföras på medborgarna i många generationer framöver.

Kärnkraft är en del av kärnvapenteknologin och därför har man försökt förhindra att till exempel Iran får tillgång till ”fredlig” kärnkraft. Det ryska kärnkrafts- och kärnvapenföretaget Rosatom, sprider det falska budskapet om ”fredsatomer” till länder i Afrika och Mellanöstern och stöds i sin verksamhet av FN:s kärnkraftslobbyorganisation, IAEA. Fredliga atomer i Mellanöstern kan lätt leda till utvecklande av kärnvapenteknologi. Ett fasansfullt scenario i ett synnerligen kriskänsligt område.

University of Sussex Business School och ISM International School of Management har nyligen publicerat en analys av 123 länder och uppgifter från 25 år som avslöjar att kärnenergiprogram runtom i världen inte tenderar att åstadkomma tillräckliga minskningar av koldioxidutsläpp och därför inte bör betraktas som effektiva koldioxidsnåla energikällor. Om länder vill åstadkomma en omfattande utsläppsminskning så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt bör de prioritera förnybar energi snarare än kärnkraft. Studien avslöjar att kärnkraftsoch förnybara energiprogram inte tenderar att samexistera bra i nationella lågutsläppsenergisystem. I stället tränger de ut varandra och begränsar effektiviteten.

I ett högteknologiskt land skall man inte satsa enbart på förnybar energi. Energiförbrukningen i både industri och hushåll kan effektiviseras. Hittills har det inte funnits något behov av det eftersom energipriset, särskilt för den storskaliga industrin, har hållits lågt genom skattelättnader. Den energiintensiva industrin är en bulkindustri, inte en innovativ högförädlingsproduktion.

Överförbrukningens miljöoch hälsoproblem löses emellertid inte genom att skifta konsumtion från punkt A till punkt B utan genom att minska konsumtionen. Detta minimerar också miljöproblemen förorsakade av förnybara energikällor.

Kärnkraftens miljöproblem och ekonomiska problem är synnerligen allvarliga.