Viktigt att regeringen uppmanar tvåspråkiga välfärdsområden att samarbeta

SOCIAL- OCH HÄLSOREFOR

MEN Folktinget har aktivt följt med den fortsatta beredningen av regeringens social- och hälsoreform som förra veckan presenterades för allmänheten. Organisationer och myndigheter hade en möjlighet att ge synpunkter på förslaget tidigare under hösten. Folktinget har granskat lagförslaget med språkglasögon och vi anser att de språkliga aspekterna beaktats förhållandevis bra i förslaget. I lagförslaget finns några nya bestämmelser som vi anser kan förbättra tillgången till service på svenska i framtiden.

I förslaget som offentliggjordes förra veckan har uttrycket vårdlandskap ändrats till välfärdsområde. Varje tvåspråkigt välfärdsområde ska ha en nationalspråksnämnd som bevakar tillgången till service på det nationalspråk som är i minoritet i området. Det kommer att finnas åtta tvåspråkiga välfärdsområden (Helsingfors stad, Västra Nyland, Vanda-Kervo, Östra Nyland, Kymmenedalen, Egentliga Finland, Österbotten och Mellersta Österbotten). Folktinget gläder sig över att regeringen nu ger nationalspråksnämnden större tyngd genom att föreslå att ordföranden för nämnden ska få närvaro- och yttranderätt på välfärdsområdets styrelsemöten. Det ger nämnden bättre möjligheter att påverka beslutsfattandet.

Regeringen har efter höstens remissförfarande slagit fast vilka välfärdsområden som ska ansvara för de två olika uppdrag som har att göra med social- och hälsovård på svenska. I den allmänna diskussionen har det förekommit missförstånd om vad dessa uppdrag gäller.

Regeringen föreslår att Västra Nylands välfärdsområde ska få uppdraget att stödja utvecklingen av social- och hälsovården på svenska och att Egentliga Finlands välfärdsområde ska få uppdraget att samordna samarbetsavtalet mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena.

Västra Nylands uppdrag handlar om att stödja de olika välfärdsområdena i deras svenskspråkiga utvecklingsverksamhet. Utvecklingsverksamheten riktar sig framför allt till det professionella och baserar sig på forskning. Det handlar inte om att Västra Nyland skulle axla ansvaret för all svenskspråkig utvecklingsverksamhet. Varje välfärdsområde ansvarar själv för sin egen utvecklingsverksamhet men Västra Nyland har därtill ett nationellt uppdrag att ge de övriga områdena stöd i denna verksamhet.

Egentliga Finlands uppdrag handlar om att samordna ett avtal som de tvåspråkiga välfärdsområdena ska ingå för att komma överens om samarbete och arbetsfördelning om vissa specifika socialoch hälsovårdstjänster. Dessa är främst tjänster där samarbete är nödvändigt för att säkerställa tillgång till expertis eller tillgång till tjänster på svenska på grund av att uppgifterna är krävande, dyra eller ovanliga.

Exempel på sådana tjänster som avtalet kan omfatta är expert- och utvecklingscentret som Kårkulla i dag upprätthåller, service för personer med intellektuell funktionsnedsättning och annan service såsom specialiserade tjänster inom missbrukarvården, äldreomsorgen, funktionshinderservicen, barnpsykiatrin och barnskyddet. Det här betyder att största delen av de svenskspråkiga social- och hälsovårdstjänsterna inte omfattas av samarbetsavtalet, utan ska planeras som en del av den ordinarie verksamheten i de tvåspråkiga välfärdsområdena.

Folktinget anser att det är viktigt att regeringen tydligt uppmanar de tvåspråkiga välfärdsområdena att samarbeta. Samarbetsavtalet är mycket viktigt i synnerhet för sådana klientgrupper som i dag har haft väldigt svårt att få service på eget språk, men också för de klienter som hittills fått sin service från Kårkulla. Genom ett samarbete blir det svenskspråkiga klientunderlaget tillräckligt stort för att kunna skapa svenskspråkiga servicestigar och serviceformer. Vi hoppas därför att de framtida välfärdsområdena systematiskt går genom vilka tjänster som de behöver samarbeta kring för att dessa klientgrupper ska få den service de har rätt till också på svenska.

I den offentliga debatten har det förekommit felaktiga uppgifter om att Egentliga Finlands välfärdsområde skulle ansvara för den svenska socialoch hälsovården. Det är ett missförstånd. Varje enskilt välfärdsområde ansvarar för att ordna och koordinera socialoch hälsovården för sin egen befolkning. Egentliga Finlands uppdrag är att samordna det ovannämnda samarbetsavtalet mellan de tvåspråkiga välfärdsområdena.

Sett ur ett språkligt perspektiv är det bra att regeringen föreslår en höjning av tvåspråkighetskoefficienten i finansieringen till välfärdsområdena, eftersom tvåspråkig service kräver mer resurser än enspråkig service. Ekonomiska orsaker får inte vara ett argument för bristande service på svenska. I lagförslaget liksom i grundlagen, språklagen och social- och hälsovårdslagstiftningen stadgas att myndigheten ska erbjuda service på klientens språk, finska eller svenska, enligt lika villkor.

I praktiken vet vi att det ofta funnits brister i den svenskspråkiga servicen i de tvåspråkiga kommunerna. Därför vill vi särskilt poängtera att det är viktigt att man från första början i planeringen av de tvåspråkiga välfärdsområdena beaktar att alla funktioner som riktar sig till befolkningen ska fungera på både svenska och finska.

Ekonomiska orsaker får inte vara ett argument för bristande service på svenska.

JOHANNA LINDHOLM jurist, sakkunnig i socialoch hälsovårdsfrågor Finlands svenska folkting